Hjärtat min helg

Födelsedagshelgen | ögonblicket min kille nästan-friade och att landa i en ålder

10 april, 2024

Födelsedagshelgen är officiellt över och jag är numera 30 år gammal. Känns som att cirka halva min omgivning äntligen kan andas ut men även jag. Jag trodde verkligen inte det här. Att jag skulle överleva. Ja utan ett bryt och akutbesök till psykakuten. Men det blev faktiskt bra. Det blev jättebra till och med.

Helgen började med en klippning hos frisören. Jag hade självklart bett om en tyst klippning för att 1. Nerverna var inte som dom skulle. 2. Jag är helt knäpp. 3. Jag tycker att det är så tråkigt att småprata. Men om vi säger såhär, den här frisören hade inte köpt konceptet om tysta klippningar. Så hon babblade på. och jag med. Hon tyckte jag skulle klippa gardinlugg. Jag svarade JA. Hon tyckte jag skulle klippa mycket längd. Jag sa svarade JA. Hon tyckte jag skulle tunna ur det. Jag svarade JA igen. Jag frågade henne om alla efterfrågar Matilda Djerf-looken just nu. Hon svarade nej. Jag kände hur jag drabbades av panik. Vad var det här för frisör egentligen? Inga kommentarer om min misslyckade pappiljott.

Dagen där på var det mitt födelsedagsgalej. Jag hade bokat några bord på ett ställe nere på min gata. Där var massa roliga vänner till mig och vi drack bubbel. Tog jag en enda bild? Absolut inte. Hade jag kul? Väldigt. Jag inser verkligen att jag har omgivit mig av otroligt roliga individer. Och att se dom tillsammans. Babbla. Gjorde mig varm. Sen blev det efterfest. Till klockan 02:23. Dagen därpå drabbades jag av den otroligt obehagliga känslan av att jag liksom inte förtjänar dom. Mina vänner. Det var för mycket. Det var absolut bakisångesten som talade.

Juste. Min kille friade til mig (nästan). Nej men såhär. Fick en bukett röda rosor. Tio stycken faktiskt. Och den som vet, nej men den vet. Så när Hannes kom ut från badrummet på morgonen ställde jag den rimligaste frågan av dom alla. ”Friar du till mig?” Han blev lite skärrad. Så nu är det väl klappat och klart.

Sen var det tårtkalas nummer 1 med familjen! Jag och Hannes var bakis som ett as. Men vi höll ihop det. På ett sätt. Det åts tårta med hallon. Jag älskar tårta men speciellt med hallon. Det känns friskt på något sätt. Och barndom. Jordgubb kan bli för mycket. Men hallontårta är precis perfekt. Fick den roligaste presenten av min moster – ska på westernridning! Yellowstone style. Nej men jag är så pepp.

Dagen därpå vad det den stora dagen! Den faktiskt 30-års dagen. Att fylla år på en måndag kan ju verka lite deppigt. Men jag hade en ledig dag. Så jag var mer en lycklig. Jag vaknade med frukost på sängen. Min kille sjöng i alla livets tonarter. Jag fick äggmacka och en syltmacka! Bara den grejen. Otroligt. Sen mötte jag upp mina föräldrar på lyxlurre på Nytorget 6.

Åt omelett, käkade pommes och drack bubbel. Mamma började självklart gråta pga att jag hade blivit så gammal. Usch det var så fint. Konceptet födelsedagslunch är fasiken det allra bästa!

Ett glatt födelsedagsbarn som nästan hade landat i sin kris. Tänk att jag tre dagar innan var ett vrak som grät varannan sekund? Skiftande känslor. Upp och ner så att säga. Det är så det alltid varit och alltid kommer va tror jag.

Efter det hakade mina föräldrar hem till mig. Mamma föll några till tårar. Jag fick fina paket. Guldpengar, saker som doftade gott och böcker man har för att minnas. och sen åt vi världens minsta tårta. Folk ringde, smsade och var gulliga. Blev helt överöst med kärlek. Tänk att man får leva det här lilla livet ändå.

Det enda man gör på födelsedagar är ju att äta typ. Och mitt ätande slutade inte här. Vi traskade ner till Cafe Nizza och jag åt min favvopasta. Jag drack vin och var så himla lugn. Det var som att jag äntligen hörde musiken igen. Jag kunde liksom var i nuet. Och i min nya ålder. Jag pratade inte längre i rädsla när jag nämnde siffran 30. Utan var rätt okej med tillvaron.

Det var den första vårkvällen och vi tog en långsam promenad längs Katarinavägen. Nog skulle det faktiskt bli bra. Sen gick vi hem och snaskade på tårtrester och såg det sista avsnittet av Yellowstone. Och ungefär där tog födelsedagshelgen slut.

10
Hjärtat

10 år med mig själv | att fylla 30 och att bli en Birthdayzilla

8 april, 2024

Det här kommer vara en text om att fylla 30. Jag har varit ett vrak de senaste dagarna. På gränsen till knäpp. Okej nej, vet ni. Jag erkänner. Jag har varit knäpp. Allting har skavt kring den här födelsedagen. Alltså verkligen allt. Jag har velat ställt in, flyttat till ett annat land och har övervägt att söva ner mig ett par dagar, tills lidandet är över. Kalla mig birthdayzilla. Men efter oändliga samtal med goda vänner och med mamma, har jag insett att det bara är att ta tjuren vid hornen. Födelsedagen kommer vare sig jag vill eller inte. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet.

När jag tänker på vad som har hänt de här senaste tio åren så inser jag att det har varit en otrolig framåtrörelse. Även fastän jag ibland har fått panik över att saker har gått så långsamt. Det måste hända något har mitt motto varit. Och det har det verkligen varit. Jag har slängt mig mellan olika karriärer, mål och tankar. Gått från att drömma om att bo i stora städer, äta fina middagar och dricka dyra drinkar till att mest vilja bli cowboy, skriva på saker och baka saker från grunden. Förr var det viktigt för mig att synas, att ta plats och bli omtyckt. Att bli omtyckt är väl något man alltid vill bli. Men att vara överallt, det är något som inte lockar mig längre.

Min karriär har varit krokig. Sällan åt det hållet jag har velat gå. Ibland har man fått lämna fastän man inte vill, det har gjort ont och absolut skakat om självkänslan lite. Ibland har man blivit så pass dåligt behandlad så att man inte står ut en sekund till. Till exempel när min chef satte mig på kvällspassen i fem månader i sträck. Då sa jag upp mig, och ångrar inte det en sekund. Som roligast hade jag när jag fick jobba med roliga tv-program, jobbat med pitchar och leka fram koncept. Som jobbigast tyckte jag det var när jag jobbade i butik och vi inte hade kunder på flera dagar. Men även om det har varit kämpigt har jag aldrig varit rädd nog att inte hoppa upp på hästen igen för att prova igen. De senaste åren har jag känt att jag mest har glidit med karriärmässigt. Dörrar har öppnats och jag har klivit in. Och när en annan stängs så brukar en dörr öppnas kort där efter. Jag är tacksam för de äventyr jag har tagit mig på. Jag har blivit så stark. Och modig. Jag vet inte vart jag kommer hamna härnäst. För just nu verkar det vara cirka noll dörrar som öppnar sig. Mediavärlden är mayham, ekonomi går åt helvete och ingen vill betala för underhållning. Ibland är jag osäker, tvivlar på mig själv. Men för det mesta vet jag att allt kommer att bli bra. Dörrar har öppnats förut, och de kommer det troligen göra igen.

När jag tänker på mina relationer så blir jag rörd. Den lilla klicken jag har samlat ihop. Mina människor, de är de finaste. Högljudda, roliga och lite knasiga. Ibland när jag ser andra kompiskretsar, parmiddagar och gäng på sociala medier så slås jag av hur ordentliga alla är. I min värld är det sällan så. Ordentligt finns inte. Den är bullrig och mycket. Vi gråter, skrattar och känner. Många av mina relationer kom i mina 20’s. Det var som att jag var mer öppen då. Öppen med vem jag var och ville bli. Man hittade relationer där hela jag fick plats. Men att bli äldre handlar ju också om att säga hejdå till vissa personer. Det har gjort ont. Jätteont. Att vara kompis är svårt. Det tar tid av en. Det är ett givande och tagande. Allt sker av en anledning och tids nog kommer saker alltid att klarna.

Jag har varit kär varje dag sen jag fyllde 20 skulle jag säga. Eller ja. Typ. Ibland har jag vågat. Ibland har jag inte vågat. Filmiska ögonblick när man har vandrat hem över Skreppsbron en tidig sommarnatt, eller hånglat på ett dansgolv i Hornstull eller tittat varandra djupt i ögonen i baren på Urban Deli. Det har också varit smärtsamt. Jag har legat i min säng och väntat många nätter, orolig för när/om/hur någon ska komma hem. Jag har haft en kalender där jag har skrivit ”borde göra slut” varje söndag efter vidriga bråk. Jag har lämnat klubbar gråtandes för att jag har känt mig så ensam. Men sen dök han upp. När man minst anade det. Han var alltid sen till jobbet, kom in till kontoret i en rasande fart och våra blickar möttes alltid när han stressat rörde sig mot sin plats. Vi skulle ha ett möte ihop själva när vi hade jobbat ihop knappt en månad. Jag tyckte han var så stel och störde mig som tusan när han sa ”e du med?” Men någonstans bland sena AW’s, branschfester och filmpremiärer var det alltid han och jag som satt och pratade. Jag älskade att prata med honom. Och fyra år senare älskar jag fortfarande att prata med honom.

Även om mycket har varit skakigt. Så är det en sak som har bestått. Och det är lägenheten. 30 kvadratmeter trygghet, två stora fönster mot Vitabergsparken och en kokvrå utan fläkt. Jag har spenderat x-antal nätter på badrumsgolvet efter för många vodka redbulls. Jag har skrivit mitt examensarbete runt köksbordet som jag sitter vid och skriver denna blogg. Och jag har tittat ut ur de här fönsterna en miljon gånger och hoppats på något typ av tecken som ska få mig att förstå det hela. Sällan uppenbarar sig något. Men jag har aldrig slutat hoppas. Jag har älskat den här lägenheten på ett sätt. Den har varit min mattisborg. Men nu är vi rätt klara med varandra. Att ha den här platsen att luta sig mot när allt har varit skakigt har varit otroligt. Men nu är det dags för mig att gå ut i Mattisskogen.

Sena nätter på trägården. Bäst på stekpannor. En som alltid dricker cava. Kroghånglare. Midsommaraftnar på Dalarö. Sveriges sämsta receptionist. En flickvän till en öbo. Prinsessan av Skånegatan. Mediestudent. Expert på Gubbröra. Koordinator till Sveriges coolaste person. En tjej som borde göra slut med sin kille. En tjej som börjar äta antidepressiva. Någon som jobbar med tv. En som är på fest fem dagar i veckan. Någon som tar examen som kommunikatör men aldrig har jobbat med det. Singel vid 25. En tjej som börjar jobba på Sveriges äldsta filmbolag. En tjej som blir tillsammans med en mycket äldre kille. En tjej som är med om en global pandemi. En tjej som aldrig har varit så lycklig som hon är just nu. någon som blir av med jobbet på grund av nedskärningar. En person som börjar blogga. Någon som börjar jobba på byrå. En tjej som jobbar fram till kl 20 varje kväll. En tjej som fyller 28 och börjar göra naglar på salong. Någon som börjar gå till psykologen och pratar om all skit som ligger och puttrar. En tjej som blir headhuntad till en av de mest etablerade filmstudiosen. En tjej som kuggar sin uppkörning tre gånger för att sedan ta körkort i Visby. En person som är väldigt duktig på sitt jobb. En tjej som gör slut med sin kille i 72 timmar och inser att det är hennes person. En tjej som sen blir ihop med sin kille igen. Någon som börjar resa i jobbet och som blir projektledare för alla nordiska serier. En tjej som jobbar dag och natt. En person som behöver sitta och förklara scener om det roliga i att squirting för en amerikansk CEO. Någon som inte kan hålla tråden i ett samtal eller kan tänka en klar tanke när hon är med sina vänner. En person som åker till Gotland och känner ett lugn för första gången på nästan ett år. En tjej som får reda på mitt i sin semester att företaget hon jobbar på gör nedskärningar och att hennes projektanställning tar slut om tre veckor. Någon som spenderar några månader med det hon älskar mest, nämligen läsa, resa och göra ingenting alls. En person som blir hel igen. En tjej som nästan får sitt drömjobb på det mäktigaste stället av dem alla. Men åker i sista ronden. En person som i cirka två månader har en kris för att hon känner att hon inte vet vart hon är på väg eller för att hon faktiskt närmar sig 30. Jag har varit ALLA de där personerna. Är inte det otroligt?

Nu går jag in i en ny tid. Jag är skiträdd. Men på något sätt så borde det bli bra. Tack Elinor Alderbro att jag fick vara med dig de här tio åren. Det har varit kämpigt. Men också skitkul. Jag är superstolt över dig. Grattis på den stora dagen.

21
min helg

En till PÅSK i mitt liv

1 april, 2024


Ska vi sammanfatta påsken lite? Jag tycker det. Men ni har väl sätter Ronja Rövardotter förresten? Jag har haft lite ångest på sistone. Oroar mig över saker som jag egentligen inte borde oroa mig för, eftersom de ligger utanför min kontroll. Helt onödigt, jag vet. Men tyvärr är det något som är omöjligt att undvika när tankarna väl har börjat snurra. Det känns som ett kaninhål som är oändligt djupt. Nej tack. Mindre sådant nu när vi går in i våren. Nu är det friska andetag och positiva vibbar som gäller. och tillbaks till påsken:

Påsken börjar på onsdagen, tycker jag! Och jag skulle göra något läskigt. Jag hade bestämt mig för att gå på bio. Helt solo. Och när jag väl kom till salongen visade det sig att det bara var jag som hade köpt biljetter. Berka kallade det hela en väldigt ”Sigge Eklundsk” aktivitet. Det var en otroligt bra film, jag såg All Of Us Strangers (mer om det här) och insåg att jag älskar att gå på bio själv. Det var så kul för det var många som skrev till mig på Insta gällande det här med ensambio. Många drömde om att gå men kände inte riktigt att de vågade. Men att sitta där i salongen och bara få gå all in i en film och inte riktigt bry sig om personens åsikter bredvid. Det var fasiken riktigt mysigt. Gud, jag har verkligen blivit så introvert. Mer ensambio till folket

På kvällen kom Hannes över och vi gjorde lökägg! Det var pyssligt och jag var för en gångs skull lite harmonisk. Sen åt vi sill och såg Yellowstone. Hann pillade mig i håret tills jag somnade och jag ville sova på hans arm hela natten. Jag har blivit som en koala med otroligt stort krambehov. Skyller på 30-årskrisen

På Skärstorsdagen var det avgång 09:15. Jag och mamma tog bilen till min mosters gård cirka en timme från stan. Hästar, åsnor och små lammungar. Ja, och lite kattungar och höns också. Hela paketet. Det kom en granne förbi och hälsade. Hon sa ”men tänk att du har tillgång till allt det här otroliga”. Jag blev lite ställd. Jag tänker väldigt sällan på det. Jag tar det nog lite för givet. Man blir liksom bagarens barn. Den där gården och det där livet har alltid funnits nära. Men det är ju absolut en blessing. Mitt egna lilla Yellowstone. Ja, minus hunkiga cowboys dvs.

Jag löste korsord. Det gick långsamt. Hängde framför brasan. Plockade videung i någon av hästhagarna. Såg något gammal avsnitt solsidan som gick på linjär-tv. Och gosade med små kattungar fastän jag är allergisk. Det blev absolut en allergitablett innan jag gick och la mig 21:34 (!!!!)

På långfredagen var det hemgång. Jag och mamma stannade på den otroligt gulliga gårdsbutiken Lilla Mejeriet i närheten av vår gård. Tydligen ägs det hela av någon bonde från tv4. När den självaste snyggbonden närmade sig vår bil var jag självklart tvungen att göra bort mig totalt. Jag hade glömt att jag knäppt upp jeansen när jag satte mig i bilen. Och cirka två sekunder efter jag klivit ur bilen så känner jag att de väldigt fort börjar hasa ner mot knäna. Vi snackar virrpanna deluxe. Detta resulterade i ångesthandling av ljus och servetter.

Sen var det hem till stan en snabbis för att preppa ett påskägg. Eller låt oss kalla det en påskpåse till Caroline. Vi skulle på middag och jag ville ha med mig en present. Jag köpte med ett paket glutenfritt knäckebröd och det absolut godaste hon, kräftost! Får absolut kväljningar när jag tänker på det. Men hon tycker det är gott. Och det är det viktigaste. Min lilla glutengäri.

Kl 18:13 var vi påväg in till en favorit. Hjälmaren. Ligger på Årsta Torg och är en riktig sunkig krog. Men en klassiker. En flaska vin för 350 spänn som absolut resulterar i en magkatarr men det är något med energin på det där stället. Det är liksom Söderort. Ni som förstår, ja, ni förstår.

Caroline och jag har en påsktradition. Vi äter middag på Två små svin och jag älskar den traditionen. Två små svin är en liten lokal pärla som är helt fantastiskt duktiga på smörrebröd. Och ägaren har en otrolig röst. Rösten är något som är out of this world. I alla fall, jag älskar dom här middagarna. Munnarna går, vi betar av det senaste och reflekterar över precis där vi är. Är denna middag lite av en måttstock? Jo men typ.

Det är så himmelskt gott. Vi snackar liksom 8,5/10. Men jag har ju typ gått och blivit allergiskt mot räkor. Men det kan vi ta någon annan gång.

Dagen därpå var det påskafton och solen sken. Jag tog bilen över till mina föräldrar och lagade en vårig filodegspaj. Den blev god. Och en ny rätt på påskbordet är införd. Kul med nya saker tycker jag!

Påtal om nya påsktraditioner – som den lilla häxan jag är: blev det påsktarot! Nej men det var så spännande. Såg det ut som att en lovande tid var framför mig? Jo men det skulle jag säga. Och mamma, hon ska köpa en ny säng. Kul det här med att fråga tredje ögat.

Sen åt vi påskmiddag! Jag blev proppmätt och det har jag typ varit sedan dess. Det är så gott. Men så mycket mat. Jag har i cirka två dagar nu gått runt och vrålat ”jag är så illamående”. Ingen självkontroll. Man bara äter och äter. Det är ju mysigt det är det. Men om jag ser en till sillstjärt kommer jag att ta en voi till Västerbron.

Dagen därpå var det påskdag, vilket är lika med den officiella mysdagen! Jag skrotade runt hemma hos mina föräldrar. Åt smågodis, tog en promenad runt mossen, åt lite rester och läste en bok. Det är så det ska vara, tycker jag.

Sen såg vi de sex första avsnitten Ronja Rövardotter. Herre min gud vad bra den var. Snygg, bra story och precis lagom nostalgisk. Längtar ivrigt efter resten av säsongen. Och jag känner så pepp att läsa om boken. Jag var orolig över Christopher Waglins tolkning av Mattis (Man har ju liksom varit besatt av Börje Ahlstedt så att säga), men det här var verkligen otroligt. Förresten har ni läst Schulmans text om den oberäkneliga Mattis? Så spännande tankar.

Nu är påsken över. Men inte festligheterna. Det är bara några dagar kvar till den stora trean och nollan. Har kaninpuls hela tiden. Tänk vad livet erbjuder för äventyr egentligen. Dags att andas i fyrkant tills helgen.

13
Listor och sånt trams

Mars 2024 i en sammanfattning

31 mars, 2024

Vi kör en kort sammanfattning av Mars. Jag vet att ni är nyfikna. Eller inte? Det har ju varit en riktig skitmånad.


Hur var mars?

Helt ärligt. Jag har nog varit/är rätt deppig. Addera en liten 30 årskris och hormonell obalans på det. Bitvis har det varit rätt kämpigt. Har man velat kastat in handduken ett par gånger? Jo. Vi ska inte ens tala om så fort nån har nämnt min födelsedagsgalej som är nästa vecka och min respons har varit ”JAG VILL INTE PRATA OM DET”. Jag har varit 100% omöjlig. Jag är så tacksam att mina kompisar inte har blockat mig i livet.


Månadens jobb

Solusearching AB fortsätter sin utveckling mot nya möjligheter.


Månadens besvikelse

Är inte Mars inte en enda stor besvikelse? Den som påstår något annat mår ju inte bra.


Månadens extra

När jag upptäckte hur otroligt trevligt det är att gå på bio på egen hand. När jag och Caroline bodde på hotell och levde som om det inte fanns någon morgondag. När jag såg den otroligt härlig pjäsen Vi gjorde vårt bästa på Playhouse theater. Bögen e Lös på Cirkus var en toppen show Mycket som varit extra härligt!


Månadens tv

Mycket TV denna månad! Allt från Puss, Hejdå på SVTplay som alla borde se, den otroliga dokumentären om Billie Eilish på Apple+ och Ronja. Otroliga Ronja. Mera tvtips har ni här.


Månadens film

Jag har tre bra tips som jag tycker alla ska se. The Holdovers för tänkarna. Hypnosen för oss horribla stadsbor som vill paja systemet. Och All Of Us Strangers för oss som bara vill ha sig en god gråt.


Månadens poddar

Tål inte några röster i detta nu. Är absolut lite känslig. Men känns mest som att svenska poddar handlar om skitsnack och trista toner. Som den otroligt basic bitchen jag är har jag börjat lyssna på Call her Daddy. Det är lite kul.


Månadens böcker

Jag har läst noll denna månad. Men på mitt sängbord ligger iallafall Det e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrarda Noli.

En önskan inför kommande månad?

Att krisen är över. Det är fasiken det enda jag önskar. Och lite mer solsken. Jag är så trött på det gråa vädret.

7
min helg

Långfredagen är den längsta dagen

29 mars, 2024


Långfredagen kan kännas som en evighet. Jag tycker verkligen det. Och det här med familjen. Visst är det mysigt och allt. Men det kan också vara lite påfrestande. Jag tycker att man ska se långfredagen som en paus i ledigheten, ett avbrott i festligheterna. Eller så är det bara jag som behöver det. Som den otroligt introverte person jag är, med en massa kli i kroppen. Ofta blir det bara pannkaka och man sitter och skrollar på telefonen. Här är några saker du kan pyssla med för att få timmarna att gå:

Laga enkla saker riktigt långsamt

Det här var ett tips jag fick av min psykolog för några år sedan. Allting ska alltid gå så fort hela tiden. Och jag är fasiken inte tid för att stressa. Att laga något riktigt enkelt långsamt är en övning i tålamod. Men det gör en också möjligheten att hitta njutning i små små saker. Och gott brukar det bli. Tycker t.ex. att ni borde prova den pastarätten ikväll.


Långfredag = bio

Jag och mitt ex hade en härlig tradition på långfredagen: långfredagsbio. Vi bröt aldrig den och drack alltid ett glas vin efteråt för att diskutera det vi sett. Det var alltid en sådan mysig stämning på biografen. Jag rekommenderar verkligen ”Hypnosen” och ”All Of Us Strangers”.

Unna dig något fint

Köp dig något gott. Eller nått som gör dig glad. Eller kanske något som doftar gott. Själv kommer jag springa ner och köpa en göttig tvål från Tvål & tvaga.

Ogulligt påskpyssel

Nej, men jag är för påskpyssel. Men det får inte vara för gulligt. Då tappar jag peppen på något sätt. Min pojkvän har introducerat mig för konceptet lökägg. Det är verkligen festligt. 1. Klä in äggen i lökskal. 2. Rulla sedan de inlindade äggen i aluminiumfolie. 3. Koka dem sedan så länge du önskar. 4. KLART!


Långpromenad forever

Långfredagen kräver sin långpromenad, och så är det med det. Ta en kopp kaffe på vägen och vandra gärna på egen hand. Ta en timme för dig själv och lyssna på det senaste avsnittet av Uggla & Uggla. Jag är besatt av den podden.

Hur ska ni fira långfredagen?

5
Listor och sånt trams

Printscreens från min senaste vecka

28 mars, 2024

Min telefon är alltid full av otydliga skärmbilder från olika kanaler. Det är en röra som behöver rensas ständigt. Här är några saker från veckan som har passerat

Boho is back. ÄNTLIGEN!!! Jag är en sån förespråkare till en bohemiska stilen, alltid varit och kommer alltid vara. Tycker den får oförtjänt mycket skit. Ja, den är lite ocool men må så vara. Det är jag också. Ocool alltså. Med världsekonomi rent åt helvete är det 100% rimligt att boho kommer bli en grej. Kan vi alla inte bara klä oss som statisterna i Hair? Det är forever min favvolook.

Julia Frändfors är den roligaste personen på instagram. Det finns ingen person som gör mig så skrattig som henne. Ny säsong av Gifta vid första ögonkastet är på ingång och deltagarlistan är officiellt live. Alla är så unga…? Nej men vad är det för stress egentligen. Jag håller med Julia. Det är för ungt att vara med vid 27. Tycker jag iallafall. Jag var mitt i krisåren vid 27. Alltså taskig ekonomi, ostabilt jobb och partygladare än någonsin. Så långt ifrån att vara någons fru. Vad är det för jävla stress folk lever med?

”People are blunt with one another, sometimes even cruel, believing honesty is stronger medicine than sympathy, which may console but often conceals” läser Beth Dutton för John i ett avsnitt av Yellowstone. Boken The Solace of Open spaces verkar vara en amerikansk klassiker, en sån man hör om men aldrig plockar upp. Jag blev nyfiken. Kanske något att plocka upp till sommaren.

Nea Holm la upp en bild på sin urgullig unge och jag kände direkt. Nej men det här min stil. 100% saker jag skulle ha på mig som snart 30åring. Kombinationen är over the top. Och jag älskar det. More is more.

Fick en gullig inbjudan här om dagen, från min mamma, som ville fira hennes katts 10-årsdag. Det ryktades om tonfikmousse och kattbubbel. Känns lite gulligt på något sätt. Det är så viktigt att fira de små sakerna i livet. Eller är det obehagligt? Gud nu vet jag inte längre.

9
film, tv & underhållning

5 saker jag skulle titta på under påskhelgen

27 mars, 2024

Är det bara jag som kan tycka att det är påfrestande att vara runt sin familj 24/7 under långhelger? Nej, men jag brukar drabbas av ett bryt sådär lagom till påskaftonsmiddagen. Känna mig instängd eller påhoppad. Eller kanske både och. Jo, men lite lättkränkt är jag ju också. Vilket inte brukar bli en underbar kombo med för mycket socker i kroppen och en lite för understimulerad hjärna. Alltså, förstå mig rätt. Jag älskar min familj. Men i lagom doser. Och vad är räddningen när det blir för mycket familj? Skärmtid. Älskar att smyga upp i ett gästrum, öppna upp datorn och trycka på en dokumentär eller liknande. Så här är mina bästa tips just nu:

Puss, Hejdå på SVTPLAY

Två systrar i olika städer ringer till varandra. Annika är mitt uppe i planeringen av sitt bröllop, Sandra har precis blivit lämnad av Filip, pappan till hennes tre veckor gamla bebis. Sandras situation får Annika att börja fundera över sin egen relation. Hur undviker man att familjeprojektet blir början till slutet? En film av Annika Fredriksson.

Jag såg den här dokumentären för tre veckor sedan och har i princip bett varenda person jag pratat med efter det att kika på den. Jag har hört starka analyser både i Surret och Fredagspodden kring den, och helt ärligt förstår jag varför. Åh herre min Gud, vad bra den här dokumentären var. Den var så hjärtskärande och ärlig. Jag, som konstant lever med rädslan att bli lämnad, fick en rejäl klump i magen. Dokumentären tog upp viktiga frågor om de klassiska könsrollerna i en heteronormativ relation och rädslan att hamna precis där man var livrädd för att hamna.

Yellowstone på Netflix

Följ med till en värld fylld av korrupta politiker, giriga markägare, förgiftade vattenreservoarer och olösta mord. I detta moderna westerndrama skildras familjen Duttons hårda kamp för att försvara sin älskade ranch i Yellowstone, Montana, från ständigt attackerande grannar.

Nej, men det låter tråkigt. Jag vet. Men helt ärligt, det finns ingenting som har haft mitt fokus så här länge. Jag kan ju inte bingea saker – men Yellowstone. Åh herregud, var jag har ett bra fokus. Det är något med miljön och livsstilen. Den är så vacker på något sätt. Så långt ifrån ett modernt samhälle, men ändå inte. Och de starka karaktärerna. Har jag sagt att Beth Dutton är mitt spirit animal? Det är en serie som bara keeps on giving. Och alla är bovar. Bara det är ett spännande koncept.

The Eras tour på Disney+

Taylor Swift: The Eras Tour tar publiken på en unik musikalisk resa genom Taylor Swifts karriär, som sträcker sig över flera decennier och banar väg genom hennes olika musikaliska epoker.

Are you ready for it? Jo, men snälla. Är ni det? Jag vet att Berka tycker att Taylor Swift är töntig. Må så vara. Jag älskar det. Och den här hysterin som har uppstått i världen? Jag älskar den med. Om det är någon konsertfilm ni ska se den här påsken är det denna. Om man ger det en ärlig chans så tror jag att man kommer att bli helt betagen. Taylor Swifts universum är otroligt och jag tror fasiken att världen skulle bli en bättre plats om fler förstod det.

All Of Us Strangers på bio

En manusförfattare som återvänder tillbaka till sitt barndomshem inleder en relation med en mystisk granne. Då upptäcker han att hans föräldrar, som dog 30 år tidigare, verkar leva.

Jag gick och såg den här på bio. Helt själv. I en salong helt ensam. Och det var bra. För jag grät som en toka. Det slutade liksom inte. Tårarna bara rann i två timmar. Och när jag klev ut på Götgatan kl 14 en tisdag var det lite som att jag levde i ett annat universum. Jag såg på livet annorlunda. Jag tänkte på allt jag ville säga, göra och känna. Gud det var så starkt. Och Paul Mescal. Jag är så förtjust i honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Ronja på Netflix

Imorgon har Ronja premiär på Netflix och ingen är mer peppad än jag. Är jag Ronja innerst inne? Det är jag. Lika jobbig, envis och tvärt. Om jag tänker på en film som har påverkat mig genom livet är det Ronja Rövardotter (1984). Är det grunden till mina daddy issues? Ja, förmodligen. Jag menar, Börje Ahlstedt med hans ojämna humör har alltid fått mig på fall. Är min kille lite lik Mattis? Jag kommer ej säga nej. Att det här är den mest påkostade serien som har producerats i Sverige gör mig ju inte heller direkt opepp. Perfekt tittning för hela familjen skulle jag säga.

Snälla dela era göttiga tips! Behöver allt jag kan få.

9
Listor och sånt trams Vackra saker

SAKER JAG ÖNSKAR MIG I FÖDELSEDAGSPRESENT

25 mars, 2024

Förutom fred på jorden och ett liv fullt av äventyr så har jag filat på en liten önskelista. Nej men det är så svårt. Jag tycker ju liksom att det är pinsamt att önska mig saker. Vem tror man att man är liksom. Inte vet jag. Här kommer några saker som ligger på min önskelista iallafall:

  1. Älskar vackra saker man kan ha på väggarna. Speciellt av små konstnärer. T.ex. El Bakers shop på Etsy. 2. När jag och Carro var på staycation för några veckor sedan var vi på Other Story. Jag blev besatt av parfymen The Last Chapter. En drömdoft. 3. Nya vårkicks är man ju alltid pepp på. T.ex. dessa favoriter från adidas. 4. Tro det eller ej men med åldern har jag blivit bättre på vin. En personlig favorit är absolut den här från Pompette. 5. Stora örhängen har alltid varit min grej. Finns inget jag älskar så mycket som örhängen som syns. Som dessa från WOS. 6. Ni vet ju att jag ÄLSKAR Molly Baz. Vill göra en djupdykning i hennes kokböcker. 7. Jag har varit besatt av den här lilla jäkeln från Svensk Tenn så länge. Är det så fel?

7
Hjärtat Vardagsbabbel

30 innan 30

24 mars, 2024

Nu är det mindre än 30 dagar kvar tills jag fyller 30. Alltså avsevärt mindre. Och inom mig är det väl lite av en storm som pågår. Jag träffade en kompis här om dagen som var i någorlunda samma tillstånd a.k.a kraftigt nedstämd och lite förvirrad. Här om dagen ringde jag min kille. Vi pratade om annat. Och jag kände helt plötsligt hur tårarna blev närmre och närmre. Till slut gick det inte att hålla in. ”JAG VILL INTE BLI TRETTIO” sa jag och alla känslor började totalt forsa ner. Som ett jävla barn.

Det som har varit jobbigt med den här födelsedagen är väl att jag inte riktigt är på den platsen jag hoppades. Jag är arbetslös för första gången i mitt liv (tack inflationen och streamingkrisen för det det), jag bor kvar i min lilla underbara (men också otroligt störiga) lilla etta och ibland känns det som att drömmen om det där andra är längre och längre bort. Förstå mig rätt, denna tid har gjort mig ödmjuk och det har fasiken varit så bra för lilla mig. Men jag känner mig också katastrofalt dålig och ful har man blivit på resan.

Men sen tänker jag också på resan jag har gjort. Jag är så otroligt stolt över vem jag har blivit och vad jag har åstadkommit. Jag har varit ihop och gjort slut ett par gånger. Har haft så otroligt roliga jobb och fucking 5+ år inom film & tv!!! Jag har rest till knasiga platser. Jag har dansat på varenda dansgolv klockan fem på morgonen. Jag har hittat vänner som är roliga, smarta och otroligt fina. På många sätt har jag gjort mer än vad jag någonsin hade hoppats. Det jag har lärt mig är att det mesta är tillfälligheter. Saker bara blir. Det är när man försöker kontrollera det. Allt går åt helvete.

Vad ska hända nu? Det vet jag inte. Jag befinner mig helt klart i det absolut roligaste äventyret någonsin. Jag lyssnade på min nya favoritpodd Uggla&Uggla här om dagen. Hon pratade otroligt mycket om att hon befann sig i ”SITT” decennium. Jag snor det rakt av. Nu går jag bara in i det. Tar ett kliv och slutar fega.

Här kommer 30 tankar/drömmar/lärdomar jag tar in i mitt kommande decennium:

  1. Ge upp drömmen om att bli en morgontränare. Absolut kl 09.00 – det funkar. Men du är inte en dålig människa för att du inte orkar stå bland ätstörda dönickar och muskelknuttar med mommy issues på SATS SOFO en februarimorgon kl 07:03. Det är inte mänskligt.
  1. Det finns ingen tid för mobbare och översittare. Folk som inte är snälla kan fasiken dra åt fanders. Ge noll av din tid och energi till folk som inte vill dig väl. Speciellt “amerikanska överordnare som inte är din chef” som försöker micromanagea precis allt du gör i din arbetsroll.
  1. Skaffa dig en mer uppstyrd klädstil. Men med en twist. Med andra ord. Skippa inte leoparden.
  1. Bli bra på pengar. Men inte så pass mycket att det tar över ditt liv. Skapa ett hållbart sparande, investera lite på börsen och lär dig leva efter en budget. Men bli för tusan inte snål. Det är så ocharmigt.
  1. Lär dig städa. Gör det bara. Det är tråkigt. Men bli bara bättre på det.
  1. Det är ingen skam att alltid vara den som går sist. Jag kan inte gå hem från en fest. Jag är oftast kvar tills det horribla takbelysningen åker på. Njut av det. För det kommer förmodligen en tid när det här inte kommer vara en del av din vardag.
  1. Läs Läs Läs. Det är det absolut bästa du vet. Och du kommer bli en så otroligt mycket bättre skribent när du läser. Minst två böcker i månaden. OKEJ?
  1. Jag drömmer om barn, det gör jag. Små gulliga saker med mycket hår, som babblar hela tiden och vaknar innan solen gått upp. Jag har full respekt att det inte är en självklarthet att få barn. Det vore fantastiskt om det nu blir så. Men kanske inte nu.
  1. Jag vill renovera. Något från grunden. Något som kanske är fult. Och göra det fint. Hitta hjärtat i något som ingen längre älskar. Det får ta tid. Men det ska vara min plats på jorden. Ett sommarhus kanske.
  1. Det har varit viktigt för mig att bli omtyckt. Av alla. Det är omöjligt. Och man dör ju nästan på kuppen. Mitt nya mål är att bli accepterad och respekterad. Annars får det vara.
  1. Ha alltid färska blommor hemma. Färgglada saker som sätter piff på tillvaron.
  1. Sälj saker du inte har plats för eller använder. Ha inte för mycket i garderoben. Du kommer bara att få ångest och dåligt samvete. Och köp inte skit.
  1. Prioritera egen tid. För att du ska fungera behöver du tid som är helt på ditt sätt. Det är inget fel med det. Avsätt Elinor-tid som ingen kan rucka på. Det är då du blir kreativ. Ditt bästa jag. 
  1. Ät en lunch på egen hand, åk på utflykt, eller gå på en utställning.
  1. Skriv dagbok. Det är helande. Jag lovar. Och kul att läsa senare.
  1. Boka in saker med dina vänner. Och dyk upp. Även om du är överväldigad, känner dig konstig eller inte. En middag, en weekend eller en promenad. Se till att alltid ha en plan med dem du älskar.
  1. Var inte så hård mot dig själv. Tillåt dig att vara ny på någonting, det är helt okej att vara dålig också för den delen och man får be om hjälp.
  1. Stressa inte. Du har inte tid att stressa. 
  1. Jag vill bli cowboy. Rida långsamt uppför ett berg. Ha en cowboyhatt och dansa two-step. Kanske också sitta framför en brasa och inse att absolut ingenting spelar egentligen någon roll. 
  1. Jag vill bli betydligt mycket modigare. Kasta mig ut hela tiden. Det kan ju inte bli värre direkt. Eller ja, det kan det verkligen.
  1. Jag vill se nya platser. Som till exempel. The Lake District, Isle of Skye och Dublin. 
  1. Jag vill att mina manus kommer till liv. Att ni ska få se det på tv. Det vore så fantastiskt om ni fick lära känna Vera t.ex.
  1. Jag känner att jag har en till lägenheten i innerstan inom mig. Helst på östra Södermalm. Men min kille är inte lika pepp. Jag ser fram emot att skapa ett hem där vänner äter sena middagar med för mycket rödvin, där jag tittar på Love is Blind S2 och som har ett badkar. 
  1.  Sluta ha bakisångest, vargtimma eller ångest för saker du sagt och gjort. Det är inte så illa. 
  1. Skriv skriva skriva. Sluta inte skriva. Någonsin. Ta din konst på allvar. 
  1. Lär dig baka och laga nya saker. Va inte rädd för maten. Det är kul. Jag lovar. 
  1. Köp mer presenter till dom du älskar. Små saker som är kul, som gör dem glada. 
  1. Jag vill lära mig att köra båt. Ja jo jag vet, det är gas och broms. Men sen är det ju det där med ankare. Det verkar väldigt väldigt svårt. Att segla känns som en omöjlighet. Så en vanlig motorbåt är helt klart lättare. 
  1. Ring din mamma oftare, och din gamla moster. Bli en bättre dotter. Hälsa på någon gång ibland. Även om du har andra planer. Jag är så dålig att prioritera sånt. Familjetid. Jag tar det nog lite väl mycket för givet. Det är så ocharmigt. Det är viktigt.
  1. Sluta inte dröm. Försök se lustfyllt på livet och ta det inte allt för seriöst. Keep the dream alive så att säga. 
17
film, tv & underhållning

DET SÅKALLADE ONE DAY-TRAUMAT

7 mars, 2024

Jag och en kompis tar en AW på Götgatan. Vi babblar om små och stora saker som har hänt på sistone. Inget livsomvälvande direkt. Det är ju februari – ingenting spännande händer i februari. “Har du sett One Day på Netflix?” hör jag mig själv säga. Hon tittar på mig med en allvarlig blick: “Om det på något sätt slutar som boken är jag noll procent intresserad”. Det är så jäkla uppenbart där och då. Hon bär på ett så kallat One Day-trauma.

När jag var 17 år läste jag boken One Day av David Nicholls. Jag hulkade mig igenom slutet. Hur kunde livet vara så orättvist? Spoiler alert: Nån dör. Och det smärtar som tusan. Kort därefter släpptes filmatiseringen med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Om jag grät mig igenom boken så lämnade inte direkt filmen mig med en lindrigare reaktion. Det var en tsunami av tårar. Det slutade inte.

När jag fick reda på att Netflix skulle släppa en nytolkning av bästsäljaren fick jag en klump i magen. Det räckte alltså inte med nästan två timmar av hjärtesorg, mörker och total smärta. Nej låt oss göra en 14 avsnitt lång djupdykning och totalt grotta ner oss i hur jobbigt det är att vara människa. Men bra är det, det måste man fan ge dem. För där sitter jag ännu en gång. Redo att bli helt förstörd. 100% frivilligt. Historien om Emma & Dexter håller än idag. Den är nästan bättre. Vi kommer närmre karaktärerna. Vi lär känna dem på ett annat sätt. Vi ska inte ens tala om hur karismatisk Ambika Mod är i rollen som Emma Morley. En stjärna är absolut född.

Jag blir alltför investerad i den här typen av serier, nästan på ett ohälsosamt sätt. Sådana här “right person, wrong time”-scenarion fångar mig varje gång: jag blev fullkomligt rasande på Marianne när hon gjorde slut med Connell i slutet av Normal People. De var perfekta för varandra, eller åtminstone nästan. Fast det var lite rörigt, måste jag erkänna. Ändå fanns det något där. Och när Hot Priest säger ”This shall pass” i sista scenen av Fleabag, fick jag verkligen hög puls. Blodet pulserade i mina tinningar. Vad var poängen med två säsonger kärleks-berg-och-dalbana om han ändå skulle välja Gud till slut? Jag var tvungen att ta en Atarax för att lugna ner mig. Det kändes som ett svek mot mänskligheten, åtminstone mot seriens fanbase. Jag mår verkligen dåligt av den här typen av serier, men ändå fastnar jag i dem. Varje gång. Alltid redo att klicka på play. Vad är det för fel på mig?

Jag tror att kraftfullt berättande, det som verkligen berör oss djupt, till stor del handlar om att kunna spegla sig i karaktärerna. När vi kan relatera till deras resor och utmaningar, känns det som om vi själva går igenom det. När det går åt pipsvängen är det nästan som att man själv också har misslyckats. I en värld full av artificiellt och opersonligt innehåll vill vi ha något vi kan knyta an till. Även om det smärtar. Det är ju en del av livet.

Jag läste en artikel där David Nicholls svarade sina fans kring vad han trodde att Dexter skulle pyssla med idag. “I think he’s fine, a good father, steady and successful, sometimes a flirt and a fool, but definitely happy.” Svaret var så betryggande. Det kanske inte precis blev som vi hade hoppats. Men det blev ändå helt ok. Typ i alla fall. Ungefär som det mesta i livet. Jag skulle vilja påstå att One Day-traumat är någorlunda läkt nu.

18