Hjärtat

10 år med mig själv | att fylla 30 och att bli en Birthdayzilla

8 april, 2024

Det här kommer vara en text om att fylla 30. Jag har varit ett vrak de senaste dagarna. På gränsen till knäpp. Okej nej, vet ni. Jag erkänner. Jag har varit knäpp. Allting har skavt kring den här födelsedagen. Alltså verkligen allt. Jag har velat ställt in, flyttat till ett annat land och har övervägt att söva ner mig ett par dagar, tills lidandet är över. Kalla mig birthdayzilla. Men efter oändliga samtal med goda vänner och med mamma, har jag insett att det bara är att ta tjuren vid hornen. Födelsedagen kommer vare sig jag vill eller inte. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet.

När jag tänker på vad som har hänt de här senaste tio åren så inser jag att det har varit en otrolig framåtrörelse. Även fastän jag ibland har fått panik över att saker har gått så långsamt. Det måste hända något har mitt motto varit. Och det har det verkligen varit. Jag har slängt mig mellan olika karriärer, mål och tankar. Gått från att drömma om att bo i stora städer, äta fina middagar och dricka dyra drinkar till att mest vilja bli cowboy, skriva på saker och baka saker från grunden. Förr var det viktigt för mig att synas, att ta plats och bli omtyckt. Att bli omtyckt är väl något man alltid vill bli. Men att vara överallt, det är något som inte lockar mig längre.

Min karriär har varit krokig. Sällan åt det hållet jag har velat gå. Ibland har man fått lämna fastän man inte vill, det har gjort ont och absolut skakat om självkänslan lite. Ibland har man blivit så pass dåligt behandlad så att man inte står ut en sekund till. Till exempel när min chef satte mig på kvällspassen i fem månader i sträck. Då sa jag upp mig, och ångrar inte det en sekund. Som roligast hade jag när jag fick jobba med roliga tv-program, jobbat med pitchar och leka fram koncept. Som jobbigast tyckte jag det var när jag jobbade i butik och vi inte hade kunder på flera dagar. Men även om det har varit kämpigt har jag aldrig varit rädd nog att inte hoppa upp på hästen igen för att prova igen. De senaste åren har jag känt att jag mest har glidit med karriärmässigt. Dörrar har öppnats och jag har klivit in. Och när en annan stängs så brukar en dörr öppnas kort där efter. Jag är tacksam för de äventyr jag har tagit mig på. Jag har blivit så stark. Och modig. Jag vet inte vart jag kommer hamna härnäst. För just nu verkar det vara cirka noll dörrar som öppnar sig. Mediavärlden är mayham, ekonomi går åt helvete och ingen vill betala för underhållning. Ibland är jag osäker, tvivlar på mig själv. Men för det mesta vet jag att allt kommer att bli bra. Dörrar har öppnats förut, och de kommer det troligen göra igen.

När jag tänker på mina relationer så blir jag rörd. Den lilla klicken jag har samlat ihop. Mina människor, de är de finaste. Högljudda, roliga och lite knasiga. Ibland när jag ser andra kompiskretsar, parmiddagar och gäng på sociala medier så slås jag av hur ordentliga alla är. I min värld är det sällan så. Ordentligt finns inte. Den är bullrig och mycket. Vi gråter, skrattar och känner. Många av mina relationer kom i mina 20’s. Det var som att jag var mer öppen då. Öppen med vem jag var och ville bli. Man hittade relationer där hela jag fick plats. Men att bli äldre handlar ju också om att säga hejdå till vissa personer. Det har gjort ont. Jätteont. Att vara kompis är svårt. Det tar tid av en. Det är ett givande och tagande. Allt sker av en anledning och tids nog kommer saker alltid att klarna.

Jag har varit kär varje dag sen jag fyllde 20 skulle jag säga. Eller ja. Typ. Ibland har jag vågat. Ibland har jag inte vågat. Filmiska ögonblick när man har vandrat hem över Skreppsbron en tidig sommarnatt, eller hånglat på ett dansgolv i Hornstull eller tittat varandra djupt i ögonen i baren på Urban Deli. Det har också varit smärtsamt. Jag har legat i min säng och väntat många nätter, orolig för när/om/hur någon ska komma hem. Jag har haft en kalender där jag har skrivit ”borde göra slut” varje söndag efter vidriga bråk. Jag har lämnat klubbar gråtandes för att jag har känt mig så ensam. Men sen dök han upp. När man minst anade det. Han var alltid sen till jobbet, kom in till kontoret i en rasande fart och våra blickar möttes alltid när han stressat rörde sig mot sin plats. Vi skulle ha ett möte ihop själva när vi hade jobbat ihop knappt en månad. Jag tyckte han var så stel och störde mig som tusan när han sa ”e du med?” Men någonstans bland sena AW’s, branschfester och filmpremiärer var det alltid han och jag som satt och pratade. Jag älskade att prata med honom. Och fyra år senare älskar jag fortfarande att prata med honom.

Även om mycket har varit skakigt. Så är det en sak som har bestått. Och det är lägenheten. 30 kvadratmeter trygghet, två stora fönster mot Vitabergsparken och en kokvrå utan fläkt. Jag har spenderat x-antal nätter på badrumsgolvet efter för många vodka redbulls. Jag har skrivit mitt examensarbete runt köksbordet som jag sitter vid och skriver denna blogg. Och jag har tittat ut ur de här fönsterna en miljon gånger och hoppats på något typ av tecken som ska få mig att förstå det hela. Sällan uppenbarar sig något. Men jag har aldrig slutat hoppas. Jag har älskat den här lägenheten på ett sätt. Den har varit min mattisborg. Men nu är vi rätt klara med varandra. Att ha den här platsen att luta sig mot när allt har varit skakigt har varit otroligt. Men nu är det dags för mig att gå ut i Mattisskogen.

Sena nätter på trägården. Bäst på stekpannor. En som alltid dricker cava. Kroghånglare. Midsommaraftnar på Dalarö. Sveriges sämsta receptionist. En flickvän till en öbo. Prinsessan av Skånegatan. Mediestudent. Expert på Gubbröra. Koordinator till Sveriges coolaste person. En tjej som borde göra slut med sin kille. En tjej som börjar äta antidepressiva. Någon som jobbar med tv. En som är på fest fem dagar i veckan. Någon som tar examen som kommunikatör men aldrig har jobbat med det. Singel vid 25. En tjej som börjar jobba på Sveriges äldsta filmbolag. En tjej som blir tillsammans med en mycket äldre kille. En tjej som är med om en global pandemi. En tjej som aldrig har varit så lycklig som hon är just nu. någon som blir av med jobbet på grund av nedskärningar. En person som börjar blogga. Någon som börjar jobba på byrå. En tjej som jobbar fram till kl 20 varje kväll. En tjej som fyller 28 och börjar göra naglar på salong. Någon som börjar gå till psykologen och pratar om all skit som ligger och puttrar. En tjej som blir headhuntad till en av de mest etablerade filmstudiosen. En tjej som kuggar sin uppkörning tre gånger för att sedan ta körkort i Visby. En person som är väldigt duktig på sitt jobb. En tjej som gör slut med sin kille i 72 timmar och inser att det är hennes person. En tjej som sen blir ihop med sin kille igen. Någon som börjar resa i jobbet och som blir projektledare för alla nordiska serier. En tjej som jobbar dag och natt. En person som behöver sitta och förklara scener om det roliga i att squirting för en amerikansk CEO. Någon som inte kan hålla tråden i ett samtal eller kan tänka en klar tanke när hon är med sina vänner. En person som åker till Gotland och känner ett lugn för första gången på nästan ett år. En tjej som får reda på mitt i sin semester att företaget hon jobbar på gör nedskärningar och att hennes projektanställning tar slut om tre veckor. Någon som spenderar några månader med det hon älskar mest, nämligen läsa, resa och göra ingenting alls. En person som blir hel igen. En tjej som nästan får sitt drömjobb på det mäktigaste stället av dem alla. Men åker i sista ronden. En person som i cirka två månader har en kris för att hon känner att hon inte vet vart hon är på väg eller för att hon faktiskt närmar sig 30. Jag har varit ALLA de där personerna. Är inte det otroligt?

Nu går jag in i en ny tid. Jag är skiträdd. Men på något sätt så borde det bli bra. Tack Elinor Alderbro att jag fick vara med dig de här tio åren. Det har varit kämpigt. Men också skitkul. Jag är superstolt över dig. Grattis på den stora dagen.

27

5 Comments

  • Reply Alva 8 april, 2024 at 09:26

    Sååå bra! Det här ska jag spara till min 30-årsdag

    Dessutom: vad spännande ett decennium låter när man skriver såhär?

    • Reply Alderbro 8 april, 2024 at 10:01

      Det gör ju det! En bra refklektion så att säga.

  • Reply Berka 8 april, 2024 at 11:33

    ❤️❤️❤️❤️❤️

  • Reply Födelsedagshelgen | ögonblicket min kille nästan-friade & mer 10 april, 2024 at 06:17

    […] är officiellt över och jag är numera 30 år gammal. Känns som att cirka halva min omgivning äntligen kan andas ut men även jag. Jag trodde verkligen […]

  • Leave a Reply