Att roasta eller bli roastad

Första gången jag såg min mormor peka finger till min morfar var när jag var typ fyra. Han var störig och det gick Formel-1 på tv. Om jag inte minns fel började min mormor imitera min morfar och garv bröt ut. Det där var början på något nytt i min värld. Man fick skämta, man fick gå på men det är fasiken en hårfin balansgång som lätt kan gå fel. Sen dess har det skojats friskt i min familj. Ibland är man i skottgluggen, ibland inte. Vissa tar det bättre än andra. Men högt till tak är det. 

Känner jag mig det minsta trygg eller är ungefär en enhet in känner jag att hela världen är min stand-up scen. Lite som att jag är king över Norra Brun. Här om veckan var jag på middag med ett par jag känner sisodär. Mannen har jag knappt träffat. Lagom till desserten så var jag i farten. Det skulle roastas på ett sätt. Det skrattades. Mycket. Men dagen där på vaknade jag med en sån jävla vargtimma. Vafan hade jag sagt? Måste man berätta varenda tanke man har? Förmodligen inte. Kan man inte bara hålla snattran ibland?

Jag och min kille skrattar jämt. Alltså typ hela hela tiden. Det skämtas. Hårt. Men kärleksfullt. Jag älskar det. Den hårda tonen är bland det roligaste jag vet. Men det händer absolut att det blir dålig stämning. Carro har sagt meningen “Du måste sluta mobba din pojkvän”. Fan vad jag kan få ångest av det där. Är man universums elakaste människa? Gud snälla. Lås in mig. 

Igår träffade min mamma, min kille för andra gången. Jag tror både han och jag var nervösa. Det släppte rätt fort. Igår var det min tur att bli roastad. Dom gaddade ihop sig. Gick på mig. Precis som jag förtjänade. Det var som att år av att roasta andra äntligen resulterade i lite tillbakakaka. Mamma yttrade meningar som “Men vad har jag gjort för fel för att du ska bli såhär” eller “Det här är pinsamt Elinor”. Många kanske hade känt sig stressade. Jag älskade det. Den hårda tonen är det tryggaste jag vet. Det är kärlek. Sånt man gör med sånna man tycker om. 

Jag och min kille gick hem över stan. Fnittriga. Solen gick ner över Katarinavägen och fiskmåsarna skrattade i horisonten. Det där var ju kul. Ska man signa upp sig på ståuppkurs eller?

16