Nu är det sluttampen på min månad av vilande och jag börjar känna mig hel igen. Jag knaprar på broccoli för att det är gott, dansar till musik så ofta jag kan (gärna till Lover och Canyon Moon) eller tänder rökelser när andan faller på. Små steg i taget. Det är det som krävs.
Den senaste veckan har jag spenderat på Kos med min mamma. Jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg om den här resan. Vad vi åt, vad vi drack och vad vi kände. Allt var ljuvligt. Från början till slut. Nu känns det redan som en evighet sen. Och vi landade för lite mindre än 72 timmar sedan. Men ska försöka bära med mig allt gott som resan tillfört. Det har verkligen varit guld för själen.
Min relation till min mamma är väldigt okomplicerad. Vi har bråkat väldigt lite, vi tycker olika om mycket men anstränger oss ofta för att förstår den andra men framför allt så har vi otroligt roligt. Hon är ett sjukhuvud. En knäppis. En toka. Vi skrattar mycket ihop. Ofta så att man får ont i kinderna. Det är så fantastiskt på något sätt. Att man får ha så roligt med sin skapare. Jag är så tacksam för det.
Tiden har varit väldigt närvarande för oss på sistone. Eller ja, tiden vi har med varandra. Genom den hårda vägen har vi blivit påminda att saker och ting kan förändras så snabbt. Desto viktigare är det att vara med just varandra. Att uppskatta varandra, lära av varandra och faktiskt njuta av varandra. Med dom orden vill jag säga, res med era föräldrar om ni får chansen. Skratta, bada och prata om allt. Inom mig finns det som en bank av roliga saker jag vill minnas för alltid efter denna vecka. Skjut inte upp saker. Se till att känna så mycket som möjligt.
Vad har vi gjort då? Så lite som möjligt om jag ska vara ärlig. Läste böcker. Betade av Malibu brinner, Kvinnor som vi och Det är någonting som drar i mig. Alla väldigt bra måste jag säga. Lagom okomplicerad, bladvändare och perfekt för strandläsning. Och påtal om strand. Som jag har badat. Upp och ner. Hela tiden. Gud, jag utvecklade nästan simhud. Vi åt gyros, drack bondvin och haft sand mellan tårna nästan hela tiden. Vi var sällan vakna efter 23:00 och såg till att dricka morgonkaffet extra länge. Medelhavet är som härligast i september. Solstrålarna har en läkande kraft och när man kommer hem börjar hösten på riktigt. Tack livet för denna vecka.
Hej hallå! Ett försenat vykort. Kan lätt bli så. Ibland kommer man hem innan kortet kommer fram. Och så blev fallet den här gången. Sista semesterveckan spenderades på Gotland. Fina fina Gotland. Vi bodde på Norra sidan av ön. Den enda sidan tycker jag. Det är så otroligt lungt. Ett jäkla paradis. Varför blir man lugn sista semesterveckan? Det är så deprimerande. Sista dagen var vi i Visby. Det var fan horribelt. Hade tryck över bröstet hela tiden. Det var fullt av stockholmare överallt. Tycker fasiken inte om storstadsbor. Borde bli eremit.
Vad gjorde vi då? ALLT möjligt. Badade på hemliga städer, åt goda luncher, upptäckte nya platser. Vi hade det väldigt bra. Sa gång på gång “Gud jag är så glad”. Kände knappt igen mig själv. Har varit på en halvmörk plats ett tag. Men jag är ju grundglad. Har jag sagt att jag ska bli Überpositiv i höst? Mer om det sen. På Gotland blir jag hel. Planerar in för ett liv där jag ska vara där fyra månader om året. Det kommer bli fantastiskt.
Vad var det bästa som hände då? Vi spenderade en dag runt Katthammarsvik. Vi hade fått tips om ett fiskeläge för locals och en hippiestrand. Det var vi och en surfare. Tänkt på Kalifornien. Och hur mycket jag längtade dit. H badade naken och vi hoppade i vågor. Sen åt vi rökta och såg solen gå ner i någon hamn. Jag minns att vi skrattade så att jag hade ont i käken. Tänk vad det kan bli bra ändå.
Vad tar jag med mig från semestern 2023? Nej vet ni vad. Jag ska fan bjucka på tre relationsråd nu i semestertider (får förövrigt flashbacks från tidigare i sommar när min kompis dejtade en relationsexpert från TV. Och jag gränslöst började fråga om råd. Och han svarade. HELT seriöst, men långa utläggningar. Sluta vad pinsamt.). Så generös är jag.
1. Släpp kraven kring hur bra det ska va. Får personlig panik vid minsta dåliga väder (och det var det på öjn så att säga), eller gnabbiga stämningen. Vill att allt ska vara perfa. Inte mottaglig för motgång under semester (eller någonsin annars…). Men fan vad det där dödar mycket. Låt det goa ske. Och stressa inte kring det andra.
2. Lyssna lyssna lyssna, även om det inte alltid är det mest intressanta du hört.
Jag har blivit en sämre lyssnare på senaste tiden. Beskyller hjärnan som har varit på overload. och bara en stökig personlighet. Att hålla tråden är fett fucking svårt. Det går så fort där inne. Ja, detta är ett utvecklingsområde i höst. HUR som haver. Lyssna så mycket det går. Ställ många frågor. Vi hade så roliga samtal den här resan. Min snubbes hjärna. Det bästa vi har. Det var d.
3. Sunka ner er tillsammans. Jag tror på motsatsen till parets Schulmans datenights. och det här är inte bara för att jag hatar att duscha och är legit en rätt skitig person. Dom sista dagarna gick jag runt med keps pga skitig hår och hade samma linneskjorta sen tre dagar tillbaka. Det är enkelt. Prestigelöst. Man blir tryggare. Friare. Förespråkar det så mycket. Och att tafsa mycket. KUL det är att sunka ner sig + att bli lite tafsig.
Slut på relationsråd. Slut på sommardagbok. Nu är jag tillbaks i stan. Mera positiv, mer pepp och mer öppen för äventyr än någonsin. Det är inte höst än, men jag kommer ABSOLUT uppdaterar er kring mina tankar om kommande årstid + lite kring mitt nya mindset. Nej men absolut, jag återgår nu till 2017/2018 Elinor. Superspirituell och liksom vidÖPPEN. Va livrädd.
Hallå i stugan! En semesteruppdatering kommer så här på fredagen. Jag är ungefär halvtid i min ledighet och fasiken vad surt det är. Jag önskar att jag hade minst två veckor till. Men så är inte fallet. Inte i år i alla fall. Men vem vet vad som händer i september. Det känns som att hela livet kan vara annorlunda då.
Vad har hänt på sistone? Jo, jag har varit i Köpenhamn ett par dagar. Jag älskar Köpenhamn djupt. Det är verkligen en av mina bästa städer. Mest för att det verkar så jäkla härligt att vara dansk. Det känns så oängsligt på något sätt. Prestigelöst. Ska verkligen anamma det i höst.
Vad har vi gjort då? Jag vet inte riktigt. Hängt runt. Ett skäl till att jag fullkomligt älskar Köpenhamn är faktumet att man liksom mest glider runt. Man äter gott, dricker vin och typ shoppar. Ibland ser man något fint. Sen sitter man på ett kafé. Man kanske möter upp ett kompisgäng. Dricker några öl. Käkar en middag. Köper en pissdyr klänning från ganni. Och så håller det på. Om och om igen. The best life.
Jag var där med Caroline Friberg. Min andra halva. Det känns typ som att hon är min enda kompis i denna blogg (okej jag kanske har typ tre till men that’s it.) Jag och Caroline har känt varandra länge nu. Jag var 22 när jag kom in i hennes liv. Och hon var 27. Det har alltid varit så självklart med Caroline. En trygghet som grundas i samma humor, en kärlek för samtal och typ evig respekt för varandra. Jag älskar hennes skruvad hjärna, hennes tankar och framför allt hennes ärlighet. Det är filterlöst och modigt. Inget är coolt eller ocoolt i hennes värld, man kan alltid vara sig själv med henne. Tänk om alla hade en Caroline. Jag svär att jorden hade varit en bättre plats.
Sista dagen mötte vi upp lite vänner till C. Det blev vilt. Gud vad jag låter som en pick me- girl. SUCK. Men det blev vilt. Vilt på så sätt att jag praktiskt taget flög upp i luften under en kvällen (trauma bildades) , vi drack palomas tills vi liksom gick på tequila och staden var så fin på oss. Jag slog av att livet är rätt bra nu. Trots att allt stormar är det bra. Precis som Bianca Ingrosso sa i senaste avsnittet Det skaver. “Livet vill mig väl”. Ja, jag tror det fan.
Nu är det mellanlandning. Jag är kattvakt hos mina föräldrar. Tvättar tvättmaskiner och lyssnar på sommarprat som missats. Snart bär det av mot Gotland. Vädret ser allt annat än kul ut. Men orkar ej tänka på det. Gotland är alltid en bra idé.
Här är ett vykort från mina första dagar av ledighet. Även fastän det inte hänt allt för mycket. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag början på semestern kan vara hiskeligt jobbig. Det är som att kroppen bara förväntas gå in i ett nytt mode på en gång. Fast rent instinktivt så vill man ju liksom klicka på diverse mejlappar och kommunikationskanaler för att det är ju typ det enda man gjort i nio månader. Känner mig som en tjackis på rehab. Gör mitt allra bästa för att inte trilla dit, ta ett återfall så att säga. ”Jobba inte på semestern Elinor.” Lättare sagt än gjort. Jag skulle vilja säga att lugnet kom ungefär dag tre. Eller ja, iallafall början på lugnet.
I måndags började vi veckan med att åka till landet. Jag och urmoder, vi två som vanligt. Vi stannade hos mammas vännina som fyllde 70 barre. Hur stort på något sätt? Tog en kik i hennes ateljé. Kände mig så inspirerande bland tavlorna, tygerna och ullen. Måste också skaffa mig en ateljé. Vad ska jag skapa? Ingen aning. Men kände mig liksom lite lugn där inne.
Jag tror inte jag varit på landet på nästa nio månader. Landet och landet. Vi säger ”åker till sala” i min familj. Men för allmänheten är det där lite komplicerat. Vadå åka till Sala? Min morfar bodde där när jag var liten. Sen tog min moster över hans lilla gård när han blev sjuk. Och liksom gjorde en MASSIV hästgård + farm av det. Mamma och jag fick en del av huset, och det var den historien.
I mitt lilla vykort vill jag prata lite om sommarångesten. Det är lätt att drabbas av den, speciellt med lite sämre väder. Man spenderar timmar att scrolla igenom flöden och ALLA verkar ha det så förbannat kul. Hela tiden. Det är så viktigt att lära sig att stänga av det där. Det är så lätt att sommaren blir för kravfyllda, glöm inte att det är så mycket du inte ser . T.ex. familjer som bråkar. Det är inte normalt när fyra vuxna ska vara under ett tak på 80 kvadrat och liksom samsas i fyra veckor. Det är en orimlig tanke liksom.
Vad har vi gjort då? Inte så mycket. Gått på loppisar (har hittat en NY kommer ej avslöja vart), möblerat om, bakat enkla kakor, kollar tre säsonger drömslottet och klappat på åsnor. Det har varit så lågt tempo. Det gör mig så otroligt lycklig. Tänk att man får leva på detta vis. Är det inte otroligt? Lite regn kanske inte är så fel ändå.
På söndag åker jag till Köpenhamn. Med min bästa kompis. Hur ska detta sluta? Länge leve allt som är kul.
Idag var jag hos Sveriges kändaste medium. Benny fucking Rosenqvist. Min kille suckar när jag pratar om detta. Må så vara. Det var fasiken bland det mäktigaste jag varit med om. Och så är det med det. Man får tycka vad man vill om det. Dom allra flesta ser det hela som dårskap. Det andliga liksom. Det gör inte jag. Och det är okej. Jag behöver inte argumentera för min sak. Men när jag satt i det där rummet med Benny då hände något med mig. Något som aldrig har hänt förut. Vad det är. Det vet jag inte. Jag kommer inte att berätta i detalj vad som sas. För ett. det är megapersonligt. Och två. Det går liksom inte att förklara.
Men låt mig iallafall dela tre fullkomligt SJUKA situationer som uppstod under sessionen.
Jag bokade denna tid för rätt länge sedan. Jag var helt övertygad att jag hade bokat en tid den 19:e juni. När jag förra veckan skulle kolla i kalender såg jag att min session var dagen därpå. Jag gick runt hela helgen med en skavande känsla att jag skrivit fel tid i min kalender och att jag skulle missa min tid. Pga att B är rätt svår att få tag i kunde jag ej ringa för att få min tid bekräftad så fick jag mest ba hoppas att jag hade skrivit rätt i kalendern. Benny kommer och hämtar mig vid porten. Han tittar på mig och skrattar “och på rätt dag kom du ändå… Är det inte helt otroligt?”. Det var som att han hade hört mina tankar de senaste dagarna. RYS på den.
B plockade upp en gammal avskavd SAS-kortlek som såg ut att vara minst 30 år gammal. Jag fick dra några kort. Vi avverkade snabbt ämnen som mitt självhat, han yttrade saker jag aldrig sagt högt. Sånt som gör ont. Och sånt som känns. Jag fick också en utskällning gällande det här att jag sniffat lite väl mycket på väggen den senaste halvåret. Han fick mig att lova att jag skulle börja ta hand om mig själv. Sen började vi prata om kärlekar. Hur skadad jag blivit av det som varit. Men också om det som är, och att det inte alltid varit så självklart. En kamp. Men att vi landat i något fint, något vi inte vill leva utan. Sen säger han det. “Men din kille. Han är ganska mycket äldre än dig va?”Jag börjar stamma och ett svagt mmmande kommer ur min mun. Hur fan kan han veta det?
Han pratade om min framtid. Vad han såg och vad jag skulle tänka på. Det går inte att återberätta. Det är för mycket, för personligt och för nära. Jag ville gråta hela tiden. Mest för att det kändes så verkligt. Jag kände det han sa. Det blev så verkligt det han beskrev. Han sa att jag var en ledare, en röst att lyssna på. Att min kreativitet är min styrka. Det konstnärliga måste få komma ut. Att jag har varit ute på en de-tour. Men att jag skulle lyssna på min intuition. Det är sann. Den är verklig. Lita på den. Sen var det ju det här med familjen. Han beskrev ofödda barn, hus jag skulle vara glad i och äventyr som var runt hörnet. Det är så flummigt. Men jag kände att det var mitt liv han pratade om. Det går inte att förklara det på något annat sätt.
Mot slutet drog jag ett kort som förändrade allt. Det spirituella kortet.
”Elinor, du besitter liknande egenskaper som jag gör, men det kanske du redan vet.”
Förra veckan var ett konstant kaos skulle jag vilja säga. Kniven mot strupen, en kaninpuls som aldrig slutade slå och en känsla av “vad har jag glömt nu” var min vardagar. Att uppdatera denna plats kändes helt plötsligt mindre viktig. Kanske en bra prioritering. Jag tror det. När datorskärmen flimrar framför mig eller när osammanhängande meningar kommer ur käften är min spontana tanke sällan att jag borde skriva några några rader. Det är väl kanske precis då jag egentligen borde göra det. Bryta det som känns överväldigande liksom.
Förraförra helgen var jag 51 timmar i Köpenhamn med min kille Hannes. Han heter så. Min psykolog uppmärksammade mig om att jag sällan nämner honom vid namn. Varför vet jag inte? Men iallafall, jag och Hannes var i Köpenhamn.
Jag klockan 05:45 som skulle med 3:an till centralen
Kl. 11.25 anlände jag till centralstationen. 35 minuter senare hade jag ett jobbmöte som jag skulle beta av. Jag hade hela tågresan jobbat på en välformulerad pitch. Pitchen hölls. Alla var nöjda. Jag var nöjd. En och en halv timme senare mötte jag upp Hannes utanför kontoret. H hade varit på jobb i Københavns dagen innan. Hängt kvar i stan. Levt loppan med sin polare. Sen möttes vi upp. Två slagna själar. Hannes var bakis som ett as. Och jag hade varit på resande fot sedan kl 06:15.
Vi checkade in på vårt hotell i Vesterbro. Vi bodde absolut mellan tre stripklubbar. Först, obligatorisk kram i sängen. Babblade på gjorde vi. Jag ville höra om allt som hade hänt dom typ TRE dagarna vi varit ifrån varandra. Munnen gick, och den gick. Hur mycket kan man ha och prata om? Inte vet jag. Vi tog en prommis till Norrebro. Strosade. Kollade folk. Och hängde runt.
Hannes filosofi kringa varför danskarna har en sån snygg still var rätt spot on. Det är liksom alltid bara någon detalj som är lite konstig. Egentligen är saker och ting ofta rätt basic. Men sen är det någon knasig jacka alternativt en tyllkjol för barn som används som typ topp. och då blir man 10 av 10. På kvällen drack vi några glas vin på Pompette följt av en middag på Safari. Vi upptäckte även en favoritgrogg: varm saft med rom. Kommer drickas framöver. Vi somnade så gott sen.
Jag är så stressad i Köpenhamn har jag märkt. Jag vill liksom att allt ska hinnas med. Det gör det inte. Inse faktum Alderbro. Istället går jag runt med en gnagande känsla av att man MÅSTE maxa myset. Vilket är rätt omys om man säger så. Är det någon annan som känner igen sig?
Vi började dagen på en gullig kafébar. Goda croissanter förtärdes och jag var lycklig. Vid lunch hoppade vi på ett tåg till Louisiana. Jag tror vi bråkade lite på tåget. Som man gör, på tåg. Louisiana var fantastiskt. Så otroligt stort. Det tog liksom aldrig aldrig aldrig slut. Gauri Gill hade en fullkomligt underbar utställning. Jag är absolut besatt. Nan Goldin ställde också ut. Om det är något jag får ångest av så är det Goldin. Det destruktiva festandet + MÖRKER. Nej men det tar på mig. Jag tror vi var där i sex timmar. Jag var så slut efter. Mätt på intryck. Och juste, jag köpte en mugg för 532 kr i museishoppen. Jag vill INTE prata om det igen. Danska kronan är förvirrande och så är det med det.
När vi kom till hotellrummet avnjöt jag kims chips vilket är mina BÄSTA chips i universum. Sen åt vi en magisk middag på Gorilla. Gorilla är så festligt. Livat och otroligt danskt. Folk drack shots var och varannan minut, musiken pendlade mellan 90-tals älsklingar och liksom old school hiphop. Vi åt en avsmakningsmeny med livets godaste grejer och drack drinkar. Det blev fest i lokalen. Men vid elva smög vi där ifrån. Vi var så trötta. Vi tog en promenad genom stan. Vesterbro hade absolut ett mörker nattetid. Det är så konstigt det där. Hur saker kan förändras på bara några timmar.
Dagen därpå var sista dagen. Vi hamnade på ett frukostställe där praktiskt taget allting blev fel. Kändes varken mysigt eller som det vi önskade. Gott rågbröd hade de i alla fall. Gud, danskarna kan verkligen sitt rågbröd. Vi checkade ut från hotellet. Tog en promenad. Hamnade på vackra Glyptoteket. Jag var där för typ 10 år sedan. Det är en sån magisk plats. Vackert räcker verkligen liksom inte. Dröm är det.Nej men det är verkligen ett måste tycker jag. Hannes tvingade ner mig till mumierummet. Ja, det finns ett sånt. Jag spände käken och sa “Gud nåde dig om du skrämmer mig där nere”. Det gjorde han inte. Tack för det.
Sen var klockan 14:21 och vi skulle åka hem. Jag köpte en tonfiskmacka från Joe And The Juice och drack en danska kombucha. Tågresan var kanon. Vi tittade på Borgen (Ja, vi älskar ALLT danskt) och pratade för högt. Jag hade bokat tyst avdelning. Gud vad bra idé. När vi kom till Norrköping blev tågresan mindre kanon. Snöstormen hade nått Sverige. och vi var bara 100% fast. Tåg byttes och vi blev två timmar sena. Det var d. Resan var toppen och jag vill åka till Köpenhamn nästa vecka igen. Med andra ord, bra betyg.
“Nej men jag tvättar alltid mina kristaller när det är fullmåne, och sen dricker jag vattnet” sa jag på en jobblunch när jag var 24 år gammal. Jag får en rysning i kroppen när jag tänker på det. Pinsamt. Ja, det färgglada stenarna låg på mitt sängbord och affirmationer för framgång låg sparade någonstans i en pintrestmapp. Det spirituella var en del av vem jag var. Kanske var det den outvecklade hjärnan. Nu har det gått snart fem år och jag tror inte längre att kraften inom mig är beroende på om jag äger en rosenkvart eller en ametist. Jag tycker däremot fortfarande att det är kul att sätta på mig goop glajjorna med jämna mellanrum. Att prova saker som kanske saknar vetenskapliga studier och moderna ramar. Jag klickar mer gärna på artiklar om ockulta fenomen eller alternativa lösningar. Varför vet jag inte. Jag skulle kanske vilja säga att det är på grund av att jag är en nyfiken själ. Eller är det min krisande personlighet? Det är oklart . Vardagen är så allvarlig, nått måste ju för tusan hända mellan innehållsmöten, kampanjbreifar och SATS-pass. Livet blir för jäkla tråkigt annars.
I januari började jag fokusera på min kropp och själ. Unik tanke att januari ska vara typ hälsomånaden. Nej men är det nackskott efter detta inlägg? Tror typ det. Usch jag är en horribel individ. Tror jag är Gwyneth typ. Hur som haver, la om lite saker. Började typ meditera, skaffa bra matvanor och dricka massan vatten. Jag säger inte att den där vinterdepressionen försvann. Men den blev lite lättare. Så nu kommer det – 3 saker som en snart 29-årig kvinna gjort under årets mörkaste månader för att skapa någon form av meningsfull tillvaro trots inga barn, inflation och brist på hobbys.
Lymfmassage
Det hela började när min enda kompis Carro (skoja, har minst tre vänner till, men Carro är den enda jag känner mig gränslöst okej med att hänga ut pga det är som att prata om sig själv) hade varit på lymfmassage. Hur hon hamnade där? Oklart. Tror hennes mamma hade bokat in henne. Men Carro pitchade in det bra om man säger så. Ungefär som att all den där skit du bär på i kroppen kommer att försvinna och du kommer känna dig mindre svullen + en typ magisk massage. Det var det som krävdes för att jag skulle bli såld. Första gången jag gick på lymfmassage var i en källare på Hagagatan. Dagarna innan hade jag käkat middag med en bekant, Dr K. Dr K som är en vetenskapligt lagd person försäkrade mig om att hon var mycket skeptisk till att “skit skulle försvinna” från kroppen via en massage, men att det fortfarande kunde vara en trevlig upplevelse. Upp till bevis tänkte jag. Massage gjorde P I S S O N T. Med hårda tag tog Vasco i varje kroppsdel. Drog och drog. Men sen händer det något. Ur fingrar och tår…ja… typ varenda lem. Känns det typ som att det droppar vätska ur min kropp. Alltså typ som ett duggregn en sommarnatt. Det är så jäkla knasigt. Går inte ens att förklara. Bara små små små droppar. Sjukt vare. Jag lämnade Hagagatan så mycket lättare i kroppen. Fullkomligt studsade ut i ett Vasastan i snöstorm. Inget kändes svårt. Har inte varit så lätt i kroppen sen jag var typ tonåring. Har gått på tre behandlingar sen dess. I’m hooked.
Yinyoga
Finns det någon träningsfom som känns mer övre medelklass i innerstan än Yinyoga? Tror inte det. Första gången jag upptäckte Yinyoga var när jag var 19år och bodde i Kalifornien. Faktumet att det fanns filtar på ett gym förvirrade mig en del. Var inte gym en plats där man skulle svettas? Och jag var en person som knappt hade svettats en dag i mitt liv. Är det såhär man tränar i Södra Kalifornien? Helt plötsligt befann jag mig i en träningssal med vackra människor som hade solbrända kroppar och lululemon leggings i beiga nyanser som andades högt i grupp och jag ÄLSKADE det. Att yinyoga kändes inte lika självklart i Stockholm när jag kom hem – så den vanan försvann. Men sen hände nått… Sen första veckan i Januari har jag gått på minst ett pass i veckan. Att det har funnits på mitt lokala SATS har jag noterat. Men att ta sig dit har varit en transportsträcka. Nu är det på fullaste allvar en av mina bästa stunder på veckan. Att få ligga på en yogamatta, med en filt och ett fucking bolster i 75 minuter en tisdagkväll och inte göra ett skit, bara andas i grupp med ett gäng typ främlingar är allt för mig. Man gör liksom inte så mycket, sträcker mest på kroppen. AMAZING. Det är så nära kuddrummet på dagis man kan komma. Med andra ord – 100% livskvalitet.
Healingmassage
Återigen var det då Carro som hade bokat en tid hos en healingmassör och då ville jag inte vara sämre på något sätt. Så förra veckan besökte jag Marianne på Dalagatan för en healingmassage. En enklare massage där hon skulle heala mig. Att hon skulle ha “ett team” på plats var jag medveten om innan, men när jag väl la mig på britsen hade jag svårt att få luft och andas normalt pga att rummet kändes fullt med människor. Trots att det bara var jag och Marianne i lokalen. Vad som sades i denna session var faktiskt rätt tungt bitvis. I mina höften och ben satt trauman från unga tonåren. Jag började gråta på ena sidan av ögat efter “ett besök” av en gammal vän. Och min mage, den sa Marianne att jag måste vara försiktig med. Att jag skulle passa mig för gluten var ett faktum. Men vemfan kan inte lista ut det? Men det sjukaste var väl kanske när hon läkte min fot som har varit fullkomligt fucked sen prideparaden 2022. Jag kan inte gå in på detaljer pga känner absolut obehag. Men den trasiga foten som har varit fucked ett bra tag är nu easy peasy. Ja, alltså jag kan inte förneka det. Marianne hade läkande krafter.
Dessvärre är jag lite besviken att Marianne inte hade kunna läkt mig från den anafylaktisk chocken som jag drabbades av cirka 40 minuter efter mitt besök hos henne. Spenderade cirka 8 timmar på SÖS. Vad var andarna då? Marianne, jag kommer tillbaks. Det kan du lita på. Vi har mer som måste lösas upp.
Kommer jag bli canclad av detta inlägg? Kanske. Hade jag kul när jag skrev det? Absolut.
Jag har nog varit rätt rädd för Berghs om jag ska vara ärlig. Ett lillebrorskomplex som grundas i mycket olika saker. Berghs är till för coolt folk, balla kreatörer med mäktiga idéer. Nog har jag alltid känt att jag bär på mäktiga idéer, men cool tjej? Nja inte riktigt. Va på en fest för nya folk i ”branschen” för en massa år sen med massa Berghsfolk. Ni vet. En cool industrilokal, alla drack flasköl och hade svarta kläder. Dom var liksom svåra. Jag försökte va trevlig och lättsam – prata om saker, ställde frågor osv. Fick noll tillbaks. Så där stod jag. En tönt med färgglada kläder och ba kände mig så fel. Inser nu att det är rätt töntigt av mig. Men har varit lite rädd för Berghs ever since. Eller ja. Dess elever.
Men sen vet jag att från Berghs kommer det otroligt DUKTIGA människor också. Sånna som verkligen kan sin sak, som är liksom skarpa. Jag har alltid brunnit rätt mycket för kommunikation och innehåll – typ tagit det SÅ mycket på allvar. Jag har gillat att tänka visionärt, skapat saker som har känts i hjärtat och liksom lekt fram idéer eller innehåll som blivit väldigt bra. Även om jag har lärt mig så mycket de senaste åren så har jag liksom velat ta nästa kliv. Jag velat tagit mig an en ny roll. Det jag ser mig göra är något projektledande eller producentandet. Leda processen framåt – skapa innehållet som jag typ tycker saknas och typ kunna påverka lite. Även om jag har jobbat en del med projektledning så behövs ibland det där lilla extra. En kurs, ett diplom eller nån liksom bekräftelse att man kan sin sak. Let’s be honest, Berghs kostar skjortan. Det har liksom funnits andra saker som prioriterats. Typ jag vet inte. Lägenhetspar, körkort och blablabla. I våras öppnade sig en möjlighet som resulterade i att jag kunde söka just denna utbildningen. Ett bekräftande typ att jag var på rätt bana Det hade länge varit ett mål att läsa kursen även om jag var livrädd för miljön.
I måndags bar det av till Norra Djurgårdsstaden för första tillfället. Jag hade på mig denna midikjol från Lindex och va helt pirrig i benen. Det är nått som är så himla spännande med att gå in i nya rum. Alltså nya världar liksom. Jag var livrädd till en början. Det var verkligen SÅ KUL. Kreativt, nytänkande och liksom modigt på nått sätt. Hjärnan började bubbla och allt började hända. Jag kände för första gången på länge att jag är sjukt duktig men också -fan vad jag har bra grejer inom mig. Så mycket som vill ut. Helt klart en början på en ny era. It’s all happening som Penny Lane säger (och Busy Phillip tydligen).
Så resten av hösten ska jag spendera alla mina måndagar på Berghs för att läsa projektledning for professionals. Det ni.
Här om dagen var en viktig dag. Jag och min lägenhet firade 7 år tillsammans. Mina 30 kvadrat. På Skånegatan. I hjärtat av Sofo. VI firade 7 år tillsammans. Jag flyttade hit när jag var 20. Jag var arbetslös, hade flyttat hem från USA och hade absolut noll planer whatsoever. Typ lite som nu, bara att jag är närmare 30 och har INTE flyttat hem från USA. Hittade inga bilder från den eran. Minns att jag knappt var hemma så mycket första tiden. Började jobba i en butik, jobbade 60 timmar i veckan och sen var jag ute på krogen jämt. Hängde mycket på Berns och Solidaritet, drack vodka redbulls för 120kr och hade en partygarderob. Vem va man egentligen? Jag drömde mycket om att allt skulle hända. Hånglade mycket på lokal, kände mig rätt ensam och drömde egentligen bara om att bli nån.
Mitt ex. Vi bodde ihop.
Jag träffade mitt ex 2016. Rätt snabbt ”flyttade vi ihop” – fast vi erkände det aldrig. Inte nån gång på tre år. Han hade ALLA sina saker här. Bo inte med nån på 30 kvadrat. Det är så puckat. Och trångt. Speciellt inte om nån av er är 2.05. Minst 50 kvadde om man ska bo med någon har jag sagt nu. Det var otroliga år på nått sätt. Stökiga med så glad för dom. Jag gick från att va ute jämt till att typ plugga och göra matlåda. Blev lite vuxnare. Fick liksom koll på läget. Lägenheten var snäll mot oss båda tror jag. Den vaggade vår ångest och de oroliga själar vi var. Jag har lärt mig att inte ångra saker. Jag var 22 när vi träffades och om det är något jag tagit med mig från den tiden är att man INTE ska liksom bo ihop när man är så ung. Om man har förutsättningarna för att kunna ha sin egen grej. Ha det. Jag tror att det är viktigt att inte jiddra om vem som ska diska och varför man inte handlat mat. Ha din egen skit. Stressa inte fram nått vuxenliv.
Vintern 2019/2020
Sen hände nått. Det tog slut. Jag blev singel vid 25. Blev färdigpluggad och började liksom en karriär. Och var sjukt lost. Okej, är alltid lost men på en ny nivå. Var rätt deppig, kände mig ganska obekväm i det mesta. Tänkte alltid ”Vafan ska det bli av mig”. Där nånstans vaknade en ny Elinor. Tackar Berka mycket för det. Läggan blev en trygg plats för många. Det blev mycket förfester, sena middagar och takeaway. En del efterkakor också. Sena nätter när många människor möttes. Där nånstans föddes spellistan middag hos Hurricane Mitt i stormen så var lilla läggen så fin mot mig. Jag målade den grön. Skaffade massa blommor. Och levde på rätt rejält. Det var så mycket bakisångest i lägenheten. Kaninpuls vid 03:45 varenda söndag. Gud saknar den tiden – kommer den någonsin komma tillbaks?
Jag känner en sån sorg att vi förmodligen kommer skiljas någon gång. Jag och läggan kanske inte är menade forever typ. Jag har hatat läggan ibland. Speciellt när det är något jag inte når pga högt till tak eller typ känt att den är lite liten pga att andra saker har tyngt min själ. Alla pratar om förändring, och jag förespråkar det. Men måste man ALLTID flytta? jag vet inte. Jag tänker på allt som har hänt här inne. Allt bölande, alla minnen och alla skratt. Jag förstår att om ett år eller två kanske det är dags för nått nytt men just nu vill jag inte ens tänka på det. Jag har blivit en människa här. En vuxen,. Nån som reflekterar, nån som är påriktigt och typ nån som tar hand om sig själv. Jag har lärt mig att laga mat här. Lärt mig hur man är som flickvän. Men jag har också lärt mig hur jag hanterar kriser och storm. Det här är mitt hem och jag är så tacksam för det. Fina fina läggan. Tack för allt.
Man är tillbaks i stan. Man lever inte längre i resväska. Jag har inte en trave med böcker jag släpar runt överallt. Det är inte alltid läge för klänning. Och tanken av att dricka ett glas rosé till får mig att vilja kräkas. Det är så sjukt hur det liksom tar slut över en dag. En dagen är allt så självklart. Lunket och allt det där. Sen springer man helt plötsligt runt och ska göra ärenden, boka gynbesök man skjutit upp och typ planerar in aw’s fyra veckor framåt. Det är en sorg hur lätt man faller tillbaks i bruset. Låt oss prata lite om fem saker jag kommer sakna med semestern.
Den bristande personliga hygienen
Det kommer smygandet. Man slutar tvätta håret. Man har samma klänning tre dagar i rad. Man slutar borsta håret. Oj har jag dreads? När jag borstade jag tänderna sista? NÄR bytte jag trosor sist? Okej trosorna är relativt viktiga i min värld. Men ändå. Jag gillar nersunkandet en aning. Att inte va så fresh. Man slutar bli lika ängslig liksom. Fokus blir istället andra saker. Viktiga saker typ. Och ja, det är bara att undvika speglar. Så givande.
Att äta efterrätt i tid och otid
Konceptet efterrätt är något jag snålar på. Förmodligen pga att jag är lite lat och typ att det kan vara sad att äta det själv. Har gått all in i dessertandet denna sommar. Det har bakats saker. Saker med glass, grädde och typ choklad. Myset att avsluta en strålande dag med livets göttigheter. Underskattat. Nej men mer sånt. Från och med NU prioriteras efterrätt.
Det goa tomma schemat
Min kompis Elin presenterade denna låt för ett tag sedan. Att inte göra någonting alls. Jag älskar det tomma schemat som sommaren har ett erbjuda. Att inte veta allt i detalj. Att dagar kan gå utan nått egentligen vettigt innehåll och att liksom ha dötid. Jag pendlar ofta mellan att ha lite ångest men för det mesta tycker jag fasiken att det är göttigt. Det är unnigt liksom. April-Maj-Juni brukar ju vara fulla med aktiviter. Aws, parkhäng och festligheter. Jag älskar det. Men i slutet av perioden bryter man ihop. Jag behöver pausen. Tack gode gud för sommaren och det tomma schemat. Det är allt Och sen när man kommer tillbaks till livet. I augusti. Då är det typ KUL att sätta på sig ett läppstift.
När man tappar det inom familjen. Och sedan förlåter.
Man lever tätt inpå varandra. Hela tiden. Man äter varenda måltid ihop. Man lägger märke till nya saker. Stör sig på ting. Man peakar. Man bråkar. ”Elinor släng inte in saker i diskmaskinen” ”Elinor, du flippar så mycket på telefonen.” ”Elinor du är en så hård mot andra människor”. Det stormades absolut ut ur ett och annat rum under semestern. Som det bör göras. Det är påfrestande. Gud vad man gnabbas. Hela tiden. Men sen förlåter man. GUD vad man förlåter. För det är ju så jäkla fint att få hänga hela tiden. Men så jäkla jobbig.
Nattlinnelivet
Vissa dagar klädde jag inte på mig förens efter lunch. Det åts frukost i timmar. Det babblades. Man lyssnade på P4 och gjorde absolut ingenting. Jag älskar långsamma dagar. Dagar som inte börjar framåt eftermiddagen. Nattlinnelivet forever. Det är något som är så otroligt tillfredställande i att låta morgonen starta långsamt. Att typ gå och lägga sig efter frukosten en stud, pilla på telefonen och ta en påtår eller typ börja om frukosten vid lunch igen. Ska unna mig minst en långsam söndag i månaden HELA hösten. Eller okej. Gör väl det varje söndag. Men ändå. Okej en söndag i månaden med gott samvete. För det gör jag aldrig.
