Browsing Category

Äventyr

Äventyr

När jag träffade SCHaMANEN MÅNSTRÅLE

1 maj, 2024

Låt oss prata om när jag besökte Schamanen Månstråle för cirka två veckor sedan. Det hela började som en knasig present från mitt rövgäng. Nej, men så här är det. Om någon har missat det – jag befinner mig som vanligt i en kris. LOL. Men så är det. Så när jag fyllde 30, den krisigaste åldern av dem alla, fick jag en gåva som inte var lik något annat jag varit med om. Tydligen stod det mellan ett besök hos en schaman eller en väska. Om vi säger så här, jag är så nöjd med deras val. För det här var en upplevelse utöver det vanliga.

Min kompis Elin hade gått till den här Schamanen förut. Det hade varit en upplevelse som var kvar inom henne. Så jag gick till Hallandsgatan med ivriga steg. När jag jobbade med ett tv-program för cirka 6 år sedan var vi på en kursgård i Värmland någonstans, minns jag att jag träffade ett gäng som utbildade sig till schamaner. Jag minns att dom stod runt en eld, chantade och att det var full måne. I mitt huvud sjöng dom Aquarius. Vet inte om det var fallet. Hur som haver, NU skulle jag till en person, en såkallad schaman eller trollpräst, det gör man som man vill, för 120 minuters healing/chakra balansering och samtals session. Och vilken upplevelse var det inte.

Tänk er ett rum som en rekvisitör från Pirates Of The Caribbean har satt ihop. Det är ljus överallt, tyger i mönster som någon på en tripp har satt ihop och uråldriga böcker med titlar som ”learn to find your sign” eller ”animal symbolism”. Det doftar också rökelser. Så starkt. Precis så var det hos Schamanen Månstråle. Vem påminner hon om? Sybill Trelawney från Harry Potter. Ni som vet, ni vet. Om inte. Unna er en god googling. Hon satte mig vid ett bord, bjöd på en dryck som jag tror var något typ av te, hoppas jag iallafall. Och ba ”Vad vill du läka idag?” jag hör hur jag börjar stamma. Känner mig obekväm. Sen går jag bara ALL in. Jag berättar om vad som är jobbigt. Vad som skaver. Och hur det känns i kroppen. Sen börjar magin.

Jag får lägga mig på en brits. Det är massage. Det sjuka är att det känns typ som att jag är i trans. Under vissa delar lite utomkroppsligt. Som att jag svävade över min torso. Tiden går så fort. Jag känner när hon tar på vissa delar av min kropp. Att det gör fasligt ont. Alltså typ. ”Jag håller på att dör.” Speciellt runt ansiktet, och nyckelbenen. Det är rosmarin på kroppen. Det är salvia över ansiktet. Det är eld. På den där britsen är det så mycket som händer. Men det känns verkligen som att jag är 100% närvarande i min kropp. Minnen kommer till min hjärna. Saker som jag inte tänkt på under flera år. I typ superspeed. Jag vet inte vad jag tänker. Det är bara där. Och det är starkt. Samtidigt som Schamanen Månstråle går runt min kropp och gör ljud som ”schhhhh” ”maaaaah”.

Jag vet inte hur personlig man ska vara. Men det var en del energi som behövde rensas. Så att säga. Tydligen är min grundchakra, alltså magkänslan HELT rubbad. Den är icke-existerande enligt Månstråle herself. Mitt ja och nej, det behövdes tränas upp. Det var liksom det som gjorde ont runt nyckelbenet. Hon berättade även att hon hade bett till runstenarna, don’t ask. Hon hade tillkallat fertilitetsguden inom den nordiska läran. För lilla jag, jag måste tydligen läka mitt inre barn. OBS! Detta är bara liksom en av få saker som skedde hos Schamanen.

Nej men det var så mycket som hände. Jag lämnade Hallandsgatan med en känsla av att nästan vara lite berusad. Ni vet, två öl in, en fredag, det är AW osv. Vem vet vad som egentligen var i teet? Det sjuka är att jag typ har känt mig lite lättare sen mitt besök hos schamanen. Alltså typ som att jag kan andas på ett annat sätt. Eller ser saker lite ljusare. Skulle jag rekommendera den här behandlingen till någon annan? ABSOLUT! Alla borde fasiken träffa en trollpräst minst en gång i livet.

LIKNANDE INLÄGG:

När jag träffade Sveriges kändaste medium

Om att vara Gwyneth

14
Äventyr min helg

TUR OCH RETUR TILL GOTLAND | Min första ensamresa

28 april, 2024

Okej, ensamresa, är det en grej? Jag skulle vilja säga JA. Så två dagar efter min födelsedag började jag skissa på en trettiolista. Ja, alltså typ trettio saker jag skulle vilja hinna med innan mitt krisår var slut. Att bli en cowboy var självklart med på listan, och att flytta (!!!), men även konceptet ensamresa. Först bokade jag en resa till Palma. Och då fick jag 200% panik. Tack gode gud att Norwegian har 24-timmars avbokningskydd kostnadsfritt. Men det kliade fortfarande i kroppen, så att säga. NÅGOT MÅSTE HÄNDA. Jag klurade lite för mig själv. Var i världen känner jag mig otroligt trygg att vara själv? Ja, det är två platser. San Diego eller Gotland? Efter en kort överläggning blev det Gotland. Mest för att det kostar skjortan att åka till San Diego. Och för att jag bara vågade vara borta i tre dagar. 

Rädslan att göra någonting på egen hand, som till exempel en resa (OBS! Bodde liksom utomlands i ett år. Så vart detta kommer ifrån är helt ologiskt.). Herregud, vad det har skrämt mig. Jag är jätteduktig på att vara själv. Jag kan hänga runt hemma i dagar, pilla med saker. Men att “göra saker” ensam har känts så främmande. Som att äta lunch, gå på teater själv eller till och med åka till en ny plats. Kanske är det för att man är rädd för att vara med sina egna tankar, ensam med sig själv. Jag har varit rädd för mitt eget sällskap. Eller kanske rädd för att jag ska bli rädd av mitt eget sällskap. Men om vi säger såhär, jag ÄLSKAR numera att göra saker själv. 

Efter kloka råd från den bästa Gabriella Skog (också känd som kungen av ensamresande) så bokade jag ett underbart AirBnB 10 minuter utanför Visby. Det var ett vitt kalkstenshus, beläget på en lummig gård, ägd av två månskensbönder. Hon var en hipp fd marknadschef och han var bara en cool lirare som bar rutigt. De hade hästar, lurviga får och höns. Tre dagar med ö-luft, nya intryck och andra mönster. Precis vad jag behövde.

På söndagen klockan 11:45 var det avgång från Nynäshamn. Hade jag ångest över att köra upp bilen på färjan? Absolut. Jag vaknade med ett hjärta som slog trippelslag bara av tanken på den enorma rampen. Ni som åkt Gotlandsfärjan ni vet. Den är ENORM. Det är så konstigt med saker man aldrig har gjort förut. De tenderar att bli större än vad de egentligen är. Jag kände mig så modig när jag stängde av motorn i bilen, parkerade perfekt (enligt mig själv) och liksom var på väg. Jag överlevde rampen. 

Vad jag gjorde på ön är lite oklart. Jag satte upp en agenda, som en hysterisk person. På förmiddagarna var det skriv- och lästid. Jag växlade mellan att skriva finurliga meningar och läsa några kapitel från boken Äkta kärlek av Taylor Jenkins-Read. På eftermiddagarna var det utflykter som gällde. Jag hängde i Klitehamn, besökte några röda korsbutiker och promenerade runt i Högklint. På kvällarna lagade jag enkla rätter för att sedan kolla på Robinson. Det bästa med ensamresor är verkligen att man får göra precis vad man vill. Till exempel spela Taylor Swift högt på en underbar kustpromenad och bara skrik-sjunga med i varje ord av ”You’re on your own kid”. Här är min spellisa från resan förresten. Eller äta ostbågar och choklad till middag. Det är ljuvligt. Sista dagen spenderade jag några timmar i Visby. Traskade runt på mina favoritställen (som Akantus och Verkstaden), åt lunch på Strykjärnet och jobbade några timmar på H10. Sen var det dags att åka färjan hem. Gud, det gick så fort.

Efter den här resan är jag så nyfiken på att vara mer med mig själv. Jag känner mig starkare, som att jag klarar av vad som helst. Ge mig ett äventyr, jag kommer att briljera. Rädslan för vad som skulle kunna hända definierar inte längre mig. Jag vill vara modig. Undrar vart jag ska åka härnäst? Blir det kanske Palma?

17
Äventyr min helg

22h på Karlavägen

6 mars, 2024

När livet känns lite tungt har jag ett grymt lifehack: en staycation. Det är så enkelt men så effektivt. Som tur är har jag en bästis som jobbar på en hotellkedja! Det är en såkallad win-win. Hon hade ett presentkort på en hotellnatt som skulle gå ut. Och ville ta med mig? OTROLIGT.

Vid kl 15:00 satt jag i hotellobbyn på Karlavägen. 100% redo för incheck. Jag hade liksom gått in i nått typ av mindset att jag var i London. Fråga mig inte varför, det bara blev så.

Vi strosade runt på Biblioteksgatan. Det var så trevligt. Vi sniffade på parfymer, pratade om vår stil och provade dyra klädesplagg. Jag köpte ett set från COS som kostade en slant. Jag kände mig så fin. Det var länge sedan nu. Eftersom jag är ganska kort så behöver byxorna halveras ungefär. Men det kommer bli fint.

Sen drack vi drinkar på Pas d’art och pratade om mitt nya projekt. Nej men jag ska ju bli börshaj. Mer om det inom kort. Notera skönheten på bilden. Min bästis är snyggast i stan. Hon har börjat dejta en kille. Något som jag retade henne för hela kvällen. Gud, vi är som syskon.

Vi gick tlll hotellrummet, drack en flaska bubbel och käkade smågodis. Caroline spelade eurodisco och jag sminkade om mig. Sen gick vi till OMAKA och åt en helt gudomlig middag. Restaurangen har legat på min lista länge. Och det var så gott. Missa inte brysselkålen.

Vi förälskade oss helt i servitören, drack en flaska vin och tjattrade non-stop. Helt plötsligt hade fem timmar gått. Och där någonstans vände någon av oss ut och in på handväskan. Då är det definitivt dags att gå hem. Vi var absolut mer än salongsberusade. Vi traskade åtta minuter hem till hotellet. Bland ambassaderna såg vi en liten snödroppe som stack upp. Vi gjorde ett gemensamt vårskrik. Karlavägen vibrerade av vårpepp.

När vi vaknade var den första meningen som yttrades ”åh herregud”. Det var absolut en bakfylla. This too shall pass.

Sedan var det rakt ner till buffén. En helig stund av samtal, skratt och skvaller. Killen bakom oss åt cirka 10 croissanter och vi diskuterade den töntigaste typen av semester: Babymoon. Jag drack ungefär fyra glas juice. Frukosten tog två timmar. Två timmar av ren lycka

Sedan gick vi tillbaka till hotellrummet, la oss i sängen och pratade. Munnarna gick. Hur mycket kan två människor ha att säga till varandra kan man undra? Otroligt mycket. Klockan 12.00 vinkade vi hejdå till varandra på Sturegatan. Har jag sagt att jag älskar att vara med Caroline?

12
Äventyr

11 tankar man kan ha under ett pass hot yoga

19 januari, 2024

Ska vi prata lite om Hot Yoga? Ja, det tycker jag. Igår gick jag nämligen på mitt första Hot Yoga-pass. Eller ja, det kallas väl bikramyoga bland vanliga människor. Rent tekniskt har jag faktiskt varit på yoga i 40 graders värme tidigare. Det var innan det blev en trend, det var liksom innan det blev en grej på www. Dock bröt jag det passet efter 20 minuter. Jag höll på att tuppa av, hade inte ätit lunch, och det var någon typ av avancerad yoga när man praktiskt taget skulle vara akrobat. Jag minns att jag tittade åt vänster och där stod Danny Saucedo på typ händer, utan någonting på överkroppen. Då kände jag liksom, ’Nu drar jag.’ Den här gången höll jag hela passet. Jag har aldrig varit stoltare.

Och hur kom jag på den här briljanta idén att gå på detta yogapass? Jag vet inte. Jag hade ett konstigt möte på eftermiddagen, överdrivet mycket energi och lite ångest som bankade innanför bröstkorgen. På SATS-appen fanns det ett hot yoga-pass eller bodypump-träning. Utan något intresse av att överhuvudtaget pumpa min kropp så föll mitt beslut på denna yogaform. Jag hade reservplats 22. Men jag lyckades få en plats, mot all förmodan. Sekunden jag får biljetten i min hand känner jag en liten stress. Vad har jag gett mig in på? Åh herregud. Här kommer 11 tankar jag hade under gårdagens pass:

  1. Okej, det är väldigt, väldigt, väldigt varmt i lokalen. Vad är det som luktar? Gud, det luktar verkligen människa här inne. Alltså varm människa. Lite som det gjorde på fritids. Och typ. Varm människa med tandsten. Och nu börjar svetten rinna. Ja det är ju noll tvivel om att det är 39 grader här inne. Perfekt. Hur långt är det här passet egentligen? En timme(!!!!!)”
  2. Varför har alla magtoppar? Och varför är alla så förbannat snygga här? Jag är en svag fyra jämfört med det här gänget.
  3. Åh nej. Det finns en plats kvar. Jag tar den. Längst fram. Vid spegeln. Hatar att vara längst fram. Vadfan nej. Nej nej nej. Instruktören lägger sin yogamatta precis bredvid min. Alla kommer alltså rikta sina blickar mot mig. Fyfan vad pinsamt. Usch. Varför blir jag som en tonåring i detta nu? Släpp det, Elinor. Du är snart 30.
  4. Okej, alla sätter upp håret i tofsar på huvudet. Jag följer trenden. Alla ser liksom chic ut. De sitter lite ledigt , med sina oomsorgsfulla små knutar. Jag ser ut som Lilla My. Jag lägger mig ner. Vi kör två övningar som jag kan. Som jag faktiskt älskar. Fjärilen och svanen
  5. Oj, varför får jag kramp i magen i detta nu? Är det värmen? Eller är det faktumet att jag tryckte i mig en halv påse linsbågar tre minuter innan passet? Åh nej, min mage svullnar upp. Gud, jag ser ut som att jag är fem månader gravid. JUSTE, jag kan ju inte äta linser längre. Det är så dåligt för min IBS. Aja, det släpper nog snart.
  6. Gud, det här är typ lite skönt. Det är som att värmen lugnar mig. All stress försvinner. Min kropp arbetar på ett annat sätt. Den fokuserar bara på att göra det den ska. Hjärnan springer inte iväg. Jag känner mig stark. Tuffare än vad jag tror. Herregud. Fyfan vad bra jag mår
  7. Om ni är gravida, lägg er på vänster sida. Det är lättare att resa er upp då.” säger instruktören. Jag vänder mig om och följer instruktionerna. Jag möter instruktörens blick och ser hennes chock när jag reser mig på höger sida. Åh herregud. Hon trodde att jag var gravid. Min mage måste vara så svullen i detta nu. Nej du kan lugnt vara. Jag har bara käkat lite ostbågar. No biggie.
  8. Vänta, vänta, vänta. Går folk på det här passet som gravida? Jag kämpar på ett sätt här och är typ tre minuter från att tuppa av. Det borde ju för tusan vara förbjudet.
  9. INGEN KOLLAR PÅ TELEFONEN,” hör jag från andra sidan av lokalen. Okej, det är 15 minuter kvar. Det har gått så fort. Och jag är så stark. Min kropp är så pigg. Herregud. Är jag typ ett proffs? Men jag är så rädd för instruktören. Hon är så bestämd. Livrädd att göra fel
  10. Jag är så vig. Och stark. Och det här är skönt. Det är skönt på ett nytt sätt. OJ. Men gud. Hur ser jag ut? Jag är så röd. Så jävla röd. Titta dig inte i spegeln. Gör det bara inte. Okej, du gör det igen. Du tittar i spegeln. Be till gud att du inte träffar någon du känner när du lämnar lokalen.
  11. Namasteeeeee”. Varför är det så pinsamt att säga namaste i grupp? Känns så onaturligt. Okej, hela den här situationen är så onaturlig. Men fan vad kul det var. Jag tror att jag kommer tillbaks. Ja, jag gör det. Det blir kul.

Läs om när jag provade ett pilates pass här.

16
Äventyr

Elva tankar jag hade under ett pilatespass

9 januari, 2024


Jag inledde det nya året (som startar den 8:e januari för övrigt) genom att utföra det mest självgoda man kan göra — jag deltog i ett pilatespass klockan 09:00. Är det inte det ultimata lyxen? Det känns otroligt L.A.-inspirerat eller som att man är Hannalicous. Jag kan inte riktigt bestämma mig, men något i den stilen. Faktumet var att det var total misär. Jag övervägde att avboka ungefär 10 gånger. Temperaturen var minus tio grader, jag var genomfrusen, och livet kändes hemskt på alla möjliga sätt. Trots det släpade jag på mig mina HM-tights och New York-sweatshirt och vandrade mot platsen som kändes som helvetet på jorden, med andra ord, SATS SOFO. Staden höll på att återvända till vardagen efter jullovet, och det kändes som att jag var på väg att bli den personen jag alltid drömt om att vara. Luften var krispig. Allt var möjligt. Men sen. Ja. Ni får väl läsa Här är nio tankar jag hade under mitt första pilatespass 2024:

  1. Okej jag är nummer tre in i lokalen. VÄLJ en bra plats för tusan. Du vill inte sitta längst fram för att du vill ju liksom inte att alla stirrar på dig. Samtidigt. Du vill ju inte heller vara längst bak och göra fel och att instruktören ba ”Du i hörnet. Sträck på bålen” ”Precis så, braaaaaa” ”Perfekt” och langar en tumme. JA, båda har hänt för den som undrar. Jag tar en plats i mitten bakom en pelare. Känns tryggt.
  2. Folk börjar trilla in. Jag är praktiskt taget yngst. Det är någon gumma som är 70+ som sätter sig relativt nära mig. Tänker att mina leder kan ju inte vara sämre än hennes. En gubbe kommer in. Och han är ”gammal som gatan”, han tar av sig sina flipflops och slår sig ner bredvid mig. Heter tydligen Krister. Tänker ”Det här måste vara ett lite lugnare pilatespass. Det här kommer gå prima ballerina.”
  3. OJ nu kommer liksom järngänget. Dom som alltid går på det här passet. Dom är 4 eller 5 stycken. Dom hälsar på varandra. Nästan lite sektig känsla över det det hela. Är det bara jag som tycker det är obehagligt med folk som blir kompisar på SATS-passen? Vill ha så lite kontakt med omgivningen som möjligt. Vill enbart gå dit och träna. Instruktören P kramar om järngänget. Dom pratar om helgen och all träningsvärk dom har. VÄNTA? Dom här personerna har alltså tränat utanför SATS, någon typ av megaintensiv pilates, vafan har jag gett mig inpå?
  4. Instruktören sätter på en singer-songwriter version av Three Litte Birds. Hon säger ”Idag ska vi hitta vårt power house.” Jag vill sjunka genom jorden. Nej men det är så stelt.
  5. Två tjejer från järngänget börjar sjunga med. Dom liksom gungar med. Sen övergår gunget till någon typ av kram. Jag pillar på telefonen i ren stress. När jag tittar upp sitter dom panna mot panna och sjunger med. Det är så sjukt. Det är som att dom är Timothee Charlmet och Kylie Jenner på Golden Globe. Vi andra liksom verkligen bara co-existerade i deras universum.
  6. Vi börjar lungt. Vi gör en position med ett block. Instruktören säger ”Några studenter här?” Absolut inga. Vi är istället ungefär 40 personer mellan 30 – 88 i lokalen. Alla förmodligen arbetslösa frilansare. Det är så sjuk. Inflationen har verkligen nått Södermalm. Hur annars hinner man träna efter nio? Typisk syssla man gör när man är mellan två jobb så att säga.
  7. Passet kommer igång. Bob Marley och hans fåglar är ett minne blott. Mannen, förlåt gubben, bredvid mig, han är igång på ett sätt. Han är så jävla starkt. Och vig. Det är helt sjukt. Jag är så dålig. Fan vad jag är dålig bredvid honom. Jag tittar runt i lokalen. ALLA ser så fucking starka. Jag kämpar. Men dom ser så oberörda ut. Jag är ju på en proffsklass för tusan. Varför har ingen sagt något?
  8. Ett beat kommer. Ett starkt beat. Mina ben är så svaga vid det här ögonblicket. Jag klarar inte att hålla dom i luften samtidigt som bålen ska hållas stark och jag typ ska lyfta skötet samtidigt. Det är så mycket muskler och jag fattar ingenting. Krister, bredvid mig, han har inga problem. Jag gör allt för att hålla mig vid liv. Beatet då, nej men instruktörer vrålar ur ”Reggeaton Pilates.” Åh nej. När det inte kunde bli värre. Så blev det d.
  9. ”NU SKA VI RULLA IHOP OSS TILL EN BOLL”. Det är så förnedrande. Benen upp i luften. Nu ska vi rulla upp och rulla ner. Komma upp i sittande. För att sedan ligga på mattan igen. Och sådär håller vi på i typ 10 min. Det här hade varit helt socialt acceptabelt om vi gick på dagis, men det är bara konstigt om man har passerat åldern åtta. Är vi på mini-sats? Jag vet inte. Men det är fan fett jobbigt.
  10. Krister ler mot mig lite försiktigt. Typ ”We’ve all been there”. Jag blir lite mer förlåtande mot mig själv. Fina fina Krister <3
  11. Det är äntligen över. Vi stretchar. Av någon konstig anledning funkar just det väldigt naturligt för mig. Typ det enda på passet. Där och då tänker jag. Kanske kommer tillbaka nästa vecka ändå?

Och DÄR hade vi årets första träningspass. Nu ska jag äta en semla.

17
Äventyr

När jag bokade en ”massage”

10 december, 2023

Vi har alla våra utvecklingsområden, saker vi kan bli bättre på. Jag har en särskild svaghet som aldrig verkar förbättras, år efter år. Det handlar om att läsa instruktioner, myndighetstexter och informationstexter – det verkar inte riktigt fastna i min lilla hjärna. Jag kämpar, men det går åt pipan. Det här har lett till en och annan mindre katastrof, inget som inte går att lösa, men det har definitivt skapat några onödiga situationer på grund av denna egenskap. Som tisdagen när jag bokade en ”massage” som visade sig inte vara en massage. Och nej, allt är i sin ordning i denna historia. Det kommer inte att dyka upp några Wahlgrenska inslag med dubbel swishning och människohandel. Se det som en del av min hälsoresa – ni minns väl när jag provade alternativ medicin eller besökte olika medium?

Tänk dig att du har haft ont i ländryggen ett tag, som man får när man är kontorsråtta och latmask. Du ser en annons på Facebook: ”Massage för 350 kronor på Naprapathögskolan”. Perfekt, tänkte min hjärna och fyllde i alla uppgifter. För mig är massage något härligt, något man unnar sig. Det är ett mörkt rum, musik med delfinljud och en kvinna som utstrålar zen. Redan i väntrummet känner jag att något är fel. Omkring mig sitter inte människor som söker lugn och ro, som vill bli ompysslade, som tror på mjuka värden. Det här väntrummet har en annan energi, typ personer som åker Vasaloppet för 23:e året i rad eller absolut har sökt till elitstyrkans hemligheter. Vi ska inte ens tala om ”massörerna” som kommer ut. De har fiskarmössor och jag blir nästan svettig. Vad har jag gett mig in på?

Jag hör någon ropa mitt namn. Där kommer en man, två meter lång, vilt hår och mäktiga tatueringar. När vi hälsar hör jag det, helvete. Han är norrman och han pratar i rasande fart. Jag har alltså bokat något utan att veta vad det är, och personen som ska guida mig genom detta pratar bergensk dialekt och jag förstår ingenting. Han tar mig till något som känns som en skrubb med lysrörsbelysning. Det uppstår så mycket förvirring under behandlingen. Till exempel ber han mig att ta av mig kläderna men behålla strumpbyxorna på. Det här förstår jag först när jag har byxorna nere vid hälarna, och då kan jag ju inte dra upp dem igen. Hur i hela friden ska man veta vad det heter på norska?

Kände jag mig dum i huvudet när han frågade varför jag var där? Absolut. Jag hade ju inga skador, ingenting att skylla på. Jag säger något i stil med ”Har problem med ländryggen”. Han skapar en behandlingsplan och säger sedan att han kommer att försöka aktivera ryggen, och det kan förekomma knäckningar. Livrädd för att förstöra stämningen säger jag absolut ingenting. Han tar i ordentligt. Det är mer smärtsamt än skönt. Sen börjar han prata igenom hela behandlingen, och jag skrattar nervöst eftersom jag knappt förstår vad han säger. Det når en punkt när jag är ihoprullad till en liten boll och han drar i mina armar för att räta upp ryggen. Jag känner mig så vilse. Åh herregud. Det var verkligen noll procent mys

Jag räknade ner minuterna. När klockan ringde kände jag ro i kroppen. Det var ljuvligt. När han frågar mig om jag vill boka en ny tid säger jag “absolut”. Jag har helt ärligt noll aning om vad det kom ifrån. Det är liksom ord som lämnar min kropp. Jag har noll kontroll. Några minuter senare står jag där på obersvatoriegatan och snön faller ner från himlen. Vafan hände ens? Lärdom: Snälla läs instruktionerna framöver.  

14
Äventyr

En vecka på Kos – mammor och boktips.

24 september, 2023

Nu är det sluttampen på min månad av vilande och jag börjar känna mig hel igen. Jag knaprar på broccoli för att det är gott, dansar till musik så ofta jag kan (gärna till Lover och Canyon Moon) eller tänder rökelser när andan faller på. Små steg i taget. Det är det som krävs. 

Den senaste veckan har jag spenderat på Kos med min mamma. Jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg om den här resan. Vad vi åt, vad vi drack och vad vi kände. Allt var ljuvligt. Från början till slut. Nu känns det redan som en evighet sen. Och vi landade för lite mindre än 72 timmar sedan. Men ska försöka bära med mig allt gott som resan tillfört. Det har verkligen varit guld för själen. 

Min relation till min mamma är väldigt okomplicerad. Vi har bråkat väldigt lite, vi tycker olika om mycket men anstränger oss ofta för att förstår den andra men framför allt så har vi otroligt roligt. Hon är ett sjukhuvud. En knäppis. En toka. Vi skrattar mycket ihop. Ofta så att man får ont i kinderna. Det är så fantastiskt på något sätt. Att man får ha så roligt med sin skapare. Jag är så tacksam för det. 

Tiden har varit väldigt närvarande för oss på sistone. Eller ja, tiden vi har med varandra. Genom den hårda vägen har vi blivit påminda att saker och ting kan förändras så snabbt. Desto viktigare är det att vara med just varandra. Att uppskatta varandra, lära av varandra och faktiskt njuta av varandra. Med dom orden vill jag säga, res med era föräldrar om ni får chansen. Skratta, bada och prata om allt. Inom mig finns det som en bank av roliga saker jag vill minnas för alltid efter denna vecka. Skjut inte upp saker. Se till att känna så mycket som möjligt. 

Vad har vi gjort då? Så lite som möjligt om jag ska vara ärlig. Läste böcker. Betade av Malibu brinner, Kvinnor som vi och Det är någonting som drar i mig. Alla väldigt bra måste jag säga. Lagom okomplicerad, bladvändare och perfekt för strandläsning. Och påtal om strand. Som jag har badat. Upp och ner. Hela tiden. Gud, jag utvecklade nästan simhud. Vi åt gyros, drack bondvin och haft sand mellan tårna nästan hela tiden. Vi var sällan vakna efter 23:00 och såg till att dricka morgonkaffet extra länge. Medelhavet är som härligast i september. Solstrålarna har en läkande kraft och när man kommer hem börjar hösten på riktigt. Tack livet för denna vecka.  

16
Äventyr

Ett vykort från v.31

9 augusti, 2023

Hej hallå! Ett försenat vykort. Kan lätt bli så. Ibland kommer man hem innan kortet kommer fram. Och så blev fallet den här gången. Sista semesterveckan spenderades på Gotland. Fina fina Gotland. Vi bodde på Norra sidan av ön. Den enda sidan tycker jag. Det är så otroligt lungt. Ett jäkla paradis. Varför blir man lugn sista semesterveckan? Det är så deprimerande. Sista dagen var vi i Visby. Det var fan horribelt. Hade tryck över bröstet hela tiden. Det var fullt av stockholmare överallt. Tycker fasiken inte om storstadsbor. Borde bli eremit. 

Vad gjorde vi då? ALLT möjligt. Badade på hemliga städer, åt goda luncher, upptäckte nya platser. Vi hade det väldigt bra. Sa gång på gång “Gud jag är så glad”. Kände knappt igen mig själv. Har varit på en halvmörk plats ett tag. Men jag är ju grundglad. Har jag sagt att jag ska bli Überpositiv i höst? Mer om det sen. På Gotland blir jag hel. Planerar in för ett liv där jag ska vara där fyra månader om året. Det kommer bli fantastiskt. 

Vad var det bästa som hände då? Vi spenderade en dag runt Katthammarsvik. Vi hade fått tips om ett fiskeläge för locals och en hippiestrand. Det var vi och en surfare. Tänkt på Kalifornien. Och hur mycket jag längtade dit. H badade naken och vi hoppade i vågor. Sen åt vi rökta och såg solen gå ner i någon hamn. Jag minns att vi skrattade så att jag hade ont i käken. Tänk vad det kan bli bra ändå. 

Vad tar jag med mig från semestern 2023? Nej vet ni vad. Jag ska fan bjucka på tre relationsråd nu i semestertider  (får förövrigt flashbacks från tidigare i sommar när min kompis dejtade en relationsexpert från TV. Och jag gränslöst började fråga om råd. Och han svarade. HELT seriöst, men långa utläggningar. Sluta vad pinsamt.). Så generös är jag. 

1. Släpp kraven kring hur bra det ska va. Får personlig panik vid minsta dåliga väder (och det var det på öjn så att säga), eller gnabbiga stämningen. Vill att allt ska vara perfa. Inte mottaglig för motgång under semester (eller någonsin annars…). Men fan vad det där dödar mycket. Låt det goa ske. Och stressa inte kring det andra.

2. Lyssna lyssna lyssna, även om det inte alltid är det mest intressanta du hört.

Jag har blivit en sämre lyssnare på senaste tiden. Beskyller hjärnan som har varit på overload. och bara en stökig personlighet. Att hålla tråden är fett fucking svårt. Det går så fort där inne. Ja, detta är ett utvecklingsområde i höst. HUR som haver. Lyssna så mycket det går. Ställ många frågor. Vi hade så roliga samtal den här resan. Min snubbes hjärna. Det bästa vi har. Det var d. 

3. Sunka ner er tillsammans. Jag tror på motsatsen till parets Schulmans datenights. och det här är inte bara för att jag hatar att duscha och är legit en rätt skitig person. Dom sista dagarna gick jag runt med keps pga skitig hår och hade samma linneskjorta sen tre dagar tillbaka. Det är enkelt. Prestigelöst. Man blir tryggare. Friare. Förespråkar det så mycket. Och att tafsa mycket. KUL det är att sunka ner sig + att bli lite tafsig. 

Slut på relationsråd. Slut på sommardagbok. Nu är jag tillbaks i stan. Mera positiv, mer pepp och mer öppen för äventyr än någonsin. Det är inte höst än, men jag kommer ABSOLUT uppdaterar er kring mina tankar om kommande årstid + lite kring mitt nya mindset. Nej men absolut, jag återgår nu till 2017/2018 Elinor. Superspirituell och liksom vidÖPPEN. Va livrädd. 

18
Äventyr Okategoriserade

Ett vykort från v.30

28 juli, 2023

Hallå i stugan! En semesteruppdatering kommer så här på fredagen. Jag är ungefär halvtid i min ledighet och fasiken vad surt det är. Jag önskar att jag hade minst två veckor till. Men så är inte fallet. Inte i år i alla fall. Men vem vet vad som händer i september. Det känns som att hela livet kan vara annorlunda då. 

Vad har hänt på sistone? Jo, jag har varit i Köpenhamn ett par dagar. Jag älskar Köpenhamn djupt. Det är verkligen en av mina bästa städer. Mest för att det verkar så jäkla härligt att vara dansk. Det känns så oängsligt på något sätt. Prestigelöst. Ska verkligen anamma det i höst. 

Vad har vi gjort då? Jag vet inte riktigt. Hängt runt. Ett skäl till att jag fullkomligt älskar Köpenhamn är faktumet att man liksom mest glider runt. Man äter gott, dricker vin och typ shoppar. Ibland ser man något fint. Sen sitter man på ett kafé. Man kanske möter upp ett kompisgäng. Dricker några öl. Käkar en middag. Köper en pissdyr klänning från ganni. Och så håller det på. Om och om igen. The best life. 

Jag var där med Caroline Friberg. Min andra halva. Det känns typ som att hon är min enda kompis i denna blogg (okej jag kanske har typ tre till men that’s it.) Jag och Caroline har känt varandra länge nu. Jag var 22 när jag kom in i hennes liv. Och hon var 27. Det har alltid varit så självklart med Caroline. En trygghet som grundas i samma humor, en kärlek för samtal och typ evig respekt för varandra. Jag älskar hennes skruvad hjärna, hennes tankar och framför allt hennes ärlighet. Det är filterlöst och modigt. Inget är coolt eller ocoolt i hennes värld, man kan alltid vara sig själv med henne. Tänk om alla hade en Caroline. Jag svär att jorden hade varit en bättre plats. 

Sista dagen mötte vi upp lite vänner till C. Det blev vilt. Gud vad jag låter som en pick me- girl. SUCK. Men det blev vilt. Vilt på så sätt att jag praktiskt taget flög upp i luften under en kvällen (trauma bildades) , vi drack palomas tills vi liksom gick på tequila och staden var så fin på oss. Jag slog av att livet är rätt bra nu. Trots att allt stormar är det bra. Precis som Bianca Ingrosso sa i senaste avsnittet Det skaver. “Livet vill mig väl”. Ja, jag tror det fan. 

Nu är det mellanlandning. Jag är kattvakt hos mina föräldrar. Tvättar tvättmaskiner och lyssnar på sommarprat som missats. Snart bär det av mot Gotland. Vädret ser allt annat än kul ut. Men orkar ej tänka på det. Gotland är alltid en bra idé.

12
Äventyr

Ett vykort från v.29

23 juli, 2023

Här är ett vykort från mina första dagar av ledighet. Även fastän det inte hänt allt för mycket. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag början på semestern kan vara hiskeligt jobbig. Det är som att kroppen bara förväntas gå in i ett nytt mode på en gång. Fast rent instinktivt så vill man ju liksom klicka på diverse mejlappar och kommunikationskanaler för att det är ju typ det enda man gjort i nio månader. Känner mig som en tjackis på rehab. Gör mitt allra bästa för att inte trilla dit, ta ett återfall så att säga. ”Jobba inte på semestern Elinor.” Lättare sagt än gjort. Jag skulle vilja säga att lugnet kom ungefär dag tre. Eller ja, iallafall början på lugnet. 

I måndags började vi veckan med att åka till landet. Jag och urmoder, vi två som vanligt. Vi stannade hos mammas vännina som fyllde 70 barre. Hur stort på något sätt? Tog en kik i hennes ateljé. Kände mig så inspirerande bland tavlorna, tygerna och ullen. Måste också skaffa mig en ateljé. Vad ska jag skapa? Ingen aning. Men kände mig liksom lite lugn där inne. 

Jag tror inte jag varit på landet på nästa nio månader. Landet och landet. Vi säger ”åker till sala” i min familj. Men för allmänheten är det där lite komplicerat. Vadå åka till Sala? Min morfar bodde där när jag var liten. Sen tog min moster över hans lilla gård när han blev sjuk. Och liksom gjorde en MASSIV hästgård + farm av det. Mamma och jag fick en del av huset, och det var den historien.

I mitt lilla vykort vill jag prata lite om sommarångesten. Det är lätt att drabbas av den, speciellt med lite sämre väder. Man spenderar timmar att scrolla igenom flöden och ALLA verkar ha det så förbannat kul. Hela tiden. Det är så viktigt att lära sig att stänga av det där. Det är så lätt att sommaren blir för kravfyllda, glöm inte att det är så mycket du inte ser . T.ex. familjer som bråkar. Det är inte normalt när fyra vuxna ska vara under ett tak på 80 kvadrat och liksom samsas i fyra veckor. Det är en orimlig tanke liksom.

Vad har vi gjort då? Inte så mycket. Gått på loppisar (har hittat en NY kommer ej avslöja vart), möblerat om, bakat enkla kakor, kollar tre säsonger drömslottet och klappat på åsnor. Det har varit så lågt tempo. Det gör mig så otroligt lycklig. Tänk att man får leva på detta vis. Är det inte otroligt? Lite regn kanske inte är så fel ändå. 

På söndag åker jag till Köpenhamn. Med min bästa kompis. Hur ska detta sluta? Länge leve allt som är kul. 

14