Låt oss prata lite om drömlivet; Jag hörde nått avsnitt Hannah och Amanda för några veckor sedan, det hela handlade om förmågan att kunna drömma och visualisera hur man vill ha det. En egenskap man kanske inte har inom sig utan tränar upp. Jag har nog alltid varit duktig på det. I perioder mindre bra, men för det mesta en ganska bra drömmare skulle jag säga. Mycket blir kanske aldrig något. Men det är en kul lek för hjärnan. Vissa saker förändras på vägen, det är okej liksom.
Att jag är stormig är ingen nyhet. Ibland förstår jag inte hur ni går in och orkar läsa mitt gnäll? Jag tänker att det finns fler som mig där ute. Lite vilsna och så. Sånna som tycker att vissa saker skaver, ifrågasätter vad som är rätt plats och sånt. Jag och mamma pratade om drömmar här om dagen. Och vikten att vara sann mot sig själv när man drömmer. Jag påverkas lätt. När jag jobbade på produktionsbolag pratade vi om ”svampiga personligheter”. Att man som en svamp suger åt sig nya ting, platser och sätt att vara. Man är lätt influerad. På gott och ont. Det är lätt att falla in på spår. Att drömma men också att skilja på vad som är jag vs. min omgivning är tufft. Gud vad tufft det är.
Nedan är banal saker jag har drömt om på sistone. Banala saker. Stora som små. Saker som har tilltalat mig. Jag vet inte, är det här tråkigt? Pinsamt? Mörkt? Gud. Kommer säkerligen radera detta. Så är det med det.


Påtal om svampig personlighet. Jag har då tittat på pinsam tv nu under sjukan. Wildfire på Viaplay – does it ring a bell? Det borde det inte göra. Gick på tv på lördagar kl 11:00 när jag var 13. Jag älskade det. Är det kass tv? Absolut. Utspelar det sig på en ranch i Södra Kalifornien där de rider westernstil och har cowboyhatt? JA – mitt bästa element. Min kärlek till hästar har alltid funnits där. Älskar snälla hästar. Som vill bli klappade, borstade och inte har lynniga temperament. 10 år på ridskola satte sina spår. De är fina djur. Men jag har också respekt för hästar. Det är stora djur. Livet på ranch verkar ljuvlig, fridfullt och tryggt. Jag har det ju nära liksom. Ibland drömmer jag om nått eget sånt. Nått att ta hand om. Klappa på. Och vårda. Titta ut över hagar osv. Jag vill ha riktiga cowboyboots (inte Lojsan Wallins Lollapaloza look) och ett hus med trästaket. Faktumet är att jag verkligen tror det skulle göra mig gott. Slitet. Det fysiska arbetet. Och att lukta lite blä.

Hela midsommar gick åt att jag delvis gick runt och sa att ”Jag vill börja göra saker med händerna”- kanske blir det så när man omger sig av konstnärer. Den eviga känsla att vara oduglig på allt som har med skapande liksom fullkomligt tar över. Kan inte rita. Kan inte dreja. Kan inte bygga saker. Ordets gåva är något jag ändå besitter. Nej men gud. Lite kanske. Jag vill jobba mer med skrivandet. Inte skriva nyhetsbrev, SoMe-texter och kampanjplaner ba. Jag vill göra mer. Jag vill skriva saker som inspirerar. Som folk läser i en hängmatta på semestern. Som får folk att känna sig mindre ensamma. Jag har anmält mig till en skrivarkurs i miniserier. Måste pressa fram ett manus rätt omgående. Hoppas jag kommer in. För det är ju verkligen det jag vill pyssla med. Kan ni inte se mig som en typ showrunner? Säg JA.


“It takes a village to raise a kid” – jo men det är nog sant ändå. Inga barn är på kartan. Ni kan vara lugna. Men jag har tänkt på innebörden länge. Det hela började nog när jag jobbade på ett tv-program 2019 och attachment parenting var på tapeten. Det blev inget inslag. Carro och jag pratar ofta om att amma varandras barn. En är lite mer positiv än den andra om man säger så. Även om barn inte är på kartan så är verkligen familjeskapande en del av mitt fokus just nu. Kanske är det ensambarnet i mig? Men på sistone har jag känt mig lite ensam. Inte så drastiskt liksom. Jag har otroligt fina vänner. Många och rolig. Fantastiska på många sätt. Men i slutet av dagen så kan de kännas tomt när alla flyr till sina stora bullriga familjer. Jag har inte det. Jag är ensambarn. Förra helgen var som ett uppvaknande. Man kan skapa en sån plats själv. En plats där dörren alltid är öppen. När folk alltid är välkomna. Du kan skapa din egen familj. Tänker ofta på denna låt. Min målbild liksom.


Apropå det jag skrev innan om att skapa min egen ”familj”. Så har jag oxå en dröm om det där med att skapa en egen plats. Min kille pratade om sitt landställe här om dagen och jag kände en lite avundsjuka i bröstet. Jag har många platser som är viktiga för mig. Men ingen som jag liksom känner är min. Läste Hanna Hellqvist (finns här) i Elle Decor. Inte är det bara väldigt vackert. Men också inspirerande. En resa jag drömmer om. Jag känner mig rätt rotlös just nu. Vill liksom bygga ett bo. Skapa nått. Gud. Vilket jävla lyxproblem.

Jag skulle vilja resa mer. Pausa vardagen. Skrev jo om att jag kände mig så otrolig oberest förut. Och det gör jag verkligen. Jag är duktig på att köra på i vardagen. Jobba jobba jobba typ. Ett fokus som är så ocharmigt och känns mer och mer oviktigt med tiden. Jag tror också att det handlar om att jag typ är dålig på att resa. Boka saker i tid och sånt. Jag vill liksom go with the flow. Tycker min älsklig Gabriella är så inspirerande. Först några månader i Åre och nu Cali. Herremygud. Sån vill jag bli. Även om en resa kan vara liten och bara en timme bort kan det göra mycket. Det är liksom viktigt. Absolut en dålig äventyrare, men ska fan bli en bättre resenär.
Det var d. Nu börjar en ny vecka. Jag ska försöka vara i skärgården lite. Sista jobbveckorna nu. Är det inte extra kämpigt? Har varit så mycket hemma nu. Det gör mig verkligen verkligen inte gott. Gud vilket negativt avslut på detta roliga inlägg.
5