Browsing Category

Söndagstankar

Söndagstankar

Det här med dålig stämning.

19 september, 2021

Har nog alltid hatat dålig stämning. Dålig stämning eller ds. som jag också kallar det har en tendens att sprida sig som en obehaglig dagisförkylning. Helt plötslig dyker den upp och är bara där för att stanna. Det kan också vara rätt svårt att skaka av sig dålig stämning om den väl har uppenbarat sig. Gud är det Covid-19 jag pratar om? Hur som haver så har jag nog varit rätt dålig på att skapa dålig stämning med också att ta dålig stämning. Jag har tidigare hellre knutit knut på mig själv än att skapa en stämning som gör mig eller min omgivning obekväm.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Det Skaver förra veckan. Avsnittet handlade om rädslan om att säga ifrån. Eller snarare det som kan hända när man faktiskt säger ifrån. En rädsla om att man ska ses som jobbig, krävande eller bara elak. Att folk liksom ska backa om man visar vem man faktiskt är. Jag kunde känna igen mig så mycket. Eller typ en person som jag kanske har varit. Under många år bet jag mig mycket hellre i tungan än att faktiskt göra en scen. Många jobbsituationer, kärleksrelationer och typ bland kompisar blev skit för att jag inte riktigt var ärlig mot mig själv. Det är kanske naturligt. Har med åldern att göra. Men ändå. Jag tog mycket saker. Saker som jag kanske inte borde ha tagit, allt pga att det kändes jobbigare att skapa nått som skulle kunna resultera i dåligt stämning.

När jag blev tillsammans med mitt ex lärde jag mig HUR man bråkade. Vi bråkade en del. Ofta på söndagar. Är det inte internationella bråkdagen om man är ett par? Vi hade det sjukt kul också. Men det var rätt mycket vi tyckte olika om. Tillslut gick det liksom inte att hålla in. Jag var tvungen att ibland, okej rätt ofta, skapa dålig stämning för att kunna känna mig sann mot mig själv. Jag lärde mig liksom att det inte var hela världen att skapa dålig stämning. Att det som känns jobbigare var att strunta i hur man själv mår. Det tar på en mer i längden. Tack Nisse B, tack för att du lärde mig att bråka och ta dålig stämning.

Idag tycker jag att det är mindre jobbigt att skapa just dålig stämning. Det som är viktigare är att uttrycka det man känner och typ våga ta diskussionen. På sistone, senaste åren, har jag varit i en hel del diskussioner och situationer där det har blivit viktigare för mig att stå upp för mig själv. Jag känner en förändring. Jag har blivit… jag vet inte… bråkigare. Den dåliga stämningen skrämmer mig inte på samma sätt. Det som skrämmer mig är snarare att vara fast på en arbetsplats, i en kärleksrelation eller vänskapsrelation där jag inte vågar ventilera det man bär på. Även om det skapar bra eller dålig stämning. OBS! Tycker inte att man ska vara ett as bara för att man är ärlig, viktigt. Våga skapa dålig stämning. Det är fan befriande.

Alltså det här med söndagstankar? Hur känner vi med konceptet? Jag gillar att få sätta mig nära och formulera en tanke och känsla som har spökat litet under veckan. Men är rädd att det ska kännas D E P P I G T. Snälla kommentera om ni liksom gillar eller ogillar? Uppskattar alltid feedback. Biggest lie någonsin. Uppskattar välformulerad feedback okej tack och bock.

19
Söndagstankar

Vadå magkänsla?

12 september, 2021

”Titta inåt – lita på magkänslan” säger en klok vän till mig på en sunkig bar i vasastan. Hon ler mot mig. Faktumet är att jag tror jag förstår henne. Men just där och då orkar jag inte riktigt ta in det. VADÅ magkänslan? Jag har ingen magkänsla just nu. Den är som bortblåst. Att fatta beslut känns som en omöjlighet. Jag vet inte riktigt vad som är rätt och fel – och att nån ber mig att titta inåt gör det nästan ändå svårare. Det är som att gå ännu djupare in i virret.

Jag anser mig alltid ha haft en god känsla i kroppen. En starkt känsla inför hur jag ska fatta beslut och typ vilken riktning man ska röra sig mot. Faktumet är att jag har alltid liksom vetat på sekunden när jag står inför ett dilemma HUR jag ska agera. Jag har varit snabbtänkt och effektiv i de allra flesta besluten jag tagit. Det är jag väl fortfarande till viss del. Men när det gäller beslut som gäller mig själv och mitt mående har jag liksom svårare att känna den där kompassen av vad som faktiskt är rätt. Jag vill nu gärna bolla saker, höra vad andra tänker och få lite perspektiv på det hela. Jag-et känns typ längre och längre bort för fokuset har istället kretsat kring att fatta ”ett bra beslut” – och vad fan är ens ett bra beslut?

Ett bra beslut kanske inte ens existerar. Jag tror typ inte det. Absolut, man ska ju inte göra saker som är skadliga för sig själv eller andra. Men för det mesta har ju saker en tendens att lösa sig. Typ iallafall. Det som har känts avgörande och nästan definierande är ju saker man aldrig minns längre fram. Minns mitt IG i Matte B – jag hade typ konstant magsår i ett och ett halv år. Jag skämdes så mycket. Att jag inte klarade det. Ältade det i oändligheter. Har nån någonsin frågat mig om mitt Matte B betyg? Typ inte. I trean på gymnasiet beslutade jag mig för att skita i det där. Ta det på komvux om det skulle behövas. Kanske det med befriande jag har gjort.

Här om dagen stod jag inför ett beslut. Någonting kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret på det. Alltså exakt vad det var. Men nått kändes inte rätt, iallafall inte för mig. Jag pratade med mina närmsta, gick igenom allt. Svaren och råden var olika. Några tyckte jag skulle satsa och andra inte. Min känsla var hela tiden NEJ. Efter mycket om och men så blev det ett nej. Jag hade ont i magen till en början. Vafan har jag gjort? Men jag litade på mig själv. Jag litade på vad JAG ville. Det var typ skönt.

Magkänslan kanske inte är 100%-ig än. Men något där inne kanske börjar bli starkare. Det känns fint.

17
Okategoriserade Söndagstankar

Om att känna sig fett dålig

5 september, 2021

Att dela det som är personligt? Hjälp. Det känns. Men på nått sätt vill jag vara personlig här, när jag har vågat vara det har det 1. Känns väldigt tryggt. och befriande. 2. Har jag fått sån fin respons av er. Jag skapade den här plattformen för att berätta, att få skriva och vara ärlig. Så nu så vill jag våga.

Det är en liten sak. Rätt obetydlig faktiskt. Okej. 100% obetydligt. Jag har ju kört bil i typ en månad. Samma väg. Om och om igen. Jag har lärt mig att svänga. Jag har lärt mig att gasa. Jag har lärt mig att bromsa. Faktumet är att jag har typ känt mig rätt duktig. Absolut inte på nivån att jag kan nånting. Men jag har liksom ändå typ blivit lite kaxig. Hade min första körlektion här om dagen. På Ringvägen. Okej inte på-på. Men en gata parallellt med ringis a.k.a Sveriges värsta gata. Med en fritt främmande människa. Jag hade knappt sovit nått natten innan. Ni vet, orolig liksom. Och där kör vi. Det kändes bra. Jag ba. Okej men det här var ju inte så farligt. Och sen kom feedbacken. Du håller ratten fel, du bromsar för hårt, du ligger fel sida på vägen, du blinkar för tidigt. Det som kändes lustfyllt 40 minuter tidigare var liksom ett minne blott. HUR kan man vara såhär dålig var det enda jag kunde tänka på. Jag grät absolut en liten skvätt. Absolut inget hulkande. Men en lite skvätt.

Jag samlade mig. Som jag gör pga en rimliga människa i grunden. Jag vet att hennes kritik var rimlig, den var med största sannolikhet 100% bra. Men jag kände liksom att jag där och då hade noll ork kring att känna mig dålig på någonting. Just nu är det som att jag rätt ofta känner mig lite kass och lite dålig. Loserångesten växer. och jag liksom tappar lusten. Jag känner mig svag inför faktumet att känna mig dålig. Är det rimligt? I vissa världar, områden eller cirklar kan jag liksom mina grejer. Där är jag säker. Där kan jag vara modig. Men när känslan kring att känna mig kass/dålig kommer är det som att den fullkomligt tar över. Jag tappar lusten och orken fort. Kapitulerar fullkomligt. Och ja, detta kanske inte bara gäller just körningen.

Jag vill känna mig modig. Våga kasta mig ut. Jag vill kunna tillåta mig själv att inte vara så hård mot mig själv. Jag vill kunna våga vara dålig. Varför är det så svårt? Och varför är man så judgy mot sig själv hela jävla tiden? Det hela landar i prestation tror jag. Att man jämför och mäter sig. Att saker ska få ta sin tid premieras inte. Det ska gärna gå så snabbt som möjligt. Hela tiden. Gällande allt. Jag är fasiken så jävla trött på det.

I tisdags var jag på Dance Step på SATS. Det var helt klart det svåraste jag har varit koreografimässigt. Jag kände mig som en heffaklump som hoppade zick-zack på stepbrädan. Upp och ner. Helt i fel takt. Dom andra var typ åtta steg framför mig. Jag tillät mig att skratta. Skratta för att jag var en sån loser. Jag tog det inte på allvar. Det var lekfullt. Och det fick duga. Jag kände mig trygg i mig själv när jag gick där ifrån.

Ikväll ska jag köra igen. Det kommer med största sannolikhet inte vara perfekt. Men jag kanske håller ratten lite bättre än sist. Mina svängar kanske inte är lika stora. Jag kommer kanske inte bromsa lika hastigt. Förhoppningsvis kanske jag inte känner mig lika dålig. Och om jag nu skulle göra det – så kommer jag nog överleva det med.

24
Söndagstankar

Det här med att ha rätt till sina drömmar

29 augusti, 2021

Jag har många pintrestboards. Olika mappar med olika teman. Mitt bästa är att scrolla en söndagkväll. Typ ha Parlamentet på tvn, vara nyduschad och ba scrolla och scrolla. Mycket är ytliga saker. Cowboyboots jag gillar, platser jag vill besöka eller hur jag vill att mitt framtida kök ska se ut. Har jag berättat att jag har gått en universitetskurs i hur man typ samlar inspo? Nej men ni hör ju. Gud vilken kompetens man besitter. Hur som haver – förut kunde jag sitta på pintrest i timmar. Jag försökte visualisera mycket och liksom lägga mina drömmar i olika fack.

Och sen händer livet. Man blir ledsen. Dumpad. Deprimerad. Eller ba tappar självkänslan. För ett par år sedan kände jag att jag hade en tydlig vision vad jag ville göra och vem jag ville bli. Jag hade Eyes on the Prize eller vad man skulle kunna säga. Nu känner jag mig ganska lost. Ifrågasätter mycket. Vill ställa frågan VARFÖR innan allt? Suget för allt det där finns kvar. Men jag vet inte hur jag ska formulera min dröm. Eller hur jag ens ska hitta dit? Jag vet att jag vill skapa innehåll. Jag är bra på innehåll. Jag kan innehåll liksom. Jag vill skapa tv-serie som får tonårstjejer att känna hopp och glädje. Jag vill prata om vettiga saker som är viktiga och som berör, kanske i en podd eller på radio. Jag vill skriva böcker som känns i kropp och själ. Sånna som är viktiga. Jag vill stå på scen också, alltså jag älskar att stå på scen. Jag har bara glömt hur man gör. Jag vet bara inte HUR jag ska börja med allt det här?

Jag känner att tiden är knapp och jag ursäktar mig själv med att tiden inte är rätt. Men jag vet inte om tiden någonsin kommer vara rätt. Jag väntar på min tur liksom. Men vad händer att det inte blir av? På den underbara och krisiga kräftskivan som pågick förra veckan pratade jag med min kompis E. Jag träffade E när jag var 21 första gången. Hon var min lärare(!!!!) i improvisationsteater. Några år senare korsades våra vägar igen. Och NU är vi vänner. Vi pratade om drömmar. Okej visst det är lite suddigt pga många glas vin. Men vi pratade om det där jag faktiskt vill göra. Jag har drömt om att få göra stora publika saker – saker folk ser. Saker folk berörs av. Men nu känner jag nästan en skam. Som att jag inte har rätt till mina drömmar. Varför skulle någon villa läsa, se eller ens bryr sig om NÅTT jag gör? E var fin. ”Du kanske bara har låtit dina drömmar vila lite”

Är det nu man tar sats eller? Jag har krisat hela veckan. Legat och tittat upp i taket. Tänkt ”vafan ska det bli av mig”. Eller är detta bara lite av min augustidepp? Inte vet jag. Jag vill att det ska finnas tid för mina drömmar och det jag vill. Men oron att inget ska ske. Det känns fan i hela mig. Det måste hända.

NU måste jag ba sluta. Detta för räcka för den här gången. Tack för lästid. Hoppas ni inte mår skit.

22