Browsing Category

Vardagsbabbel

Vardagsbabbel

I februarimörkret | PMS och en rosa tavla

8 februari, 2024

I februarimörkret dansar frostens fingrar över naturens tysta vidd. En månad av förnyelse och nystart, där de knappa dagarna smyger sig mot vårens försiktiga ljus. I denna tid av vemod omfamnar vi förändringens  vindar och vi låter dem vagga våra själar till nya horisonter. Likt en oskriven dikt sträcker vi oss mot det okända, ivriga att låta våra hjärtan diktera nästa kapitel i livets bok. Februari bär med sig ett löfte om möjligheter, där varje steg är ett penseldrag på den vita duken av det nya årets saga. Med andra ord. Januari är någonting vi bara försöker att glömma.

Jag tar promenader så fort solen visar sig. Min bästa sträcka är längs Norra Hammarbyhamnen, ner mot Årstaviken och upp mot Zinkensdamms.  Vi är flera som mig, flera som fullkomligt jagar d-vitaminen. Jag längtar så himla mycket till fågelkvitter och nya knoppar på träden. Saker jag längtar mindre efter: två månader av att käka diverse allergitabletter.

Jag har köpt en ny tavla. Den har rest hela vägen från Texas. Och jag älskar den på ett sätt. I höstas sa jag till en kompis att jag ville bli en cowboy. Och den önskan har inte blivit mindre om man säger så. Det här är en påminnelse. Eller en manifestation. Den är fin i alla fall. Här hittar ni till konstnärens shop.

Här om dagen var jag hemma hos min kompis Steph på Ringvägen. Vi åt vodkapasta, drack rödpang som var billigt och gott(!!!!) och snackade massa gojja. Timmarna gick och vi avhandlade precis allt som var tungt. S och jag jobbade ihop när jag var nyexad. Gud vad den eran formade en. Att vara ny på jobbet liksom. De känns så långt borta nu dock. Jag var så ivrig under dom åren, ville att allt skulle gå så fort. Nu vill jag bara stanna tiden.

Karma is the guy on the street coming home straight to me. Ja, jag gjorde precis min egen Taylor Swift text. Låt mig. På riktigt. Dom senaste dagarna har varit ett rent helvete. En PMS utan dess like, en bubblade 30årskris och ex antal tråkiga besked. Att vara människa är fasiken horribelt ibland. Fina klappar på kinden, kompisar som skriver fina rader och ett par hot yoga-pass har läkt detta lilla trasiga hjärta. Förresten ni har väl läst den här grymma artikeln om Taylor Swift, Sportkillar och vad vi inspireras av.

På mitt kvartersbageri sitter rika tjänstemän och coola kreatörer. Igår var jag där. Jag åt en lyxig äggmacka. Med varje tugga känns det som om jag bär på en hemlighet som är både pinsam och förlustbringande, varför är det så jobbigt att äta äggmackor bland folk? Jag måste kunna lära mig att njuta av det. Det är ett mål för 2024. Om några timmar ska jag på ett kul möte, tänk vad man får vara med om ändå.

12
Vardagsbabbel

Äntligen är januari över

31 januari, 2024

Jag har varit på ett jävla humör dom senaste två veckorna. Ett humör som har resulterat i en massa olika känslor. Allt och ingenting på precis samma gång. Läste någonstans att man ska se Januari lite som en reset-knapp. Det nya året börjar egentligen när knopparna börjar slå ut. Och jag gillade verkligen verkligen den tanken. Det är lite förlåtande på något sätt. För låt oss vara ärliga. Det är så hiskeligt vedervärdigt att vara människa i januari. Inte minst i gråa Stockholm.

Jag försöker gå på diverse ”HOT-pass” på SATS. Egentligen vet jag inte varför det är bra att träna i 39 graders värme. Men där står jag. Tre dagar i veckan. Och kämpar på ett sätt för kroppen ska bli starkare och modigare. Det går bättre och bättre. Ibland är det till och med kul. Men rätt ofta är det också totalt olidligt. Det är så typiskt mig att inte kolla upp hälsoförmånerna för denna träningsform. Jag har bara gått på trenden. Tänker att det är bra och sen är det inte så mycket mer med det. Att jag nu börjat gå runt med latent huvudvärk pga att jag förmodligen dricker för lite. Ja, det behöver vi inte prata om.

Jag och en kompis har jobbat med ett jättekul projekt under ett tag. Igår fick vi äntligen iväg pitchen. Ni vet när man har marinerat något länge, jobbat ut vartenda ord och liksom verkligen pillat på något man är stolt över. Där är jag nu. E säger att det här är hennes bästa tid. När man får vänta på svar. Jag tycker det är fint på något sätt. Jag är totala motsatsen. Blir nästa lite hysterisk i sånna tider. Kan knappt tänka på något annat. Jag är så himla glad att vi har tagit oss tiden att göra detta. Det är så mäktigt när man får skapa ett eget universum.

Här om dagen var Berka här med sin dotter Malou. Malou är snart fem månader och världens gulligaste bebis. Med en pigg blick ser hon världen. Hon vill att det ska hända saker. Att livet ska vara spännande. Det är så vackert. I fredags åt jag middag med Caroline. Jag pratade om min växtvärk. Att det känns som att jag bitvis vill någonstans men inte riktigt vart än. Ett äventyr större än mycket annat. Men riktningen är en aning oklar. Jag refererade till en tiktok. Caroline förstod precis. Jag är så tacksam för mina relationer. Gud vad dom är viktiga.

Imorgon är det februari och jag har aldrig varit mer peppad.

13
film, tv & underhållning Vardagsbabbel

Att läsa klart en bok och se en dålig film

17 januari, 2024

Tisdagar är väl egentligen den tråkigaste dagen av dem alla. Man vill bara dra ett täcke över sig. Boka av precis allt. Och sätta på ett out-of-office meddelande som varar forever and ever. 

Igår vaknade jag med ett jäkla gott humör. Solen sken .Jag hade massa roliga skrivgrejer som skulle in. Jag hade ett flow. Ville inte trycka på paus. Bara köra. Jag gosade ner mig i soffan och rev av det mesta under förmiddagen. Har förövrigt börjat med en ny musli. Den är så påver på många plan. Inget gott. Bara nyttigheter. Usch vad deppigt.

Tog en paus vid tio för att läsa de sista sidorna av Hur fan gör man slut av Emma Arpstrand. Gud vad bra den blev. Jag kunde inte släppa taget. En mer detaljerad recension kommer inom kort. På tal om läsning så satte jag 24 böcker som läsmål i år på min Goodreads (här kan ni självfallet följa mig). Absolut lite tvångstanke pga att det är 2024. Men jag tyckte det kändes roligt och ambitiöst. Jag vill byta ut skärmtid på läsning. Är det så fel?

Jag traskade ner mot gymmet. Det är sån otrolig nystartskraft bland maskinerna. Folk som tar sats inför det nya året. Jag försöker att inte övergöra det. Att hitta en balans är svårt. Jag har så lätt att gå all-in vid en ny period. Sen kraschar man lagom till februari. Har för övrigt inte haft några pinsamma möten på gymmet sen sist. Tack gode gud för det.

Tog en promenad över ön efter mitt gympass. Bytte några ord med min urmoder öven luren. Vi diskuterade många saker. Men framför allt Farmen. Är ni investerade? Jag är det. Jag känner sånt otroligt blä för samtiden. Folk är så elaka. Blir på riktigt på dåligt humör. Känner ett mörker. Ett tv-program som inte ger mig mörker. Ett program som ger mig glädje. Min far och jag på SVTplay.

Kom hem och skickade iväg de sista texterna. Firade med att dricka ett glas oboy. Sen hoppade jag in i duschen för att göra mig redo för kvällens bravader. Nämligen premiären för Stockholm Bloodbath. Jag var pepp. Kände livet i mig. Även om det historiska fenomenet har skapat ett stort trauma i mig. Ja, när jag var 4 år så var min klass på utflykt i Gamla Stan. Vi inspekterade den stora skildringen av blodbadet i Storkyrkan. Ett konstverk på 10 meter som visade på blod, död och total misär. Jag började gråta på ett sätt och sen dess har jag inte satt min fot i den kyrkan.  Min kille var absolut lagom orolig för hur jag skulle reagera.

Filmen var det absolut sämsta jag har sett. Övervägde at lämna ett flertal gånger. 2,5 timme av mitt liv som aldrig kommer tillbaks. Ni vet när man ser någonting och ba vill vråla ”VEM TÄNKTE ATT DET HÄR VAR EN BRA IDÈ”. Jag föreställde mig att man skulle få se något kvalitativt drama, men skön cast och vackra miljöer. Om vi säger såhär, det var inget av det där. Filmen har premiär på fredag om ni för allt förmodan vill se den. Gör det inte. Snälla. För er egen skull. Sen gick vi hem och åt parisare. Det var höjdpunkten på min kväll och kanske hela dagen.

10
Vardagsbabbel

Några dagars vardag | århundradets nysning och en inre kritiker

10 januari, 2024

I måndags var det begravning här hemma. Det kändes så iallafall. Julpyntet var nedplockat, det var divorce day (look it up om du ej vet vad det är) och vardagen var tillbaka. Tycker att hemmet är så hiskeligt fult efter julen. Det är så tomt. Vill renovera, riva ut ALLT jag äger och börjar om på nytt. Julen har nu åkt ner i diverse lådor och väntas på att plockas fram om cirka 11 månader igen. Ett av mina mål 2024 är att flytta. Även om jag älskar denna lilla plats. Mitt hem. Så är jag redo för större. Känns läskigt att säga det högt. Men nästa år kanske julen firas på en annan plats. Vem vet, kanske på andra sidan Vitabergsparken.

På kvällskvisten mötte jag upp Caroline Friberg. Hon var nygymmad och jag törstade efter hennes kärlek. Vi tog 1,5h av intensivt babblande. Det var två personer på speed. Två personer som hade cirka två veckor att ta ikapp. Caroline berättade hur hon hade stått på nyårsafton och gråtit av alla gemenskap. Medans jag var gråtig över Cancergalan. Vi avslutade det hela med en semmelfest. Påtal om cancergalan, I år var det extra kämpigt. En familjevän till mig, älskade Nike, kämpar med bröstcancer. Hon är så modig. Och glad. Full av liv. En sann inspiration. Nike delade sin historia med ett flertal andra profiler på galan. Har ni en slant över, donera gärna en slant. Det är så viktigt.

Jag och H har även hunnit med ett biobesök. Vi såg Killers Of The Flower moon. Hade inte den premiär för tre månader sen tänker ni? Absolut svarar jag. Finns den inte på Apple-tv tänker ni? Jo men det gör den såklart. Men ja, min kille sa ”Jag vill se den på bio” och vid något svagt ögonblick råkar jag säga okej. Den var absolut tre timmar och trettio minuter lång. Kämpade jag för mitt liv för att hålla mig vaken? På ett sätt. Jag hade sånna myror i brallan när den där filmen var slut. Men BRA var den. Men sen hände en grej…

Jag är inte rädd för baciller. Inte alls. Borde nog tvätta händerna mer än vad jag gör om man säger så. Är inte speciellt äckelmagade heller. Men det här. Det var liksom för mycket för lilla mig. Efter bion tar jag 3:an hem. Vid Tjärhovsplan gör jag mig redo att kliva av bussen. En familj med barnvagn står framför mig. Precis vid avstigning börjar ett av barnen skrika på ett sätt. Pappan plockar upp sin treåring och liksom – det är en liten vandrande bacill jag har framför mig. Jag ser det. Det är snor som rinner, rosiga feberkinder och gnället från helvetet. Barnet är i ögonhöjd. På sin pappas axeln. Våra blickar möts. Ungen lägger århundradets nysning. Vi snackar splaaaash. Rakt in i mitt ansikte. Jag har ingenstans att fly. Det är bara att kapitulera. Som ni förstår så inväntar jag i detta nu dagisförkylningen från mordor. Kommer jag att överleva? Alla undra men ingen vet.

Jag träffade en kompis igår. Vi pratade väldigt mycket om det svåra i att göra saker och att ta sina drömmar på allvar när självkänsla tryter och samhället mår P. Jag har alltid känt mig som en väldigt kapabel människa. Som att jag kan mycket och besitter en stor kraft inom mig att göra ting. Jag har en kreativ ådra som ständigt pumpar och jag ser ofta möjligheter där folk ser problem. Men jag har väldigt lätt för att vara självkritisk i detta nu och liksom såga dom projekt jag håller på med. ”det kommer ändå aldrig bli nått av det här” tänker jag och stänger ner skrivprogrammet. Att ta sitt skapande på allvar är så himla svårt är det inte finns en beställare. Det är någonting jag verkligen vill bli bättre på under 2024. Att ta mig själv och det jag gör på allvar.

10
Vardagsbabbel

Decemberdagar | dålig besked och skavande känslor

12 december, 2023

Fina fina december. I år har jag inte mottagit dig som jag har velat. En skavande känsla av att vara fel och inte riktigt tillräcklig har tagit över. Jag känner inte riktigt att jag förtjänar att ta saker med ro just nu. Jag vill maxa, vill gå all in. Men det känns konstgjort. Som att det är något jag inte gör rätt, men jag kan inte sätta fingret på vad det egentligen är. Jag brukar ju älska den här tiden. Nu känner jag mig mest förvirrad. I fredagspodden här om veckan pratade de om just julen och hur jobbigt det kan kännas när något inte riktigt är rätt. Julen blir en sån måttstock. Allt sätts till sin spets. Och det där som skaver. Ja men det blir ännu större. Större än vad det någonsin har varit och är. Det handlar väl om att se saker för vad det egentligen är. Totalt oviktiga. 

Jag vet inte om det är allt prat om romcom-vinter eller romcom-estetik, men jag känner mig just nu otroligt mycket som Bridget Jones. Det började förra veckan med ’massagen’, och sedan har det bara fortsatt i ett. Jag känner mig knasig och konstig, säger fel saker vid fel tillfällen. Det blev inte bättre av att jag fullständigt vurpade ner efter Götgatan på grund av halka – två gånger inom loppet av 200 meter. Dessutom fick jag nyligen ett så jäkla jobbigt besked om ett drömgig som gick till någon annan, i sista steget. Det kändes i hela hjärtat, om jag ska vara ärlig. Och det känns fortfarande i hela hjärtat.

Jag känner för att bara vråla ”ALL BY MYSELF” i min flanellpyjamas, med ett glas rödpang i ena handen och en cookie dough i den andra. Nej, men på riktigt. Saker tar emot just nu. Det är svårt att le stort och tänka att det kommer bli bra, för jag känner mig ganska… olika mig själv. Men är det här en sådan fas där jag borde tänka något i stil med ’Jag är i början av en sådan där sliskig romantisk komedi, och snart kommer det bli bättre’ ? Det får nog bli mitt mindset

Advent firades med en spritsad kaka (jag hade gjort den, om ni undrar) och lite sällskapsspel. Jag har ju lite fobi för spel generellt. Kanske har det att göra med spelregler. Gillar inte tanken på att inte förstå från början. Och alltså, finns det något värre än att spela spel med människor som älskar spel när man själv är semi-intresserad? De kan vara så entusiastiska att man liksom backar undan i ren skräck för att undvika överdriven pepp. Hannes ville iallafall bota min fobi. Vi spelade en omgång Portobello Road. Han var så uppmuntrande. Var och varannan mening var ett ”du är bäst, älskling.” Det var jag absolut inte. Jag hade tårar bakom ögonlocket och sa om och om igen ”Jag är livrädd.” Osäker på om det kommer bli mer spel framöver.

Novellix hade julmarknad och jag kikade in för att se vad som erbjöds. I år har jag verkligen läst på en helt ny nivå. Det har liksom betats av så mycket litteratur som har legat i min bokhylla och dammat. Jag har varit expert på att läsa böcker och not so much faktiskt läst dom. En av mina roligaste instagrampersoner Clara har verkligen inspirerat mig i år. Kalla mig bokmal numera. Inför det nya året vill jag verkligen ta mig an konceptet noveller. Jag har nog tyckt att det har känts lite menlöst tidigare. Korta historier som känts forcerade, där varken storyline eller karaktärer får växa. Eller den andra associationen, snusknovellerna som fanns i typ veckorevyn. Åh herregud. Det var så mycket skevt som skedde i dom där texterna. Förstår varför mamma vägrade att köpa VR till mig.  Iallafall, 2024 ska jag köpa en liten box i kvartalet av Novellix. Det är en så himla kul idé och vettig varumärke. Jag började min tradition med julklassiker. Jag ska läsa en varje söndag fram till julafton.

Till råga på mitt skiftande humör så har jag åkt på en infektion i mina ögon. Jag ser bitvis ut som en bulldog. Framför allt morgon och kväll. Jag har nu fått medicin för skiten. Tack gode gud. Jag var två dagar från att bli kallad The Eye här på Södermalm. På en sunkig bar, med många bord och hög ljudvolym, fick jag det dåliga beskedet. Det skavde i hela kroppen. Jag försökte maskera det, men det gick inte. Där och då sa jag det rakt ut. Det sved när jag sa det högt.

”Man får gråta,” sa Carro med en rörande, förstående blick – en blick som kunde rädda allt. Hon lät mig babbla, vara frustrerad och upprepa samma saker om och om igen. Är det så vänskap ser ut? Jag tror det. Senare drack vi gratis drinkar med whisky och gömde oss i det lugnaste rummet på Södra Teatern. Vänner som står ut med dina dåliga dagar – det är de bästa sortens vänner.

Nu är det 13 dagar kvar till julafton. Och jag hoppas på ett mirakel om jag ska vara ärlig. Ge mig någon lite stämning. Den kommande veckan är det så mycket fest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara i the moment, andas och njuta av alla härligheter. Det kommer ett januari också! Vi får inte glömma det – it’s all about the glimmers som min favorit tiktokperson säger.

13
Vardagsbabbel

Min helg | En lördag till måndag

15 november, 2023

Det fanns en tid jag inte var ledig på helger. Jag tog gärna extra pass. Hoppade in en lördag eller söndag. Jag vill minnas att jobba i butik var väldigt härligt. Men det kanske är en efter konstruktion. Jag vet inte. Men just helgerna. Det var fan känsligt. Kunde minnas att det kändes lite som att någonting dog inuti en varje gång någon la upp härliga helg bilder. KUL att ni gillade mina helgtips förresten. Det värmer. Vet vet, det kanske blir mera sånt framöver. Tror inte pga tog hiskeligt lång tid att skriva.

Inledde lördagen med att gå på i ottan och baka frallor. Ottan och ottan, klockan var väl åtta. Min kille låg och snarkade medans jag pillade i köket och lyssnade på ett avsnitt P3 Historia om Rickard Lejonhjärta. Jag är fullkomligt besatt av olika historiepoddar just nu. Undra hur folk kommer se på vår historia om 300 år? Kommer Bianca Ingrosso och Greta Tunberg vara erans profiler? Om man bara visste. När H hade vaknat till åt vi frukost i soffan och tryckte ett avsnitt Huset. David Dencik är som vanligt det bästa vi har.

Jag var ivrig att vi skulle ut och se världen! Det ryktas om solsken men det var nog ändå mestadels moln. Hannes hade en bekant som sålde konst på Konst-ig. Så vi tittade in. Eller vi och vi. Han tittade in. Jag fick total social fobi och valde att stå utanför i den friska luften. Det är något med att man är så sårbar när man ska köpa konst. Man står och kikar på saker, ska känna saker och liksom vara närvarande. Allt detta bland folk. Det är som att det låser sig för mig. Jag blir konstig. Inte mig själv.

Vi tog tuben två stationer, gick av vid Björkhagen och traskade till Söderbysjön. Vattnet var spegelklart och himlen lite blå för en gångs skull. Jag kände lite mening för första gången. Det gråa har liksom nästan tagit över. I både kropp och själ. Allt känns rätt dystert just nu, extra mörkt för att vara November. Jag tror det handlar otroligt mycket om att välja glädjen. Så mycket det går iallafall.

Vid Söderbysjön finns ett göttigt naturbibliotek. Tycker det är så jäkla gulligt. Man får ta och lämna böcker. Mer sånt, framför allt i skogen. Jag tog absolut med mig boken The Bears and I. Har absolut ingen aning om varför. Men jag hoppas innerligt att den ska påminna om den otroliga dokumentären The Grizzly Man. Efter våran lilla promenad hamnade vi på Storstugan vid Hellasgården. Hellasgården är för mig förknippat med iskall idrottsdag med fuktiga strumpor och orientering. Det har tagit mig cirka 10 år att acceptera att det är en rätt schysst plats ändå. Storstugan är en riktigt grym restaurang. Rätt dejtig plats. Flera par som tokhånglade framför brasan eller som höll händer över borden. Dyrt som satan dock. och lite halvkass service. Sprang in i min skrivlärare från förra hösten. Gömde mig snabbt. Snabbt nog att han ej hann fråga ”så hur går det med ditt manus?”. Ville inte direkt säga att jag ej kommit längre än min pilot.

På eftermiddagen skildes min och H’s vägar. Jag skulle nämligen på middag hos Lidingös finest och han skulle göra någon annan aktivitet. När jag stod och väntade på min Uber utanför min port möttes jag av 3-4 par i min ålder. Dom kom med buketter och gå bort-viner. Jag fick nästan lite tryck över bröstet. Det kändes som barn som lekte vuxna. Det var liksom inte naturligt. GUD, jag har verkligen fobi för parmiddagar. Vad är det för fel på mig? Kändes helt rätt att gasa i full fart mot en middag som jag visste skulle sluta som ett sjöslag.

Victoria hade styrt upp en LJUVLIG middag. Vi snackar generöst. När vi var 25 (och Steph 26) jobbade vi alla på samma filmstudio. Vi var unga och lovande. Och också dom enda under typ 35. Det var en ljuvlig tid. Mycket aw’s, skvaller och typ span på kändisar på kontoret. Vi blev skvallerhaggorna. Det pratas högt och snabbt, skrattas hela tiden och så är det väldigt mycket som händer. Hela tiden. Nu är vi närmare 30, och saker ser lite annorlunda ut. Men kärlek till festen är fan alltid där. I taxin påväg dit så sa jag och S ”inte senare än 23:30”. Jo tjena, vad bra det gick med det. Tror jag stod utanför porten vid 03: 21.

Dagen därpå var jag så OTROLIGT svag. Vi snackar. ”Hej pappa, kan du komma och hämta mig?”. På självaste farsdag. Horribel idé att klunka espresso martinis fram tills taxin var på ingång natten innan. Men så blev det. Jag var svag genom hela dagen. Sov en stund på soffan. Det var så otroligt lyxigt att få panerad fisk med potatis, och sås. Massa sås. Horribel dotter är jag. Kanske den sämsta. Jag hjälpte iallafall till med disken.

På måndagen hade jag en så jäkla kul möte. Ni vet där man känner – är alla stjärnor aligned eller vafan är det frågan om? Såhär kul kan inget vara!!! Jag tänker så otroligt mycket på vad mediet sa till mig i somras. Om allt som skulle hända och inte skulle hända. Kanske just därför jag kan vara så lugn i dessa tider. Kanske någonstans för att jag innerst inne vet. Jag vet att allt kommer bli så jäkla bra.

16
Vardagsbabbel

En check-in om vuxenår, häxor och att gråta på SATS.

27 september, 2023

Jag försöker göra mitt bästa för att vara i nuet just nu. Enbart göra sånt som gör mig lycklig. Inte oroa mig över saker som är utom min makt, utan faktiskt bara vara. Det går framåt. Jag är otroligt glad. Jag hade absolut en dipp efter semestern, vi kan kalla det en post-vacay blues. Men det är tydligen vanligt enligt min kille. Nedan har vi tre saker som har fångat mitt intresse den senaste veckan. Hoppas ni tycker att det är minst lika intressant som jag gör. 

Runt om mig är det som att allas världar skakas om. På olika sätt. Inget är som det var för ett tag sedan. Det kanske är bra, som att man inte är ensam om krisen. Kanske är det inflationen. Kanske är det något annat. Men skakigt är det helt klart. Igår läste jag den uppmärksammade artikeln om The Pandamic Skip från The Cut. Jag relaterade verkligen. På sistone har jag känt mig så förvirrad. Det är som att min hjärna inte är i synk med min kropp. Under pandemin försvann många av mina första “vuxenår”. Jag känner att jag har blivit bestulen av tid, resor och äventyr. Nu är det som att jag står inför ett vägskäl, och hur jag än gör. Så känns det lite fel. Jag tänker så mycket på den här artikeln. Är det bara jag som känner såhär? Snälla kan inte ni dela era tankar <3 

Jag har gått in i min spirituella sida igen. Vi behöver inte gräva i det allt för mycket. Nått hände när jag träffade sveriges kändaste medium, sen dess har jag liksom öppnat upp mig. Rökelser har köpts in, böcker har klickats hem och behandlingar har bokats.  Åh herregud. Vem är jag ens? Ta det med en nypa salt. Låt en kvinna leva lite.  Jag vill ge er ett poddtips. Delade detta på insta nyligen och fick så härliga reaktioner. BBC har producerat en otroligt välproducerat podcast som heter Witch. En djupdykning i den alltid populära ämnet “Häxor”. Nej men det är så intressant. Allt från häxbränning, till magisk lära och kulturen av midwives. I höst vill jag göra mer djupdykningar som denna i diverse ämnen. Det är så härligt att gå all in. Finns att lyssna på här

Jag och Caroline var på tisdagsmiddag igår. Vi gick till Lennart och Bror fisk, tackar som frågar. Lite smådyrt, personalen var inte direkt på strålande humör men gott var det. Under middagen hade vi en drös saker som skulle avhandlas. Ni vet väl att vi har en samtalslista? En lista med ämnen som diskuteras. En sak på listan var faktumet att jag hade börjat gråtit på SATS tidigare under dagen. Under ett Bodybalance pass. Okej det var en tår, och det var ren lycka. Jag har alltid hatat att träna, och hatet har vuxit på sistone. Det som hände på Bodybalancen var otroligt. Kanske är det att jag börjat mått bättre. Men jag kände mig så stark. Som att jag orkade precis vad som helst. Jag stod stadigt. Det var skönt att ta ut musklerna till max, att känna svetten i pannan och liksom höra pulsen. Instruktören sa fina ord. Ursäkta, blev jag typ… precis frälst på SATS?

22
Vardagsbabbel

Sockenplan Revisited och frilanskonfa

18 augusti, 2023

David Ritschard har tuppat av på allsången och andra jobbveckan har passerat. Du satsar kropp och själ och ifall tacken e det här, Jag förstår varenda ord. David är en legend och det är en sorg när kroppen har jobbat för mycket för länge. När det ger upp för att man inte längre orkar. Jag vill att han ska bli frisk snabbt. Han, som många andra. Dom kämpar. Vi alla kämpar, kämpar för att försöka va en duktig proletär.

Om två veckor väntar ett nytt äventyr. En ny era. Jag har nog inte riktigt tänkt på det allt för mycket. Jag har liksom inte riktigt förstått det. Igår blev det officellt. Att tv-serien jag har projektlett ett tag släpps till hösten. Jag har jobbat som aldrig förr det här året. Jag har växt som aldrig för under det här året. Jag har tvivlat otroligt mycket. Kastat in handduken ett par gånger. Jag har älskat det jag gör. Jag har hatat det jag gör. Som med det mesta. Nu är jag typ klar med mitt projekt. Det är dags att skörda. Göra något nytt typ. 

En av mina roligaste kompisar, okej har bara KUL kompisar. Elin. Hon och jag ska ha konferens. Frilanskonferensen 2023. Vi ska prata om roliga projekt vi vill göra, hur vi visualiserar det som komma skall samt dricka loka citron på glasflaska. Elin säger att det är sånt man gör på konferens. Samt äter Marianne och hårda päron. Så det ska vi göra. 

“Varför må dåligt när man kan må bra” så låter mitt mantra för hösten. Ja, precis så ska jag leva och verka. Det ska kännas kul i bröstkorgen. Det ska bubbla och vara energi. Livat så att säga. Det är min målbild. Det är inga mer 37 minuter obetald övertid. Inga 37 minuter som är stulna från mitt liv. Det är min höst. Min bästa höst.

18
Vardagsbabbel

Saker jag har haft för mig på sistone

7 maj, 2023

Det har absolut varit lite tyst. April dedikerades till jobb.  Maj ska ägnas åt mingel, fest och att återfinna glöden igen. Solen skiner och allt det roliga är runt hörnet. Det kommer bli bra, det måste det bli. 

Igår var det lansering för ett projekt jag har jobbat med. Det är så kul. Märker hur jag har kört på – och liksom betat av saker utan att vara tacksam och njuta. För några år sedan hade jag liksom ba “NYP MIG” om jag hade fått jobba i den här typen av projekt. Igår fick jag liksom ta mig i kragen och bara ta ett djupt andetag. Är det nu det händer? Kanske. Va lite glad nu Elinor. För några veckor sedan var vi på inspelning för projektet. Tog en bild. Att jag får jobba med det här underbara teamet är WOW. Att få sitta med i manus, utveckling och typ kampanjande. Så jävla kul. LUST finns nu på Skyshowtime iallafall, det är viktigt. 

Jag och Carro var på vandringsled här om veckan. Vi åkte på utflykt och JAG körde bil. Det är så sjukt. Bröt väl säkerligen cirka 40 trafikregler under dagen. Men det var liksom så härligt. Väl framme på vandringsleden så tillbringade Carro ungefär första halvan av promenaden att upplysa mig om diverse mord hon läst om. Och den andra halvan med att nojja över att vi skulle bli attackerade av olika djur. Jag kände mig som att jag var Reese Witherspoon i Wild. Ska man boka en vandringsresa? Kanske. Efter det åt vi god mat i Gustavsberg. Det var en bra dag.

Jag har varit lite off senaste veckorna. Hjärnan har känts skadad delvis. När saker känns skakigt åker jag alltid hem till mamma. Sitter i köket. Reder ut röran som sällan är så stor som den känns. Delar min oro. Jag gråter lite, skrattar så det gör ont i kinderna och blir där någonstans en riktig människa. Mammor är fan bäst. Gud kommer man kunna bli en bra förälder? Jag tror fan inte det. Mina tamagotchis dog ju alltid. Vi ska inte ens prata om hur mina simmare mår. 

Påtal om bra mammor. Jag håller i detta nu på att övertala min mamma att virka en bucket hat till mig. Är jag inspirerad av Amanda Djerf? Absolut. Men det är så fint. Och chict. Kommer ha den till allt. Och varför gör jag inte detta själv? Ja ni, för att jag praktiskt taget smörade till mig ett VG i syslöjd. Min slöjdlärare älskade mig som person. Inte som elev.  Kan ingenting. Och har inga ambitioner att lära mig. Kommer bli så fint när mamma är klar. 

Ny månad. Nya böcker. Jag ska ta mig an Emily Ratajkowski bok My Body, samt Jennette McCurdy självbiografi I’m Glad My Mom Died. How very popculture av mig? Jag vet. Men ser verkligen fram emot detta. Är ni ens det minsta intresserade av vad jag läser? 

Hamnade på en spontan sammankomst igår. Vin dracks. Bag-in-boxar åkte fram. Och Pizza beställdes. Det var så kul. Kändes väldigt mycket som att jag var 25 igen. Ni vet. Man hamnar i en lägenhet hos en person man känner lite halv. Alla är lite salong och helt plötsligt kickar någon igång tv:n och man tittar på klipp med Dolly Parton och Miley Cyrus.

16
Vardagsbabbel

Åt helvete med tech.

29 april, 2023


Hej. Min hjärna har gått på helvarv lite väl mycket på sistone. Alltså vi snackar för mycket. Att säga att det är mycket på jobbet är platt. Jag vet. Men det har det varit. På den nivån att jag tänker om stora frågor osv. Fan att livet ska vara så fucking svårt. Att skriva här har varit något jag verkligen saknat. För mitt i allt – så har jag velat dela det som händer innanför hjärtat, trots att hjärtat har haft konstant kaninpuls. Snart så. 

I veckan var jag på techevent. Det var. Mycket. Jag har liksom inte riktigt tänkt så mycket på att jag delvis jobbar inom just “tech” – att film och underhållning idag är en del av tech är för mig två världar som INTE bör blandas. Kanske handlar det om acceptans från min sida. Inte vet jag. Här är tre saker som jag insåg under mina dagar få Fun and Games iallafall: 

GEN Z = en horribel generation  

Okej det kanske var lite harsh. Men det känns att typ åtta av tio seminarium handlade om HUR vi ska kommunicera med den här generationen. Och jag kände bara “snark, kom in i matchen kallad livet” Allt ifrån att dom tror att dom uppfunnit hjulet, till att deras fokusspann som är cirka 10 sek och att dom tror att dom e så “jävla coola”. Nej hujeda mig. Det känns liksom som att alla marknadsförare 40+ är liksom lite amazed av Gen z, vill servera till deras behov annars är man lite ute. Sista dagen var det talare som hette Mary-Keane Dawson, och då var allt helt plötsligt förlåtet. Här pratades det endast om vikten av att kreativitet, bryta normerna och våga tänka nytt. Allt går i cykler – det viktigaste är att man vågar titta sig omkring och se vad man kan göra för att påverka. Va autentisk. Gen Z är inte allt.

Oversized blazer och välfönat hår. 

Jag känner mig så fel i vissa delar av branschen jag jobbar i. Jag är delvis lite bullrig, kanske inte drivs av samma saker och har liksom andra referensramar. Delar av Mediastockholm består av lite samma lirare. Välfönat hår, oversized blazers och en stark Vasastans aura. Jag är lite less på det. Så mycket copypaste på skiten är det. Jag blir trotsig då. Vill göra motsatsen. Ha mönster, stå på barrikaderna samt liksom stöka till det. Gud. Jag hade liksom på mig en byxdress med tigrar & blommor i ett hav av beiga toner. Mådde delvis p. Kände “ det är mig det är fel på”. Sen gick det något dygn. Jag landade i mig själv. Jag kommer ALDRIG vara vit skjorta och svart kavaj. Och nu överväger jag att beställa en trenchcoat i jeans pga vill rebella. Vad ska jag ha på mig nästa år?

Vet inte om tech är en plats för mig

Två dagar av surr kring AI (har förövrigt brutal AI-ångest, typ värre än min rymdångest), data och reklam gjorde mig mest illamående. Jag vet inte. Det kändes så liksom fake på något sätt. Jag är liksom mer mänsklig värme, magkänsla och typ mjuka värden. Jag vill prata om saker som känns, inte resultat direkt. Jag kände mig tom efter dessa dagar. Tom pga att jag drabbades av en känsla som var så otroligt “är det här allt det blir så dör jag.” Det måste finnas något mer än ett driv att tjäna pengar, vinnarmentalitet och status. Vad blev min motreaktion? Jag har spenderat cirka två dagar på att kolla på diverse musikdokumentärer om olika rockmusiker från 70-talet. Som ett plåster typ. 

Vet inte om jag hade en bad techupplevelse. Men så var det med det. Ser fram emot när jag får åka på SXSW. Behöver komma upp i ringen igen.

19