Vardagsbabbel

Jag vaknade vid 08:15 som vanligt. Min granne har skaffat sig en tvättmaskin precis över min sovdel i läggan. Pga att dom bor på 170 kvadrat har det nog inte riktigt tänkt att vissa bor på en mer komprimerad yta och hör deras tumlande varenda morgon. Dom måste också tvätta varje morgon. HUR mycket tvätt kan man ha är en tanke jag ofta har? Ofta är jag rätt pissed gällande deras placering av denna maskin. Men just denna dag var jag helt ok med detta. Jag gjorde mitt nya favvopass. Abs&Ass som är tio minuter långt. tio minuter är den bästa tiden för ett träningspass. Det orkar ALLA latmaskar. Vilar absolut 1-2 minuter under passets gång. Men vem vet det? Typ det som är bra med youtubepass. Lätt att klicka på paus. Sen åt jag frulle. Förresten vad tycker ni om min lilla skål för havssalt? Dom flesta hatar den. Jag älskar den. 

KOMMENTERA INTE MITT BADRUMSSKÅP. Jag hade ett kul möte idag. Har haft rätt mycket möten på sistone. Några in person och ett par digitala. Efter typ 1,5 år hemma känner jag lite att jag äntligen börjar get the hang på det här med möten online. Har känt mig sjukt awkard och liksom stel. Typ som att min personlighet inte gjort sig bra genom rutan. Jag tror verkligen att jag är en person som gör mig bättre i verkligheten. Där kommer jag fram liksom. KUL med möte i alla fall. Blir lite pirrig ibland när jag tänker på hur hösten kan bli. Det känns ungefär som att precis allt är möjligt. Nästa vecka börjar jag en projektledarkurs på Berghs. Jag har verkligen drömt om det länge. Men det har liksom aldrig funnits tid eller pengar. FYSJUTTON vad dyrt det är. Men nu händer det. Och jag är så jävla glad. 

Sen blev det ett litet snack och dom två sista avsnitten av Threesome på viaplay. Jag har tryggt allting på en och en halv dag. Vill skriva ett inlägg om ALLT som hände i min lilla själ under seriens gång. Men det var länge sedan jag liksom verkligen kände att nått berörde som det här gjorde. Jag kunde relatera mycket i relationen och i frågeställningarna som karaktärerna stod inför. SE. Götta er verkligen. Men se inte med en partner. Gå in i världen. Göre ba. Ni kommer inte ångra er. Kan vi förresten prata om hur mina kaviarmackor gick från typ att vara rejäla till en deppig knäckis? Det är så sorgligt. När blev man så sorglig? Äsch. Låt mina sorgliga mackor vara ifred. 

Sen skedde dagens happening. Vaccindos två. GUD VAD MAN HADE LÄNGTAT. Alltså jättejättejättemycket. Jag känner mig typ som den enda stockholmaren som inte haft covidjäkeln. Så när Deltan började härja så var det som att allt det där som hände förra våren kom tillbaka. Även om jag inte levt som guds bästa barn någonstans så är det som att jag levt med en konstant rädsla att man ska åka på det. Förra veckan var jag på kräftis med en IVA-läkare. Hon berättade lite kring hur hon och hennes kollegor hade mått senaste året. Fick så otroligt dåligt samvete kring hur man har levt på relativt vanligt här hemma. Minus hemmajobbadet såklart. Jag vet att det inte finns några 100%-iga garantier med vaccinet. Men det känns lite hoppfullt i alla fall. På nått som känns som vanligt.  Tänk aw’s som aldrig slutar, efterkakor och typ att få äta från andras tallrika utan dåligt samvete. LÄNGTAR efter att få pilla på andra människors tallrikar. Alltså mina vänner. Är det konstigt?

Sen satte jag mig på Dellan och jobbade jag undan lite saker. Jag har börjat satt textdeadlines för mig skrivprojekt. När jag läste min skrivkurs så pratade vi väldigt mycket uppbyggnad sista terminen. Att liksom skapa sitt projekt och ta det på allvar. Ibland känns det väldigt abstrakt och svårt att ta på allvar – just nu är det ju liksom ingen som ska läsa det? Varför måste jag då ha deadlines? Äsch jag vet inte. Jag vill ju berätta den här historien. Jag tror att den har nått. Får väl bara börja ta mig själv på allvar eller nått.  

På kvällen började det. Helvetet. Jag mådde fullkomligt skit. Jag var grumpy på kvällen. Slö och slapp. Kände mig bäng i kolan. Hade samtal med hörde liksom inte vad han sa. På torsdagen vaknade jag på det allra rövigaste humöret. Jag hade ont i huvudet, jag var trött som tusan och allt bara gjorde ont. I kropp och i själ. Om vi säger såhär, vaccinet tog. Rörde mig knappt en meter på hela dagen. Åt rester av nån indisk gryta som stod i kylskåpet, kollade cirka 8 avsnitt av Anna Pihl från 2005 och beställde snask från foodora market. Lightläsk, Ben & Jerrys och surt godis. Gud vad synd om en det kan bli egentligen. Jag tyckte så synd om mig själv. Jag är en pinsam människa.

Var på kräftskiva här om dagen. Det var KALAS. Jag blev kalas. Eller ja, ALLA blev kalas. Gud vad det är härligt att bli kalas i tryggt sällskap. Lite mys, bli lite gråtig och prata fina saker och sen skrikgråta till wuthering Heights. Iallafall, under kräftisen kom det fram. Mina nojor. Mina rädslor. Min ängslighet. Helt plötsligt hade jag listat precis ALLT jag vad rädd för inför ett nytt sällskap av människor. Jag har en bild av att jag är en liten cool människa. Modig. Vågar slänga mig ut liksom. Men nä. Efter den kvällen insåg jag att jag är en så ängslig person. Här kommer några saker jag nu har avslöjat för världen jag är fullkomligt livrädd för

RYMDEN

Måste vi öppna den dörren? Okej jag gör det. Lite snabbt. Ni vet rymden, svarta hål, en STOR stjärna som kommer släckas, nya galaxer, liv på andra planeter. Det är så jäkla svindlande och läbbigt. Mitt absolut mörkaste. Känns inte allt bara lite övermäktigt och meningslöst när man tänker på det? Typ som att inget spelar nån roll. Allt kommer ändå ta slut nån gång? Allt man jobbar för liksom? Ingen kommer bry sig om jag skriver ett mästerverk eller gör världens bästa serie. Det kommer ju bara bli SVART. AJA, min kompis Elin påminde mig iallafall om att det är typ helium i ryyyymden. Så om man någonsin kommer svingas ut i det okända och sugs in i ett svart hål. Så kommer mitt ”hjäääälp” vara i ett väldigt kul och pipigt tonläge. Det är ju lite kul iallafall

BJÖRNAR

Jag är SÅ rädd för djuret Björn. Alltså inte människor som heter Björn – blir ett sällskap av män som heter Björn … BJÖRN-AR? Aja. Har en riktigt Björnskräck. Alltså sån där som gör att jag typ hatar att gå i skogen på landet pga att NÅN på byn såg en björn där cirka -98. Alltså dom såg inte en Björn på byn, utan nån i byn såg en björn. Trodde det skulle bli bättre av att se Grizzly Man. Det blev det inte. Rekommenderar dock att man ska se den. Förresten det var en Jägare i Strömsund(VÄGRAR GOOGLA VART DET LIGGER) som blev biten i rumpan av en björn. Lyssna om du vill må skit.

FRILANSA

På kräftskivan kom det upp minst TVÅ gånger att jag borde börja frilansa. Det finns ett pirr i mig när jag tänker på det. Gillar tanken av att vara fri MEN också fullkomligt livrädd också. Jag behöver min flock, ett gäng, en plats att vara på liksom. Tanken av att ingen skulle vilja ha en eller ens kompetens är ju helt förödande. Jag skulle ju bryta ihop. Och TBH, frilansa inom vad? VEM skulle vilja ha mig? OCH TILL VAD? Aja. Får nog suga på den där karamellen ett tag till.

HAV

Alltså jag är inte rädd för vatten liksom. Absolut har respekt för det. Men har surfat typ en gång och det gick rövdåligt och har liksom noll problem att bada. Förutom lite i Årstaviken pga alltid redo att det ska flyta upp ett lik till ytan. Läskigt. Men ÄR liksom inte rädd på det sättet. Men havet att det är så stort – och djupt. Och vi har noll koll kring vad som finns där nere. Och det skrämmer skiten ur mig. Det är så MYCKET liksom. Jag och min manliga bekant övervägde att se en havsdokumentär. Jag fick kväljningar på två röda och övervägde att kräkas i ren skräck.

ATT TIDEN ÄR KNAPP

Den gamla vanliga. Saker går framåt. Livet döden och allt i mellan. Kan drabbas av ren panik att allt det där sker. Och det sker precis framför en. Det är så vidrigt på nått sätt. På kräftisen blev det otroligt böligt i slutet av kvällen – vi satte på Father and son samt The sound of silence. Det gräts hysteriskt. Gud vad man inte uppskattar nuet alltid – och allt det där man inte säger till dom man älskar för att man liksom tar det lite för givet och dom där sakerna man inte gör för att man är rädd. Fyfan. Usch. Klump i bröstet. Krama era föräldrar, säg att ni älskar era närmsta och våga. Fan vad det är viktigt att våga.

BASTA

Usch. Basta. Det hemskaste jag kan tänka mig. Och att folk gör det frivilligt – NEJ TACK. Där sitter man i ett vidrig tryck och bara svettas. Saker jag tycker illa om är liksom tryck över bröstet pga påminner om panikångest och värme utan luft. Nej jag hoppar det. Man tack för inbjudan.

Döm mig inte för detta. Jag är ängslig. Lite trasig. Och rädd. Rädd för kanske puckade saker. Men då får det väl vara så. Inte bryr jag mig. Ikväll ska jag äta middag med Steph. Det ska lyxas. Gå på folkbaren. Tänk vilket liv man får leva.

Har jag nämnt at jag har börjat träna? Nehe okej. Vidrigt är det. Alltså påriktigt. Så tråkigt och jobbigt. Och på SATS också. En mår ju verkligen skit. Katastrof. Alla är på gång. Kan springa. Hoppa. Och är snygga och snärta. Själv är man väl lite av en haffaklump.

Aja. Det är som det är. Förresten VARFÖR måste alla pass heta så töntiga saker på diverse gymkedjor? Fattar verkligen inte.

Och där kom dom. Som ett brev på posten. Sista sommarlovsdagarna. Gud vad det smärtar. Gör fullkomligt ont. Men också så jävla befriande också på nått sätt. Även om jag förespråkar det vilda, livet utan almanacka och den eviga festen. Så let’s be honest. Mår rätt mycket P av det. Jag behöver nånstans att gå, komma upp i tid och typ projekt att göra. Även om det är lite oklart det mesta – så är det ändå lite mer rutiner en de senaste veckorna. Mår typ bra av bara tanken. Men vill också understryka. En av de goaste sommrarna ever. Här är en gullig bild på mig i mina fula sommarglajjor. Ett kasst reaköp från förra sommarn. No chimichey här inte.

Kom hem i början på förra veckan. Började ha mat i kylskåpet. Är inte det första hösttecknet? Absolut. Det kan ha stått nått litet deppigt juicepaket och typ några ägg i kylen. Men liksom när det börjar finnas mat hemma. Då är det fan slut på semestern. Mina blixtvisiter här hemma har till stor del resulterat i nån utemiddag osv. Men att nu liksom ha mat i kylskåpet. Det känns speciellt. Grönsaker som behövs ätas upp osv. Nej men ni fattar. Nu händer det grejer.

Mötte Carro på en aw på Melanders. Det åts rökta räkor (Har fått fullkomlig dille på det) och babblade. Gud vad det babblades. Som att det ej fanns någon morgondag. Hade samlat en massa goa ämnen på anteckningarna från dom TVÅ veckor(HJÄLP!!!) vi varit från varandra. För att sedan tjöta loss. Det blev mörkt ute. Och jag fick inte ens diskutera mitt viktigaste ämne. Tacksamhet. Har känt en sån tacksamhet. Så glad för det som har skett. Det är rövajobbigt och jag gråter mycket. Men känner ändå sån tacksamhet. Går runt som en tönt. Var på prommis och typ gick runt och log för att jag får va på denna fina plats. Med mina fina människor. Hashtagg blessed.

Jag och min manliga bekant(gud vad kallar man nån man dejtar????) var på Djurgården här om dagen. Vi skulle kolla in det omtalande muséet som ej bör nämnas vid namn. Jag tyckte det var pissfult medans han gillade det. Säger så mycket om honom och mig. En katastrofal kombo liksom men KUL. Vi hängde på Djurgården, hittade en loppis på en båt och gick kramandes hem över strandvägen ätandes en rem med smak av häxvrål. Sånt man gör liksom.

Hann även med en blixtvisit hos urmoder. Käkande pannkis, körde lite bil och snodde lite visdom. Kanske det absolut bästaste avslutet man kunde få på sommarlovet. Tack för det.

Imorgon börjar helvetet. Ni vet. Verkligheten. Livrädd pga att ALLT känns som ett tomt blad. Vad ska hända? Vad ska kännas? Hur kommer allt bli? Nej men jag är livrädd med så pepp. Har signat upp mig för massa träningspass, ska ha mycket goa middagar och ba sätta mig ner och klura ut lite hur den kommande tiden ska bli. Känner pirr och lycka. GUD vad kul det ska bli.