Det här med dålig stämning.

Har nog alltid hatat dålig stämning. Dålig stämning eller ds. som jag också kallar det har en tendens att sprida sig som en obehaglig dagisförkylning. Helt plötslig dyker den upp och är bara där för att stanna. Det kan också vara rätt svårt att skaka av sig dålig stämning om den väl har uppenbarat sig. Gud är det Covid-19 jag pratar om? Hur som haver så har jag nog varit rätt dålig på att skapa dålig stämning med också att ta dålig stämning. Jag har tidigare hellre knutit knut på mig själv än att skapa en stämning som gör mig eller min omgivning obekväm.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Det Skaver förra veckan. Avsnittet handlade om rädslan om att säga ifrån. Eller snarare det som kan hända när man faktiskt säger ifrån. En rädsla om att man ska ses som jobbig, krävande eller bara elak. Att folk liksom ska backa om man visar vem man faktiskt är. Jag kunde känna igen mig så mycket. Eller typ en person som jag kanske har varit. Under många år bet jag mig mycket hellre i tungan än att faktiskt göra en scen. Många jobbsituationer, kärleksrelationer och typ bland kompisar blev skit för att jag inte riktigt var ärlig mot mig själv. Det är kanske naturligt. Har med åldern att göra. Men ändå. Jag tog mycket saker. Saker som jag kanske inte borde ha tagit, allt pga att det kändes jobbigare att skapa nått som skulle kunna resultera i dåligt stämning.

När jag blev tillsammans med mitt ex lärde jag mig HUR man bråkade. Vi bråkade en del. Ofta på söndagar. Är det inte internationella bråkdagen om man är ett par? Vi hade det sjukt kul också. Men det var rätt mycket vi tyckte olika om. Tillslut gick det liksom inte att hålla in. Jag var tvungen att ibland, okej rätt ofta, skapa dålig stämning för att kunna känna mig sann mot mig själv. Jag lärde mig liksom att det inte var hela världen att skapa dålig stämning. Att det som känns jobbigare var att strunta i hur man själv mår. Det tar på en mer i längden. Tack Nisse B, tack för att du lärde mig att bråka och ta dålig stämning.

Idag tycker jag att det är mindre jobbigt att skapa just dålig stämning. Det som är viktigare är att uttrycka det man känner och typ våga ta diskussionen. På sistone, senaste åren, har jag varit i en hel del diskussioner och situationer där det har blivit viktigare för mig att stå upp för mig själv. Jag känner en förändring. Jag har blivit… jag vet inte… bråkigare. Den dåliga stämningen skrämmer mig inte på samma sätt. Det som skrämmer mig är snarare att vara fast på en arbetsplats, i en kärleksrelation eller vänskapsrelation där jag inte vågar ventilera det man bär på. Även om det skapar bra eller dålig stämning. OBS! Tycker inte att man ska vara ett as bara för att man är ärlig, viktigt. Våga skapa dålig stämning. Det är fan befriande.

Alltså det här med söndagstankar? Hur känner vi med konceptet? Jag gillar att få sätta mig nära och formulera en tanke och känsla som har spökat litet under veckan. Men är rädd att det ska kännas D E P P I G T. Snälla kommentera om ni liksom gillar eller ogillar? Uppskattar alltid feedback. Biggest lie någonsin. Uppskattar välformulerad feedback okej tack och bock.

22