Du och jag – 7 år

Här om dagen var en viktig dag. Jag och min lägenhet firade 7 år tillsammans. Mina 30 kvadrat. På Skånegatan. I hjärtat av Sofo. VI firade 7 år tillsammans. Jag flyttade hit när jag var 20. Jag var arbetslös, hade flyttat hem från USA och hade absolut noll planer whatsoever. Typ lite som nu, bara att jag är närmare 30 och har INTE flyttat hem från USA. Hittade inga bilder från den eran. Minns att jag knappt var hemma så mycket första tiden. Började jobba i en butik, jobbade 60 timmar i veckan och sen var jag ute på krogen jämt. Hängde mycket på Berns och Solidaritet, drack vodka redbulls för 120kr och hade en partygarderob. Vem va man egentligen? Jag drömde mycket om att allt skulle hända. Hånglade mycket på lokal, kände mig rätt ensam och drömde egentligen bara om att bli nån.

Jag träffade mitt ex 2016. Rätt snabbt ”flyttade vi ihop” – fast vi erkände det aldrig. Inte nån gång på tre år. Han hade ALLA sina saker här. Bo inte med nån på 30 kvadrat. Det är så puckat. Och trångt. Speciellt inte om nån av er är 2.05. Minst 50 kvadde om man ska bo med någon har jag sagt nu. Det var otroliga år på nått sätt. Stökiga med så glad för dom. Jag gick från att va ute jämt till att typ plugga och göra matlåda. Blev lite vuxnare. Fick liksom koll på läget. Lägenheten var snäll mot oss båda tror jag. Den vaggade vår ångest och de oroliga själar vi var. Jag har lärt mig att inte ångra saker. Jag var 22 när vi träffades och om det är något jag tagit med mig från den tiden är att man INTE ska liksom bo ihop när man är så ung. Om man har förutsättningarna för att kunna ha sin egen grej. Ha det. Jag tror att det är viktigt att inte jiddra om vem som ska diska och varför man inte handlat mat. Ha din egen skit. Stressa inte fram nått vuxenliv.

Sen hände nått. Det tog slut. Jag blev singel vid 25. Blev färdigpluggad och började liksom en karriär. Och var sjukt lost. Okej, är alltid lost men på en ny nivå. Var rätt deppig, kände mig ganska obekväm i det mesta. Tänkte alltid ”Vafan ska det bli av mig”. Där nånstans vaknade en ny Elinor. Tackar Berka mycket för det. Läggan blev en trygg plats för många. Det blev mycket förfester, sena middagar och takeaway. En del efterkakor också. Sena nätter när många människor möttes. Där nånstans föddes spellistan middag hos Hurricane Mitt i stormen så var lilla läggen så fin mot mig. Jag målade den grön. Skaffade massa blommor. Och levde på rätt rejält. Det var så mycket bakisångest i lägenheten. Kaninpuls vid 03:45 varenda söndag. Gud saknar den tiden – kommer den någonsin komma tillbaks?

Jag känner en sån sorg att vi förmodligen kommer skiljas någon gång. Jag och läggan kanske inte är menade forever typ. Jag har hatat läggan ibland. Speciellt när det är något jag inte når pga högt till tak eller typ känt att den är lite liten pga att andra saker har tyngt min själ. Alla pratar om förändring, och jag förespråkar det. Men måste man ALLTID flytta? jag vet inte. Jag tänker på allt som har hänt här inne. Allt bölande, alla minnen och alla skratt. Jag förstår att om ett år eller två kanske det är dags för nått nytt men just nu vill jag inte ens tänka på det. Jag har blivit en människa här. En vuxen,. Nån som reflekterar, nån som är påriktigt och typ nån som tar hand om sig själv. Jag har lärt mig att laga mat här. Lärt mig hur man är som flickvän. Men jag har också lärt mig hur jag hanterar kriser och storm. Det här är mitt hem och jag är så tacksam för det. Fina fina läggan. Tack för allt.

29