Jag pallar faktiskt inte din lycka just nu

Det här är absolut nått jag skäms lite för:

Jag är i grunden en ganska glad och positiv person, tror jag iallafall. Jag bär på en inre pepp om att livet kan vara och är rätt kul. Men låt oss vara ärliga, omständigheterna för det måendet har väl kanske inte varit optimala under de senaste året. Förmågan att drömma, leva vilt och kasta sig ut i möjligheter har blivit ersatt mot soffhäng, planer som aldrig blir och en taskig självkänsla. Jag hade mycket drömmar om den här åldern. Drömmar om att göra karriär, resa mycket och ja, typ leva en aktiv och sund livsstil. Till och med klä upp mig göttigt. Nu käkas det mest tofusallad i soffan och kollas på Robinsson. Vilket absolut också kan räknas som livskvallé.

På sistone har jag dock märkt av hur jag kan känna en viss av bitterhet när folk runt en, främst i sin egen ålder t.ex. köper landställen, skaffar hund eller ba lever i harmoni. Jahapp, när ska det bli min tid då? Man knegar på, kämpar med vardagen och försöker leva så sunt som möjligt. Men ändå är det nått som skaver. Den känslan hatar jag hos mig själv. Att jag liksom inte ALLTID kan vara glad för andras skull.

Jag pratade med en go vän här om dagen. Vi delar ofta denna känslan. Frustrationer och rädslan kring att bli omsprungen samtidigt som man själv inte riktigt vet vad man ska springa mot. Att säga ”Jag pallar faktiskt inte med att prata om din lycka just nu” till nån i ens närhet – ja men det kanske är lite väl bittert. Men ibland pallar man bara inte. Jag är absolut en person som blockar folk som skriver hur kära dom är i sin partner 111 gånger om dagen i sitt instaflöde. Jag orkar inte med maffiga våningar för miljoner kronor. Eller typ folk som springer milen på en nanosekund. Att konstant matas av andras lyckligaste stunder gör ju liksom att en själv tappar orken och ibland till och med glömmer vad man ens vill. Kan vi liksom inte bara vara lite vanliga inför varandra, bara ibland iallafall …

Hur blir man av med den där dåliga känslan då? Handlar det om acceptans? Om att acceptera sitt öde och ibland till och med bara gilla läget. Saker är i ständig rörelse, det är väl räddningen. Även fastän det inte känns så. Saker förändras hela tiden. Det har vi väl verkligen lärt oss under de senaste året. Det blir bra, även det här.

0