Okategoriserade Söndagstankar

Om att känna sig fett dålig

5 september, 2021

Att dela det som är personligt? Hjälp. Det känns. Men på nått sätt vill jag vara personlig här, när jag har vågat vara det har det 1. Känns väldigt tryggt. och befriande. 2. Har jag fått sån fin respons av er. Jag skapade den här plattformen för att berätta, att få skriva och vara ärlig. Så nu så vill jag våga.

Det är en liten sak. Rätt obetydlig faktiskt. Okej. 100% obetydligt. Jag har ju kört bil i typ en månad. Samma väg. Om och om igen. Jag har lärt mig att svänga. Jag har lärt mig att gasa. Jag har lärt mig att bromsa. Faktumet är att jag har typ känt mig rätt duktig. Absolut inte på nivån att jag kan nånting. Men jag har liksom ändå typ blivit lite kaxig. Hade min första körlektion här om dagen. På Ringvägen. Okej inte på-på. Men en gata parallellt med ringis a.k.a Sveriges värsta gata. Med en fritt främmande människa. Jag hade knappt sovit nått natten innan. Ni vet, orolig liksom. Och där kör vi. Det kändes bra. Jag ba. Okej men det här var ju inte så farligt. Och sen kom feedbacken. Du håller ratten fel, du bromsar för hårt, du ligger fel sida på vägen, du blinkar för tidigt. Det som kändes lustfyllt 40 minuter tidigare var liksom ett minne blott. HUR kan man vara såhär dålig var det enda jag kunde tänka på. Jag grät absolut en liten skvätt. Absolut inget hulkande. Men en lite skvätt.

Jag samlade mig. Som jag gör pga en rimliga människa i grunden. Jag vet att hennes kritik var rimlig, den var med största sannolikhet 100% bra. Men jag kände liksom att jag där och då hade noll ork kring att känna mig dålig på någonting. Just nu är det som att jag rätt ofta känner mig lite kass och lite dålig. Loserångesten växer. och jag liksom tappar lusten. Jag känner mig svag inför faktumet att känna mig dålig. Är det rimligt? I vissa världar, områden eller cirklar kan jag liksom mina grejer. Där är jag säker. Där kan jag vara modig. Men när känslan kring att känna mig kass/dålig kommer är det som att den fullkomligt tar över. Jag tappar lusten och orken fort. Kapitulerar fullkomligt. Och ja, detta kanske inte bara gäller just körningen.

Jag vill känna mig modig. Våga kasta mig ut. Jag vill kunna tillåta mig själv att inte vara så hård mot mig själv. Jag vill kunna våga vara dålig. Varför är det så svårt? Och varför är man så judgy mot sig själv hela jävla tiden? Det hela landar i prestation tror jag. Att man jämför och mäter sig. Att saker ska få ta sin tid premieras inte. Det ska gärna gå så snabbt som möjligt. Hela tiden. Gällande allt. Jag är fasiken så jävla trött på det.

I tisdags var jag på Dance Step på SATS. Det var helt klart det svåraste jag har varit koreografimässigt. Jag kände mig som en heffaklump som hoppade zick-zack på stepbrädan. Upp och ner. Helt i fel takt. Dom andra var typ åtta steg framför mig. Jag tillät mig att skratta. Skratta för att jag var en sån loser. Jag tog det inte på allvar. Det var lekfullt. Och det fick duga. Jag kände mig trygg i mig själv när jag gick där ifrån.

Ikväll ska jag köra igen. Det kommer med största sannolikhet inte vara perfekt. Men jag kanske håller ratten lite bättre än sist. Mina svängar kanske inte är lika stora. Jag kommer kanske inte bromsa lika hastigt. Förhoppningsvis kanske jag inte känner mig lika dålig. Och om jag nu skulle göra det – så kommer jag nog överleva det med.

24

No Comments

Leave a Reply