Okategoriserade

Något som liknade Covid och två dagar På Scandic rubinen

27 maj, 2024

Alltså, förra veckan var intensiv: från något som liknade covid till två dagar på Scandic Rubinen. Ja, det går fort i det lilla livet. Har jag nämnt att jag har ett nytt jobb, förresten? Nästa vecka börjar jag på en tv-kanal nära er. Mer om det då. Men okej, låt oss hålla oss till förra veckan i en viss kronologisk ordning. Vi kan väl försöka i alla fall

Veckan började med en galapremiär av Mad Max: Furiosa. Det började klia i benen cirka 30 minuter in. Och så höll det på tills filmen tog slut. Ja, inte riktigt en film för sånna som mig. Det fanns ögonblick som var bättre än andra. Men helt ärligt kändes det mest som en branded content-kampanj för off-road bikes. Någonstans hallvägs från promenaden hem från efterfesten började det klia lite i halsen. Och tre timmar senare var det kört.

Det nästkommande dagarna spenderade jag i soffan. Det var ett fall av den såkallade ”taylor-sjukan”. Tydligen är jag väl inte den enda som insjuknat. Vi är ett par stycken. Halsont, feber och trötthet. Vad gör man när man är sängliggande? Hann kolla cirka två säsongen Wahlgrens värld, Bridgerton och säsong 3 av One Tree Hill (den enda och den bästa). Sen sker det där som inte får ske. Man börjar nätshoppa. Besatt av denna Rainer Jacka från Carhartt. Det har tryckts add to bag ett par gånger.

På torsdag eftermiddag började jag må bra igen, och dagen efter bar det av till min andra hemstad: Göteborg. Min urfader är från Göteborg och jag har spenderat cirka varenda sommar där från ålder noll till femton. Tåget var självfallet en timme sen och jag höll helt på att säcka ihop på centralstationen. H hittade en kompis i Spider-Man-keps. Kul, tyckte jag, på grund av att han hade en Hulken-tisha.

Kl. 20:13 landade vi i Göteborg. Hannes har varit besatt av tanken att jag ska visa honom ”Elinors Göteborg”. Det har varit sådan prestationsångest kring det hela. Mitt Göteborg består av stökiga Way Out West-besök, sena nätter på hipsterklubbar och klippbad cirka en timme utanför stan. Ofta i regn också, vill jag tillägga. Jag var så rädd att han skulle bli besviken. Men väl framme i Göteborg möts vi av gassande sol, god energi och karnevalstämning

Vi checkade in på Scandic Rubinen, som jag pitchat som ett rockstjärnahotell för Hannes. Kanske beror det på att jag åkte hiss med Markus Krunegård och Icona Pop där cirka 2013 under Way Out West. Det är noll procent rockstjärnigt idag. Sen gick vi och åt middag på Teatergatan. I en lägenhet mitt emot spelade någon Håkan, och sedan såg vi solen gå ner vid Poseidon. Det var absolut en klyscha. Förresten, det var visst ett rockstjärnahotell? Sprang in i Tomas Boström på frukosten. Är han inte … lite snygg?

Sen gjorde vi turistiga saker. Som att shoppa på Vallgatan 12. Åka paddan. Och promenera runt i Haga. Har jag sagt att jag älskar Göteborg?

Hannes ville kolla i någon skivbutik. Och det har jag tyvärr inte tålamod för. Att riva runt i en skivback gör mig bara frustrerad. Vad tittar man ens efter? Så jag traskade runt på Magasinsgatan. Satte mig på Da Matteo och spanade på folk. Vill verkligen slå ett slag för att folk är så mycket trevligare i Göteborg. Det är den trevligaste staden vi har. Det kanske är vattnet från Kattegatt. Tror det.

Sedan käkade vi middag på Mercado Mexican, drack margaritas och tog en taxi till GBG Film Studios. Dagen till ära spelade Hästpojken, och vi var där för att njuta av vårt favvoband tillsammans. En generös present från min kille. Konserten var otrolig. En sådan västkustkänsla. Att se ett band i sin hemstad är så fint tycker jag; det är liksom en annan energi. En värme som inte går att återskapa på en stor arena eller på en världsturné. Det blir mer avskalat. Mina favorit från spelningen var helt klart Min nya parfym och Jag förväntar mig ingenting. Under klassiker som Gitarrer, bas och trummor och Samma himlar kände jag små tårar som var påväg ner för min kind. Alla sjöng med, alla kände. Ingen var cool eller ocool. Alla bara dansade, och det var ljuvligt. Vilken spelning!

Efter spelningen hade jag en lång utläggning för min kille om att jag är så otroligt orolig för Göteborgs indiescen. Sakta men säkert börjar den försvinna. Är det en reaktion på att fabrikerna stänger ner och att arbetarklassen börjar försvinna? Jag skulle vilja tro det. Om tio år kommer det inte finnas någon som sjunger om fabrikerna, indieklubbarna och parkbänkarna. Det kommer vara ett minne blott. Något som en gång varit. Hannes försäkrade mig om att det inte skulle vara fallet när vi åkte spårvagnen från Hjalmar Brantings plats.

Dagen därpå hoppade vi på tåget till Stockholm. Energin skiftade direkt. Den goa värmen från Göteborg byttes ut mot missnöje och irritation. Någon gnällde om att det var dålig AC, att tåget var för fullt och att någon pratade för högt. Stockholmare är verkligen en horribel art. Jag måste flytta.

12

No Comments

Leave a Reply