Monthly Archives:

april 2024

Hjärtat min helg

Födelsedagshelgen | ögonblicket min kille nästan-friade och att landa i en ålder

10 april, 2024

Födelsedagshelgen är officiellt över och jag är numera 30 år gammal. Känns som att cirka halva min omgivning äntligen kan andas ut men även jag. Jag trodde verkligen inte det här. Att jag skulle överleva. Ja utan ett bryt och akutbesök till psykakuten. Men det blev faktiskt bra. Det blev jättebra till och med.

Helgen började med en klippning hos frisören. Jag hade självklart bett om en tyst klippning för att 1. Nerverna var inte som dom skulle. 2. Jag är helt knäpp. 3. Jag tycker att det är så tråkigt att småprata. Men om vi säger såhär, den här frisören hade inte köpt konceptet om tysta klippningar. Så hon babblade på. och jag med. Hon tyckte jag skulle klippa gardinlugg. Jag svarade JA. Hon tyckte jag skulle klippa mycket längd. Jag sa svarade JA. Hon tyckte jag skulle tunna ur det. Jag svarade JA igen. Jag frågade henne om alla efterfrågar Matilda Djerf-looken just nu. Hon svarade nej. Jag kände hur jag drabbades av panik. Vad var det här för frisör egentligen? Inga kommentarer om min misslyckade pappiljott.

Dagen där på var det mitt födelsedagsgalej. Jag hade bokat några bord på ett ställe nere på min gata. Där var massa roliga vänner till mig och vi drack bubbel. Tog jag en enda bild? Absolut inte. Hade jag kul? Väldigt. Jag inser verkligen att jag har omgivit mig av otroligt roliga individer. Och att se dom tillsammans. Babbla. Gjorde mig varm. Sen blev det efterfest. Till klockan 02:23. Dagen därpå drabbades jag av den otroligt obehagliga känslan av att jag liksom inte förtjänar dom. Mina vänner. Det var för mycket. Det var absolut bakisångesten som talade.

Juste. Min kille friade til mig (nästan). Nej men såhär. Fick en bukett röda rosor. Tio stycken faktiskt. Och den som vet, nej men den vet. Så när Hannes kom ut från badrummet på morgonen ställde jag den rimligaste frågan av dom alla. ”Friar du till mig?” Han blev lite skärrad. Så nu är det väl klappat och klart.

Sen var det tårtkalas nummer 1 med familjen! Jag och Hannes var bakis som ett as. Men vi höll ihop det. På ett sätt. Det åts tårta med hallon. Jag älskar tårta men speciellt med hallon. Det känns friskt på något sätt. Och barndom. Jordgubb kan bli för mycket. Men hallontårta är precis perfekt. Fick den roligaste presenten av min moster – ska på westernridning! Yellowstone style. Nej men jag är så pepp.

Dagen därpå vad det den stora dagen! Den faktiskt 30-års dagen. Att fylla år på en måndag kan ju verka lite deppigt. Men jag hade en ledig dag. Så jag var mer en lycklig. Jag vaknade med frukost på sängen. Min kille sjöng i alla livets tonarter. Jag fick äggmacka och en syltmacka! Bara den grejen. Otroligt. Sen mötte jag upp mina föräldrar på lyxlurre på Nytorget 6.

Åt omelett, käkade pommes och drack bubbel. Mamma började självklart gråta pga att jag hade blivit så gammal. Usch det var så fint. Konceptet födelsedagslunch är fasiken det allra bästa!

Ett glatt födelsedagsbarn som nästan hade landat i sin kris. Tänk att jag tre dagar innan var ett vrak som grät varannan sekund? Skiftande känslor. Upp och ner så att säga. Det är så det alltid varit och alltid kommer va tror jag.

Efter det hakade mina föräldrar hem till mig. Mamma föll några till tårar. Jag fick fina paket. Guldpengar, saker som doftade gott och böcker man har för att minnas. och sen åt vi världens minsta tårta. Folk ringde, smsade och var gulliga. Blev helt överöst med kärlek. Tänk att man får leva det här lilla livet ändå.

Det enda man gör på födelsedagar är ju att äta typ. Och mitt ätande slutade inte här. Vi traskade ner till Cafe Nizza och jag åt min favvopasta. Jag drack vin och var så himla lugn. Det var som att jag äntligen hörde musiken igen. Jag kunde liksom var i nuet. Och i min nya ålder. Jag pratade inte längre i rädsla när jag nämnde siffran 30. Utan var rätt okej med tillvaron.

Det var den första vårkvällen och vi tog en långsam promenad längs Katarinavägen. Nog skulle det faktiskt bli bra. Sen gick vi hem och snaskade på tårtrester och såg det sista avsnittet av Yellowstone. Och ungefär där tog födelsedagshelgen slut.

10
Hjärtat

10 år med mig själv | att fylla 30 och att bli en Birthdayzilla

8 april, 2024

Det här kommer vara en text om att fylla 30. Jag har varit ett vrak de senaste dagarna. På gränsen till knäpp. Okej nej, vet ni. Jag erkänner. Jag har varit knäpp. Allting har skavt kring den här födelsedagen. Alltså verkligen allt. Jag har velat ställt in, flyttat till ett annat land och har övervägt att söva ner mig ett par dagar, tills lidandet är över. Kalla mig birthdayzilla. Men efter oändliga samtal med goda vänner och med mamma, har jag insett att det bara är att ta tjuren vid hornen. Födelsedagen kommer vare sig jag vill eller inte. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet.

När jag tänker på vad som har hänt de här senaste tio åren så inser jag att det har varit en otrolig framåtrörelse. Även fastän jag ibland har fått panik över att saker har gått så långsamt. Det måste hända något har mitt motto varit. Och det har det verkligen varit. Jag har slängt mig mellan olika karriärer, mål och tankar. Gått från att drömma om att bo i stora städer, äta fina middagar och dricka dyra drinkar till att mest vilja bli cowboy, skriva på saker och baka saker från grunden. Förr var det viktigt för mig att synas, att ta plats och bli omtyckt. Att bli omtyckt är väl något man alltid vill bli. Men att vara överallt, det är något som inte lockar mig längre.

Min karriär har varit krokig. Sällan åt det hållet jag har velat gå. Ibland har man fått lämna fastän man inte vill, det har gjort ont och absolut skakat om självkänslan lite. Ibland har man blivit så pass dåligt behandlad så att man inte står ut en sekund till. Till exempel när min chef satte mig på kvällspassen i fem månader i sträck. Då sa jag upp mig, och ångrar inte det en sekund. Som roligast hade jag när jag fick jobba med roliga tv-program, jobbat med pitchar och leka fram koncept. Som jobbigast tyckte jag det var när jag jobbade i butik och vi inte hade kunder på flera dagar. Men även om det har varit kämpigt har jag aldrig varit rädd nog att inte hoppa upp på hästen igen för att prova igen. De senaste åren har jag känt att jag mest har glidit med karriärmässigt. Dörrar har öppnats och jag har klivit in. Och när en annan stängs så brukar en dörr öppnas kort där efter. Jag är tacksam för de äventyr jag har tagit mig på. Jag har blivit så stark. Och modig. Jag vet inte vart jag kommer hamna härnäst. För just nu verkar det vara cirka noll dörrar som öppnar sig. Mediavärlden är mayham, ekonomi går åt helvete och ingen vill betala för underhållning. Ibland är jag osäker, tvivlar på mig själv. Men för det mesta vet jag att allt kommer att bli bra. Dörrar har öppnats förut, och de kommer det troligen göra igen.

När jag tänker på mina relationer så blir jag rörd. Den lilla klicken jag har samlat ihop. Mina människor, de är de finaste. Högljudda, roliga och lite knasiga. Ibland när jag ser andra kompiskretsar, parmiddagar och gäng på sociala medier så slås jag av hur ordentliga alla är. I min värld är det sällan så. Ordentligt finns inte. Den är bullrig och mycket. Vi gråter, skrattar och känner. Många av mina relationer kom i mina 20’s. Det var som att jag var mer öppen då. Öppen med vem jag var och ville bli. Man hittade relationer där hela jag fick plats. Men att bli äldre handlar ju också om att säga hejdå till vissa personer. Det har gjort ont. Jätteont. Att vara kompis är svårt. Det tar tid av en. Det är ett givande och tagande. Allt sker av en anledning och tids nog kommer saker alltid att klarna.

Jag har varit kär varje dag sen jag fyllde 20 skulle jag säga. Eller ja. Typ. Ibland har jag vågat. Ibland har jag inte vågat. Filmiska ögonblick när man har vandrat hem över Skreppsbron en tidig sommarnatt, eller hånglat på ett dansgolv i Hornstull eller tittat varandra djupt i ögonen i baren på Urban Deli. Det har också varit smärtsamt. Jag har legat i min säng och väntat många nätter, orolig för när/om/hur någon ska komma hem. Jag har haft en kalender där jag har skrivit ”borde göra slut” varje söndag efter vidriga bråk. Jag har lämnat klubbar gråtandes för att jag har känt mig så ensam. Men sen dök han upp. När man minst anade det. Han var alltid sen till jobbet, kom in till kontoret i en rasande fart och våra blickar möttes alltid när han stressat rörde sig mot sin plats. Vi skulle ha ett möte ihop själva när vi hade jobbat ihop knappt en månad. Jag tyckte han var så stel och störde mig som tusan när han sa ”e du med?” Men någonstans bland sena AW’s, branschfester och filmpremiärer var det alltid han och jag som satt och pratade. Jag älskade att prata med honom. Och fyra år senare älskar jag fortfarande att prata med honom.

Även om mycket har varit skakigt. Så är det en sak som har bestått. Och det är lägenheten. 30 kvadratmeter trygghet, två stora fönster mot Vitabergsparken och en kokvrå utan fläkt. Jag har spenderat x-antal nätter på badrumsgolvet efter för många vodka redbulls. Jag har skrivit mitt examensarbete runt köksbordet som jag sitter vid och skriver denna blogg. Och jag har tittat ut ur de här fönsterna en miljon gånger och hoppats på något typ av tecken som ska få mig att förstå det hela. Sällan uppenbarar sig något. Men jag har aldrig slutat hoppas. Jag har älskat den här lägenheten på ett sätt. Den har varit min mattisborg. Men nu är vi rätt klara med varandra. Att ha den här platsen att luta sig mot när allt har varit skakigt har varit otroligt. Men nu är det dags för mig att gå ut i Mattisskogen.

Sena nätter på trägården. Bäst på stekpannor. En som alltid dricker cava. Kroghånglare. Midsommaraftnar på Dalarö. Sveriges sämsta receptionist. En flickvän till en öbo. Prinsessan av Skånegatan. Mediestudent. Expert på Gubbröra. Koordinator till Sveriges coolaste person. En tjej som borde göra slut med sin kille. En tjej som börjar äta antidepressiva. Någon som jobbar med tv. En som är på fest fem dagar i veckan. Någon som tar examen som kommunikatör men aldrig har jobbat med det. Singel vid 25. En tjej som börjar jobba på Sveriges äldsta filmbolag. En tjej som blir tillsammans med en mycket äldre kille. En tjej som är med om en global pandemi. En tjej som aldrig har varit så lycklig som hon är just nu. någon som blir av med jobbet på grund av nedskärningar. En person som börjar blogga. Någon som börjar jobba på byrå. En tjej som jobbar fram till kl 20 varje kväll. En tjej som fyller 28 och börjar göra naglar på salong. Någon som börjar gå till psykologen och pratar om all skit som ligger och puttrar. En tjej som blir headhuntad till en av de mest etablerade filmstudiosen. En tjej som kuggar sin uppkörning tre gånger för att sedan ta körkort i Visby. En person som är väldigt duktig på sitt jobb. En tjej som gör slut med sin kille i 72 timmar och inser att det är hennes person. En tjej som sen blir ihop med sin kille igen. Någon som börjar resa i jobbet och som blir projektledare för alla nordiska serier. En tjej som jobbar dag och natt. En person som behöver sitta och förklara scener om det roliga i att squirting för en amerikansk CEO. Någon som inte kan hålla tråden i ett samtal eller kan tänka en klar tanke när hon är med sina vänner. En person som åker till Gotland och känner ett lugn för första gången på nästan ett år. En tjej som får reda på mitt i sin semester att företaget hon jobbar på gör nedskärningar och att hennes projektanställning tar slut om tre veckor. Någon som spenderar några månader med det hon älskar mest, nämligen läsa, resa och göra ingenting alls. En person som blir hel igen. En tjej som nästan får sitt drömjobb på det mäktigaste stället av dem alla. Men åker i sista ronden. En person som i cirka två månader har en kris för att hon känner att hon inte vet vart hon är på väg eller för att hon faktiskt närmar sig 30. Jag har varit ALLA de där personerna. Är inte det otroligt?

Nu går jag in i en ny tid. Jag är skiträdd. Men på något sätt så borde det bli bra. Tack Elinor Alderbro att jag fick vara med dig de här tio åren. Det har varit kämpigt. Men också skitkul. Jag är superstolt över dig. Grattis på den stora dagen.

21
min helg

En till PÅSK i mitt liv

1 april, 2024


Ska vi sammanfatta påsken lite? Jag tycker det. Men ni har väl sätter Ronja Rövardotter förresten? Jag har haft lite ångest på sistone. Oroar mig över saker som jag egentligen inte borde oroa mig för, eftersom de ligger utanför min kontroll. Helt onödigt, jag vet. Men tyvärr är det något som är omöjligt att undvika när tankarna väl har börjat snurra. Det känns som ett kaninhål som är oändligt djupt. Nej tack. Mindre sådant nu när vi går in i våren. Nu är det friska andetag och positiva vibbar som gäller. och tillbaks till påsken:

Påsken börjar på onsdagen, tycker jag! Och jag skulle göra något läskigt. Jag hade bestämt mig för att gå på bio. Helt solo. Och när jag väl kom till salongen visade det sig att det bara var jag som hade köpt biljetter. Berka kallade det hela en väldigt ”Sigge Eklundsk” aktivitet. Det var en otroligt bra film, jag såg All Of Us Strangers (mer om det här) och insåg att jag älskar att gå på bio själv. Det var så kul för det var många som skrev till mig på Insta gällande det här med ensambio. Många drömde om att gå men kände inte riktigt att de vågade. Men att sitta där i salongen och bara få gå all in i en film och inte riktigt bry sig om personens åsikter bredvid. Det var fasiken riktigt mysigt. Gud, jag har verkligen blivit så introvert. Mer ensambio till folket

På kvällen kom Hannes över och vi gjorde lökägg! Det var pyssligt och jag var för en gångs skull lite harmonisk. Sen åt vi sill och såg Yellowstone. Hann pillade mig i håret tills jag somnade och jag ville sova på hans arm hela natten. Jag har blivit som en koala med otroligt stort krambehov. Skyller på 30-årskrisen

På Skärstorsdagen var det avgång 09:15. Jag och mamma tog bilen till min mosters gård cirka en timme från stan. Hästar, åsnor och små lammungar. Ja, och lite kattungar och höns också. Hela paketet. Det kom en granne förbi och hälsade. Hon sa ”men tänk att du har tillgång till allt det här otroliga”. Jag blev lite ställd. Jag tänker väldigt sällan på det. Jag tar det nog lite för givet. Man blir liksom bagarens barn. Den där gården och det där livet har alltid funnits nära. Men det är ju absolut en blessing. Mitt egna lilla Yellowstone. Ja, minus hunkiga cowboys dvs.

Jag löste korsord. Det gick långsamt. Hängde framför brasan. Plockade videung i någon av hästhagarna. Såg något gammal avsnitt solsidan som gick på linjär-tv. Och gosade med små kattungar fastän jag är allergisk. Det blev absolut en allergitablett innan jag gick och la mig 21:34 (!!!!)

På långfredagen var det hemgång. Jag och mamma stannade på den otroligt gulliga gårdsbutiken Lilla Mejeriet i närheten av vår gård. Tydligen ägs det hela av någon bonde från tv4. När den självaste snyggbonden närmade sig vår bil var jag självklart tvungen att göra bort mig totalt. Jag hade glömt att jag knäppt upp jeansen när jag satte mig i bilen. Och cirka två sekunder efter jag klivit ur bilen så känner jag att de väldigt fort börjar hasa ner mot knäna. Vi snackar virrpanna deluxe. Detta resulterade i ångesthandling av ljus och servetter.

Sen var det hem till stan en snabbis för att preppa ett påskägg. Eller låt oss kalla det en påskpåse till Caroline. Vi skulle på middag och jag ville ha med mig en present. Jag köpte med ett paket glutenfritt knäckebröd och det absolut godaste hon, kräftost! Får absolut kväljningar när jag tänker på det. Men hon tycker det är gott. Och det är det viktigaste. Min lilla glutengäri.

Kl 18:13 var vi påväg in till en favorit. Hjälmaren. Ligger på Årsta Torg och är en riktig sunkig krog. Men en klassiker. En flaska vin för 350 spänn som absolut resulterar i en magkatarr men det är något med energin på det där stället. Det är liksom Söderort. Ni som förstår, ja, ni förstår.

Caroline och jag har en påsktradition. Vi äter middag på Två små svin och jag älskar den traditionen. Två små svin är en liten lokal pärla som är helt fantastiskt duktiga på smörrebröd. Och ägaren har en otrolig röst. Rösten är något som är out of this world. I alla fall, jag älskar dom här middagarna. Munnarna går, vi betar av det senaste och reflekterar över precis där vi är. Är denna middag lite av en måttstock? Jo men typ.

Det är så himmelskt gott. Vi snackar liksom 8,5/10. Men jag har ju typ gått och blivit allergiskt mot räkor. Men det kan vi ta någon annan gång.

Dagen därpå var det påskafton och solen sken. Jag tog bilen över till mina föräldrar och lagade en vårig filodegspaj. Den blev god. Och en ny rätt på påskbordet är införd. Kul med nya saker tycker jag!

Påtal om nya påsktraditioner – som den lilla häxan jag är: blev det påsktarot! Nej men det var så spännande. Såg det ut som att en lovande tid var framför mig? Jo men det skulle jag säga. Och mamma, hon ska köpa en ny säng. Kul det här med att fråga tredje ögat.

Sen åt vi påskmiddag! Jag blev proppmätt och det har jag typ varit sedan dess. Det är så gott. Men så mycket mat. Jag har i cirka två dagar nu gått runt och vrålat ”jag är så illamående”. Ingen självkontroll. Man bara äter och äter. Det är ju mysigt det är det. Men om jag ser en till sillstjärt kommer jag att ta en voi till Västerbron.

Dagen därpå var det påskdag, vilket är lika med den officiella mysdagen! Jag skrotade runt hemma hos mina föräldrar. Åt smågodis, tog en promenad runt mossen, åt lite rester och läste en bok. Det är så det ska vara, tycker jag.

Sen såg vi de sex första avsnitten Ronja Rövardotter. Herre min gud vad bra den var. Snygg, bra story och precis lagom nostalgisk. Längtar ivrigt efter resten av säsongen. Och jag känner så pepp att läsa om boken. Jag var orolig över Christopher Waglins tolkning av Mattis (Man har ju liksom varit besatt av Börje Ahlstedt så att säga), men det här var verkligen otroligt. Förresten har ni läst Schulmans text om den oberäkneliga Mattis? Så spännande tankar.

Nu är påsken över. Men inte festligheterna. Det är bara några dagar kvar till den stora trean och nollan. Har kaninpuls hela tiden. Tänk vad livet erbjuder för äventyr egentligen. Dags att andas i fyrkant tills helgen.

13