film, tv & underhållning

Är det bara jag som kan tycka att det är påfrestande att vara runt sin familj 24/7 under långhelger? Nej, men jag brukar drabbas av ett bryt sådär lagom till påskaftonsmiddagen. Känna mig instängd eller påhoppad. Eller kanske både och. Jo, men lite lättkränkt är jag ju också. Vilket inte brukar bli en underbar kombo med för mycket socker i kroppen och en lite för understimulerad hjärna. Alltså, förstå mig rätt. Jag älskar min familj. Men i lagom doser. Och vad är räddningen när det blir för mycket familj? Skärmtid. Älskar att smyga upp i ett gästrum, öppna upp datorn och trycka på en dokumentär eller liknande. Så här är mina bästa tips just nu:

Puss, Hejdå på SVTPLAY

Två systrar i olika städer ringer till varandra. Annika är mitt uppe i planeringen av sitt bröllop, Sandra har precis blivit lämnad av Filip, pappan till hennes tre veckor gamla bebis. Sandras situation får Annika att börja fundera över sin egen relation. Hur undviker man att familjeprojektet blir början till slutet? En film av Annika Fredriksson.

Jag såg den här dokumentären för tre veckor sedan och har i princip bett varenda person jag pratat med efter det att kika på den. Jag har hört starka analyser både i Surret och Fredagspodden kring den, och helt ärligt förstår jag varför. Åh herre min Gud, vad bra den här dokumentären var. Den var så hjärtskärande och ärlig. Jag, som konstant lever med rädslan att bli lämnad, fick en rejäl klump i magen. Dokumentären tog upp viktiga frågor om de klassiska könsrollerna i en heteronormativ relation och rädslan att hamna precis där man var livrädd för att hamna.

Yellowstone på Netflix

Följ med till en värld fylld av korrupta politiker, giriga markägare, förgiftade vattenreservoarer och olösta mord. I detta moderna westerndrama skildras familjen Duttons hårda kamp för att försvara sin älskade ranch i Yellowstone, Montana, från ständigt attackerande grannar.

Nej, men det låter tråkigt. Jag vet. Men helt ärligt, det finns ingenting som har haft mitt fokus så här länge. Jag kan ju inte bingea saker – men Yellowstone. Åh herregud, var jag har ett bra fokus. Det är något med miljön och livsstilen. Den är så vacker på något sätt. Så långt ifrån ett modernt samhälle, men ändå inte. Och de starka karaktärerna. Har jag sagt att Beth Dutton är mitt spirit animal? Det är en serie som bara keeps on giving. Och alla är bovar. Bara det är ett spännande koncept.

The Eras tour på Disney+

Taylor Swift: The Eras Tour tar publiken på en unik musikalisk resa genom Taylor Swifts karriär, som sträcker sig över flera decennier och banar väg genom hennes olika musikaliska epoker.

Are you ready for it? Jo, men snälla. Är ni det? Jag vet att Berka tycker att Taylor Swift är töntig. Må så vara. Jag älskar det. Och den här hysterin som har uppstått i världen? Jag älskar den med. Om det är någon konsertfilm ni ska se den här påsken är det denna. Om man ger det en ärlig chans så tror jag att man kommer att bli helt betagen. Taylor Swifts universum är otroligt och jag tror fasiken att världen skulle bli en bättre plats om fler förstod det.

All Of Us Strangers på bio

En manusförfattare som återvänder tillbaka till sitt barndomshem inleder en relation med en mystisk granne. Då upptäcker han att hans föräldrar, som dog 30 år tidigare, verkar leva.

Jag gick och såg den här på bio. Helt själv. I en salong helt ensam. Och det var bra. För jag grät som en toka. Det slutade liksom inte. Tårarna bara rann i två timmar. Och när jag klev ut på Götgatan kl 14 en tisdag var det lite som att jag levde i ett annat universum. Jag såg på livet annorlunda. Jag tänkte på allt jag ville säga, göra och känna. Gud det var så starkt. Och Paul Mescal. Jag är så förtjust i honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Ronja på Netflix

Imorgon har Ronja premiär på Netflix och ingen är mer peppad än jag. Är jag Ronja innerst inne? Det är jag. Lika jobbig, envis och tvärt. Om jag tänker på en film som har påverkat mig genom livet är det Ronja Rövardotter (1984). Är det grunden till mina daddy issues? Ja, förmodligen. Jag menar, Börje Ahlstedt med hans ojämna humör har alltid fått mig på fall. Är min kille lite lik Mattis? Jag kommer ej säga nej. Att det här är den mest påkostade serien som har producerats i Sverige gör mig ju inte heller direkt opepp. Perfekt tittning för hela familjen skulle jag säga.

Snälla dela era göttiga tips! Behöver allt jag kan få.

Jag och en kompis tar en AW på Götgatan. Vi babblar om små och stora saker som har hänt på sistone. Inget livsomvälvande direkt. Det är ju februari – ingenting spännande händer i februari. “Har du sett One Day på Netflix?” hör jag mig själv säga. Hon tittar på mig med en allvarlig blick: “Om det på något sätt slutar som boken är jag noll procent intresserad”. Det är så jäkla uppenbart där och då. Hon bär på ett så kallat One Day-trauma.

När jag var 17 år läste jag boken One Day av David Nicholls. Jag hulkade mig igenom slutet. Hur kunde livet vara så orättvist? Spoiler alert: Nån dör. Och det smärtar som tusan. Kort därefter släpptes filmatiseringen med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Om jag grät mig igenom boken så lämnade inte direkt filmen mig med en lindrigare reaktion. Det var en tsunami av tårar. Det slutade inte.

När jag fick reda på att Netflix skulle släppa en nytolkning av bästsäljaren fick jag en klump i magen. Det räckte alltså inte med nästan två timmar av hjärtesorg, mörker och total smärta. Nej låt oss göra en 14 avsnitt lång djupdykning och totalt grotta ner oss i hur jobbigt det är att vara människa. Men bra är det, det måste man fan ge dem. För där sitter jag ännu en gång. Redo att bli helt förstörd. 100% frivilligt. Historien om Emma & Dexter håller än idag. Den är nästan bättre. Vi kommer närmre karaktärerna. Vi lär känna dem på ett annat sätt. Vi ska inte ens tala om hur karismatisk Ambika Mod är i rollen som Emma Morley. En stjärna är absolut född.

Jag blir alltför investerad i den här typen av serier, nästan på ett ohälsosamt sätt. Sådana här “right person, wrong time”-scenarion fångar mig varje gång: jag blev fullkomligt rasande på Marianne när hon gjorde slut med Connell i slutet av Normal People. De var perfekta för varandra, eller åtminstone nästan. Fast det var lite rörigt, måste jag erkänna. Ändå fanns det något där. Och när Hot Priest säger ”This shall pass” i sista scenen av Fleabag, fick jag verkligen hög puls. Blodet pulserade i mina tinningar. Vad var poängen med två säsonger kärleks-berg-och-dalbana om han ändå skulle välja Gud till slut? Jag var tvungen att ta en Atarax för att lugna ner mig. Det kändes som ett svek mot mänskligheten, åtminstone mot seriens fanbase. Jag mår verkligen dåligt av den här typen av serier, men ändå fastnar jag i dem. Varje gång. Alltid redo att klicka på play. Vad är det för fel på mig?

Jag tror att kraftfullt berättande, det som verkligen berör oss djupt, till stor del handlar om att kunna spegla sig i karaktärerna. När vi kan relatera till deras resor och utmaningar, känns det som om vi själva går igenom det. När det går åt pipsvängen är det nästan som att man själv också har misslyckats. I en värld full av artificiellt och opersonligt innehåll vill vi ha något vi kan knyta an till. Även om det smärtar. Det är ju en del av livet.

Jag läste en artikel där David Nicholls svarade sina fans kring vad han trodde att Dexter skulle pyssla med idag. “I think he’s fine, a good father, steady and successful, sometimes a flirt and a fool, but definitely happy.” Svaret var så betryggande. Det kanske inte precis blev som vi hade hoppats. Men det blev ändå helt ok. Typ i alla fall. Ungefär som det mesta i livet. Jag skulle vilja påstå att One Day-traumat är någorlunda läkt nu.

Sen jag utvecklade ett hat mot poddar har youtube blivit en större del av mitt liv. Som en fd. youtubeexpert. är jag lite av en finsmakare (Nej men det är ju så kul. Att jag har jobbat på ett nätverk med liksom unga kreatörer. Ett liv sen absolut. Men ändå. Lärde mig så mycket om typ vilket innehåll som säljer och liksom uppskattas av YT). Jag tycker att många svenska youtubers är så tråkiga. Antingen är det så välpolerat och perfekt. Jag orkar liksom inte se en människa som springer mellan sin megaformer och blowouts på Sturegatan. Det intresserar mig inte. Eller så är det liksom folk som provar saker dagarna i ända. Jag har ingen tid för diverse hauls eller challanges. Det är för barn. Mitt fokus har ingen ork för det. 

Jag vill istället dela med mig av innehåll som faktiskt fångar mig. Innehåll som är lekfullt. Som ger mig något att bita i. Det ska finnas en tanke. Annars får det fan vara. 

Lana Wilman

Lana Wilman är en kul kreatör som jag följt ett tag nu. Förutom att hon äger någon typ av egen byrå som verkar gå skitbra. Så har hon också världens vackraste hem. Hon är en klassisk introvertflunecer ( är inte det en trend?) . Med andra ord. Hon går mest runt och skrotar. Pillar med tavlor, läser böcker och rensar i badrumsskåpet. Det är så otroligt konstigt, men det är perfekt innehåll för mig.

Jenna Phipps

Jenna Phipps började sin karriär som knitfluencer( ja, någon som stickar…). Hennes kanaler har växt på ett sätt och hon har blivit allt mer personlig med tiden. Hon är så jäkla gullig. Och jordnära. Förutom att hon stickar sig igenom livet, vilket är truly inspirerande. Har absolut köpt stickor pga henne. Så har hon nu köpt ett mid-century hus i Surrey, Canada som hon renoverar helt själv. Det är så otroligt kul att följa.

Molly Baz

Molly Baz kom in i mitt liv rätt nyligen. Ja, jag förstår att man är sen till festen. Men må så vara. För nu är jag hooked. Molly har den mest ljuvliga personligheten som jag har varit med om. Jag känner en sån otrolig kärlek till allt hon gör. Om ni har missat, så är Molly Baz, typ den coolaste kocken i LA. Och hon lagar så god mat. Jag vill flytta in till henne och det är nu.

Enligt min Goodreads ska jag försöka läsa 24 böcker det här året. Det är absolut en tvångstanke pga 20-24. Men jag tror också att jag skulle kunna klara det. Det handlar absolut inte om att sätta någon press på mig själv, utan snarare att få in en rutin. Skapa läslusten. I år vill jag utmana mig lite. Röra mig mer mellan olika genrer. Har en tendens att mest läsa böcker om samtiden, storstäder och konstnärer. I år ska det bli andra bullar. Så vad läste jag egentligen i Januari?

Cleopatra and Frankenstein av Coco Mellors

Cleopatra och Frankenstein är en megastark och smärtsamt debutroman som handlar om de knasiga beslut som formar ett liv, en massa trasiga relationer och en hel del kriser. Den handlar om Cleo och Frank som möts en kall nyårsafton i New York. Förutom spektakulära miljöer som inkluderar dekadenta fester, dyra bagels och glassiga resor så möter vi en gäng människor som mår så jäkla kasst. Det är en färgstark berättelse som är full av livserfarenheter, intressanta möten och karaktärer man kommer att minnas.

Till en början hade jag så himla svårt för den här boken. Jag kände absolut noll för de olika karaktärerna. Slogs ett flertal gånger av tanken ”Men gör bara slut snälla”. Men ju längre tiden gick blev jag mer och mer investerad. Det är fasiken inte alltid lätt att vara människa, speciellt inte idag. Det här är en väldigt sann skildring av vår samtid. Det här är en bok som utspelar sig i en storstad, i en kulturell värld där status är viktigt. Ibland kände jag att den påminde mycket om min verklighet. Det uppkom som ett mörker i mig när jag läste om det i ett utifrån perspektiv. Det blev så sorgligt Jag berördes väldigt mycket av karaktären Eleanor (vilket är väldigt lol) och hur hon kämpade med sig själv och sina drömmar. Jag fattar att det här verkligen har blivit en snackis. Tydligen ryktas det även om att det ska bli en eventuell serie också. Jag ger boken 3.5/5.

Hur fan gör man slut av Emma Arpstrand

Hur fan gör man slut? är en KUL relationsroman, fullmatad med mörk humor och existentiell ångest. Eira Eklund, trots sina vuxenpoäng med sambo, egen bostad och en gedigen utbildning, kämpar med en irriterande obekvämhet. Hon klamrar sig fast vid en usel relation, kämpar med vuxenlivets utmaningar och tampas med karriär söket som går åt helvete. Denna bok borrar djupt in i teman om kärlek som borde avslutats för länge sedan och strävan efter att bli den person man borde vara. En nypa cynism, en skopa självinsikt och en dos komiskt kaos

Jag tror jag läste den här boken på tre dagar. Fyfan vad bra den här var. Absolut en av de bättre böcker jag läst på länge. Jag kände igen mig så otroligt mycket i Eira. Hon påminde så mycket om en yngre version av mig. Det rastlösa och vilsna. Drömmen om något större, men helt vilsen samtidigt (okej det är väl fortfarande jag…). Språket var så jäkla kul. Låg och skrattade högt för mig själv. Jag ville liksom inte sluta läsa. Samtidigt som jag ville spara på göttigheterna. Det här är nog en av de mest sympatiska skildringarna av att vara 24. En hyreslägga i Hässelby, en och annan svampinfektion och billig öl. Jag vill att ALLA ska läsa den här. Betyg 4/5.

Bli utan av Ellen Strömberg

Bli utan handlar om Frida och hennes sambo som har det bra, helt okej faktiskt. Men det är något som skaver. Frida blir inte gravid. Alla i hennes omgivning är gravida och ingen verkar fatta vad hon går igenom. Dessutom blir hennes nya bok en total katastrof. Frida vill ha en förändring. Bli utan är en roman om när livet inte riktigt blir som man vill.

Det här är min första bok jag läser av Ellen Strömberg. Jag har hört så otroligt mycket gott om hennes tidigare verk. Jag lyssnade på den här boken. I fem timmar hörde jag Mari-Helen Hyvärinen berätta om negativa graviditetstest, skrivkrap och den kanske jobbigaste känslan av dom alla, missunnsamhet. Fasiken vad den här boken kändes i hjärtat. Det gör så ont när saker inte blir som man önskar. Jag kände så mycket med Frida. Men jag fick också nya perspektiv. Speciellt i sånna här tider när det känns som att precis alla blir gravida. Mycket läsvärd. Betyg 3/5.

Ja, jag är två sekunder för att sälja allt, säga upp mig och typ skaffa en bräda. Jag beskyller tredje säsongen av Outer Banks. Ursäkta, HUR bra? Som Carro hade sagt. “Det är väldigt off brand att du gillar det…” Ja det må så vara. Men HELVETE vad bra det är. No joke. Det enda jag tycker är töntigt är John B. Hela hans existens stör mig, vi ska inte ens tala om hans namn. Anyways. Jag älskar ju serier som utspelar sig i sommarstäder. Det finns något otroligt spännande i det. OBS! Beskyller mitt ex för detta. Han var från liksom Stockholms svar på Outer Banks. Okej LOL. Absolut inte. Men liksom lite. Exempel på serier i “sommarstadsmiljö” t.ex. The Affair, Skärgårdsdoktor (relevant exempel) och Bloodline.

Så varför älskar jag detta? Det är enkelt. Det är “I don’t give a fuck attityden” till livet. Det kravlösa runt skrotandet, tomma schemat och hela konceptet av att leva nära dom man tycker om. Det är så långt från min verklighet, to be honest. Vilken sorg dock. Här sitter jag. Har möten inplanerad mellan 11 – 15:30, back to back. Dagarna i ända. Man äter någon matlåda som är ljummen och fullkomligt kutar ut för 15 minuters solsken. Sen är det tillbaks igen. Med lite tur hinner man träna på kvällen. Allt för att sedan göra om skiten. Det är KUL, för det mesta. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka. Är det här allt som blir så dör jag… Sanna har ibland refererat till mig som en bohem i Rodebjerkaftan. Det ligger så mycket sanning i det. Men ändå, låt en liten tjej drömma lite ändå. 

Okej men tillbaks till Outer Banks. Vad är det jag älskar? Ja allt förutom John B kanske. Side note, om man googlar Outer Banks är det andra sökordet Aesthetics. Och to be honest, det är väl precis jag gillar. Helhet. Det är ju liksom estetiken. Hur allt hänger ihop. Allt från det oborstade håret, till tapeten på väggen till sätet i bilen. Det talar till mig så jävla mycket. Det är kanske mitt inre som gör revolt mot mitt vuxna jag. Hon som har en bra lön, tvättid kl 17-22 samt har helgplaner.  Nedan har jag listat de tre saker som jag älskar mest med denna tramsiga serie:

STILEN

Utöver det oborstade håret så är det så mycket jag älskar med denna stil. Absolut lite smalskryt, men så är det kanske bara. Vad vet jag. Har alltid varit pro ett mode som bygger på att du har badkläder under. Det är härligt tycker jag. Blir så glad av det. Älskar det otroligt enkla. Dom slitna blåjeansen. Eller den blommiga kaftan. Det är så elegant och enkelt på något sätt. Noll procent tillrättalagt. Det bara är. Och smyckena. Så omaka. Älskar det. Massor av allt. Det är inte bara en ring. Snarare 50. Ett överflöd. Uppskattar. Och håret. Jag har ju ett rätt… Låt oss kalla det vilt hår. I Outer banks har vi också vilt hår, på precis alla. Lätt oborstat och kaosigt. Jag tror inte att det går en scen utan att någon har en dread light. Uppskattar. Abso. 

AKTIVITETERNA 

Det är inte bara slentrian supandet som lockar. Det är väl mer än så, även fastän det verkar otroligt trevligt med med. Men dom bara är. Någon ligger i en hängmatta i typ varenda scen. Är inte det en livsstil att sträva efter, nej men då vet jag inte… Okej jag är ingen surftjej, kommer kanske aldrig bli. Även om det är en önskan. Men det är verkligen något som jag älskar med strandlivet. Och båtåkandet. Är det inte bäst? Det är så rofyllt. Gud, vad originella tankar. 

HEMMET

Alltså John B’s hus i mitt hjärta. Vill copy pastea. Nej men trägården på kvällskvisten, magiskt. Sa till Berka att jag skulle skaffa ett “surf shack”. Hon skrattade inte. Hon var väldigt positiv Men hon påpekade att det skulle bli lyxigt om det skulle vara mitt hem. Jag känner NEJ. Absolut inte. Vill att det ska vara litet, spartanskt och på gränsen till stökigt hela tiden. Drömmer om mörka träslag, gamla fönster och färgglada inslag. En utomhusdusch är ett måste. Hur fan ska man ha råd med det är den stora frågan? Vi kan ju ignorera faktumet att man typ inte kan surfa i Sverige heller. Lite detalj.

Okej. Med andra ord. Se Outer Banks finns på nettan. Ps. Ja, jag misstänker att detta inlägg är ett solklart fall av KRIS.

Låt oss prata om saker jag har konsumerat på sistone. Gillar ju att titta på saker. Det har ni ju redan fattat. Saker man tittar på har ju varit en stor del av det jag jobbat med – så det kanske inte är så konstigt att det är typ det ENDA jag bryr mig. Jag och min kille (gud vågar jag skriva det… har knappt sagt det till honom) satt och surrade om konsumtionsbeteenden här om dagen. Liksom HUR man tittar på saker idag. Förlåt rapportera in oss för nörderi deluxe. Så ointressant också – sa ba ”Nej men nu räcker det. Nu måste vi prat om nått annat. ” Det gjorde vi. Här kommer iallafall lite göttiga saker jag tittat på. Enjoy.

Bildkälla här

ALLTID NÄRA DIG

Jag var på bio(!!!!). Har saknar det en del. Har varit på ett par biobesök under pandemin men nu känner man att det är dags att återvända. Men det var liksom göttigt att sitt i en salong med andra människor och käka lite popcorn. Hur som haver. Såg Alltid nära dig. Baserat på en bästsäljande bok. Handlar om en ensamstående pappa som lever med den dödlig sjukdom. Förutom att tampas med att döden är praktiskt taget runt hörnet ska han också välja ett par nya föräldrar till sin lilla fyraåring. Ni fattar, tricky situation. En vacker skildring av klass, föräldraskap och döden. Kändes hela vägen in i benmärgen. Grät absolut en hel del tårar under filmen gång. Rekommenderar starkt. Finns att se här.

ANNA PIHL

Tryckte tre säsonger av de danska dramat Anna Pihl på cirka 10 dagar. Var FULLKOMLIGT besatt. Förlåt men danska grejer, varför är det alltid så JÄVLA bra? Hög kvalité i både manus och skådespelarinsats. Serien är nostalgi för mig. Gick på eftermiddagarna när man kom hem från skolan i högstadiet. Handlar om Anna som är ny polis i Köpenhamn – hon är asgrymt, trotsig och rätt störig. Så spännande. Att tillägga är också att Cleas bang (hetaste dansken efter Mads) också är med i denna genigrej. Helt klart ett måste. Finns att se på Cmore.

CYKLOPERNA LAND

Pga att man är lite nördigt lagd gällande det mesta gällande populärkulturen så blev jag så glad när cykloperna land hade premiär. Alltså i min familj är jag liksom hånad som kulturnörd. Ett kort och effektiv program där veckans aktualiteter i nöjes- och kulturvärlden diskuteras. Tycker att Christopher Garplind, som leder skiten, är lite av ett geni. Kul gäster är det också. Typ Moa Wallin, Linnea Wikblad och Emil Persson. 30 minuter värdiga nyheter. Det får man ba inte missa. Finns att se här

PMS FOREVER

Ny dokumentär på SVT Edit. Förövrigt min dröm att bli Redaktör där. Så jäkla kul och BRA produktioner. Viktiga också. Hur som haver? Hanna Persson programledare en grym dokumentär om PMS och PMDS. Jag har känt mig väldigt alienerad från folk som har haft PMS. Ja tills jag blev typ 25. Hanna beskriver sin PMS så bra. Som en ångest som man liksom inte kan hantera. Hur man blir så arg, ledsen eller tom. Och sen får man liksom dåligt samvete för att man känner dessa känslor. FAN vad det är rövigt. Skrattade och grät i denna dokumentär. Hannas inslag med sin mamma. GUD vad fint det var. Helt klart ett måste. Finns att se här