Browsing Category

Hjärtat

Hjärtat min helg

Födelsedagshelgen | ögonblicket min kille nästan-friade och att landa i en ålder

10 april, 2024

Födelsedagshelgen är officiellt över och jag är numera 30 år gammal. Känns som att cirka halva min omgivning äntligen kan andas ut men även jag. Jag trodde verkligen inte det här. Att jag skulle överleva. Ja utan ett bryt och akutbesök till psykakuten. Men det blev faktiskt bra. Det blev jättebra till och med.

Helgen började med en klippning hos frisören. Jag hade självklart bett om en tyst klippning för att 1. Nerverna var inte som dom skulle. 2. Jag är helt knäpp. 3. Jag tycker att det är så tråkigt att småprata. Men om vi säger såhär, den här frisören hade inte köpt konceptet om tysta klippningar. Så hon babblade på. och jag med. Hon tyckte jag skulle klippa gardinlugg. Jag svarade JA. Hon tyckte jag skulle klippa mycket längd. Jag sa svarade JA. Hon tyckte jag skulle tunna ur det. Jag svarade JA igen. Jag frågade henne om alla efterfrågar Matilda Djerf-looken just nu. Hon svarade nej. Jag kände hur jag drabbades av panik. Vad var det här för frisör egentligen? Inga kommentarer om min misslyckade pappiljott.

Dagen där på var det mitt födelsedagsgalej. Jag hade bokat några bord på ett ställe nere på min gata. Där var massa roliga vänner till mig och vi drack bubbel. Tog jag en enda bild? Absolut inte. Hade jag kul? Väldigt. Jag inser verkligen att jag har omgivit mig av otroligt roliga individer. Och att se dom tillsammans. Babbla. Gjorde mig varm. Sen blev det efterfest. Till klockan 02:23. Dagen därpå drabbades jag av den otroligt obehagliga känslan av att jag liksom inte förtjänar dom. Mina vänner. Det var för mycket. Det var absolut bakisångesten som talade.

Juste. Min kille friade til mig (nästan). Nej men såhär. Fick en bukett röda rosor. Tio stycken faktiskt. Och den som vet, nej men den vet. Så när Hannes kom ut från badrummet på morgonen ställde jag den rimligaste frågan av dom alla. ”Friar du till mig?” Han blev lite skärrad. Så nu är det väl klappat och klart.

Sen var det tårtkalas nummer 1 med familjen! Jag och Hannes var bakis som ett as. Men vi höll ihop det. På ett sätt. Det åts tårta med hallon. Jag älskar tårta men speciellt med hallon. Det känns friskt på något sätt. Och barndom. Jordgubb kan bli för mycket. Men hallontårta är precis perfekt. Fick den roligaste presenten av min moster – ska på westernridning! Yellowstone style. Nej men jag är så pepp.

Dagen därpå vad det den stora dagen! Den faktiskt 30-års dagen. Att fylla år på en måndag kan ju verka lite deppigt. Men jag hade en ledig dag. Så jag var mer en lycklig. Jag vaknade med frukost på sängen. Min kille sjöng i alla livets tonarter. Jag fick äggmacka och en syltmacka! Bara den grejen. Otroligt. Sen mötte jag upp mina föräldrar på lyxlurre på Nytorget 6.

Åt omelett, käkade pommes och drack bubbel. Mamma började självklart gråta pga att jag hade blivit så gammal. Usch det var så fint. Konceptet födelsedagslunch är fasiken det allra bästa!

Ett glatt födelsedagsbarn som nästan hade landat i sin kris. Tänk att jag tre dagar innan var ett vrak som grät varannan sekund? Skiftande känslor. Upp och ner så att säga. Det är så det alltid varit och alltid kommer va tror jag.

Efter det hakade mina föräldrar hem till mig. Mamma föll några till tårar. Jag fick fina paket. Guldpengar, saker som doftade gott och böcker man har för att minnas. och sen åt vi världens minsta tårta. Folk ringde, smsade och var gulliga. Blev helt överöst med kärlek. Tänk att man får leva det här lilla livet ändå.

Det enda man gör på födelsedagar är ju att äta typ. Och mitt ätande slutade inte här. Vi traskade ner till Cafe Nizza och jag åt min favvopasta. Jag drack vin och var så himla lugn. Det var som att jag äntligen hörde musiken igen. Jag kunde liksom var i nuet. Och i min nya ålder. Jag pratade inte längre i rädsla när jag nämnde siffran 30. Utan var rätt okej med tillvaron.

Det var den första vårkvällen och vi tog en långsam promenad längs Katarinavägen. Nog skulle det faktiskt bli bra. Sen gick vi hem och snaskade på tårtrester och såg det sista avsnittet av Yellowstone. Och ungefär där tog födelsedagshelgen slut.

10
Hjärtat

10 år med mig själv | att fylla 30 och att bli en Birthdayzilla

8 april, 2024

Det här kommer vara en text om att fylla 30. Jag har varit ett vrak de senaste dagarna. På gränsen till knäpp. Okej nej, vet ni. Jag erkänner. Jag har varit knäpp. Allting har skavt kring den här födelsedagen. Alltså verkligen allt. Jag har velat ställt in, flyttat till ett annat land och har övervägt att söva ner mig ett par dagar, tills lidandet är över. Kalla mig birthdayzilla. Men efter oändliga samtal med goda vänner och med mamma, har jag insett att det bara är att ta tjuren vid hornen. Födelsedagen kommer vare sig jag vill eller inte. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet.

När jag tänker på vad som har hänt de här senaste tio åren så inser jag att det har varit en otrolig framåtrörelse. Även fastän jag ibland har fått panik över att saker har gått så långsamt. Det måste hända något har mitt motto varit. Och det har det verkligen varit. Jag har slängt mig mellan olika karriärer, mål och tankar. Gått från att drömma om att bo i stora städer, äta fina middagar och dricka dyra drinkar till att mest vilja bli cowboy, skriva på saker och baka saker från grunden. Förr var det viktigt för mig att synas, att ta plats och bli omtyckt. Att bli omtyckt är väl något man alltid vill bli. Men att vara överallt, det är något som inte lockar mig längre.

Min karriär har varit krokig. Sällan åt det hållet jag har velat gå. Ibland har man fått lämna fastän man inte vill, det har gjort ont och absolut skakat om självkänslan lite. Ibland har man blivit så pass dåligt behandlad så att man inte står ut en sekund till. Till exempel när min chef satte mig på kvällspassen i fem månader i sträck. Då sa jag upp mig, och ångrar inte det en sekund. Som roligast hade jag när jag fick jobba med roliga tv-program, jobbat med pitchar och leka fram koncept. Som jobbigast tyckte jag det var när jag jobbade i butik och vi inte hade kunder på flera dagar. Men även om det har varit kämpigt har jag aldrig varit rädd nog att inte hoppa upp på hästen igen för att prova igen. De senaste åren har jag känt att jag mest har glidit med karriärmässigt. Dörrar har öppnats och jag har klivit in. Och när en annan stängs så brukar en dörr öppnas kort där efter. Jag är tacksam för de äventyr jag har tagit mig på. Jag har blivit så stark. Och modig. Jag vet inte vart jag kommer hamna härnäst. För just nu verkar det vara cirka noll dörrar som öppnar sig. Mediavärlden är mayham, ekonomi går åt helvete och ingen vill betala för underhållning. Ibland är jag osäker, tvivlar på mig själv. Men för det mesta vet jag att allt kommer att bli bra. Dörrar har öppnats förut, och de kommer det troligen göra igen.

När jag tänker på mina relationer så blir jag rörd. Den lilla klicken jag har samlat ihop. Mina människor, de är de finaste. Högljudda, roliga och lite knasiga. Ibland när jag ser andra kompiskretsar, parmiddagar och gäng på sociala medier så slås jag av hur ordentliga alla är. I min värld är det sällan så. Ordentligt finns inte. Den är bullrig och mycket. Vi gråter, skrattar och känner. Många av mina relationer kom i mina 20’s. Det var som att jag var mer öppen då. Öppen med vem jag var och ville bli. Man hittade relationer där hela jag fick plats. Men att bli äldre handlar ju också om att säga hejdå till vissa personer. Det har gjort ont. Jätteont. Att vara kompis är svårt. Det tar tid av en. Det är ett givande och tagande. Allt sker av en anledning och tids nog kommer saker alltid att klarna.

Jag har varit kär varje dag sen jag fyllde 20 skulle jag säga. Eller ja. Typ. Ibland har jag vågat. Ibland har jag inte vågat. Filmiska ögonblick när man har vandrat hem över Skreppsbron en tidig sommarnatt, eller hånglat på ett dansgolv i Hornstull eller tittat varandra djupt i ögonen i baren på Urban Deli. Det har också varit smärtsamt. Jag har legat i min säng och väntat många nätter, orolig för när/om/hur någon ska komma hem. Jag har haft en kalender där jag har skrivit ”borde göra slut” varje söndag efter vidriga bråk. Jag har lämnat klubbar gråtandes för att jag har känt mig så ensam. Men sen dök han upp. När man minst anade det. Han var alltid sen till jobbet, kom in till kontoret i en rasande fart och våra blickar möttes alltid när han stressat rörde sig mot sin plats. Vi skulle ha ett möte ihop själva när vi hade jobbat ihop knappt en månad. Jag tyckte han var så stel och störde mig som tusan när han sa ”e du med?” Men någonstans bland sena AW’s, branschfester och filmpremiärer var det alltid han och jag som satt och pratade. Jag älskade att prata med honom. Och fyra år senare älskar jag fortfarande att prata med honom.

Även om mycket har varit skakigt. Så är det en sak som har bestått. Och det är lägenheten. 30 kvadratmeter trygghet, två stora fönster mot Vitabergsparken och en kokvrå utan fläkt. Jag har spenderat x-antal nätter på badrumsgolvet efter för många vodka redbulls. Jag har skrivit mitt examensarbete runt köksbordet som jag sitter vid och skriver denna blogg. Och jag har tittat ut ur de här fönsterna en miljon gånger och hoppats på något typ av tecken som ska få mig att förstå det hela. Sällan uppenbarar sig något. Men jag har aldrig slutat hoppas. Jag har älskat den här lägenheten på ett sätt. Den har varit min mattisborg. Men nu är vi rätt klara med varandra. Att ha den här platsen att luta sig mot när allt har varit skakigt har varit otroligt. Men nu är det dags för mig att gå ut i Mattisskogen.

Sena nätter på trägården. Bäst på stekpannor. En som alltid dricker cava. Kroghånglare. Midsommaraftnar på Dalarö. Sveriges sämsta receptionist. En flickvän till en öbo. Prinsessan av Skånegatan. Mediestudent. Expert på Gubbröra. Koordinator till Sveriges coolaste person. En tjej som borde göra slut med sin kille. En tjej som börjar äta antidepressiva. Någon som jobbar med tv. En som är på fest fem dagar i veckan. Någon som tar examen som kommunikatör men aldrig har jobbat med det. Singel vid 25. En tjej som börjar jobba på Sveriges äldsta filmbolag. En tjej som blir tillsammans med en mycket äldre kille. En tjej som är med om en global pandemi. En tjej som aldrig har varit så lycklig som hon är just nu. någon som blir av med jobbet på grund av nedskärningar. En person som börjar blogga. Någon som börjar jobba på byrå. En tjej som jobbar fram till kl 20 varje kväll. En tjej som fyller 28 och börjar göra naglar på salong. Någon som börjar gå till psykologen och pratar om all skit som ligger och puttrar. En tjej som blir headhuntad till en av de mest etablerade filmstudiosen. En tjej som kuggar sin uppkörning tre gånger för att sedan ta körkort i Visby. En person som är väldigt duktig på sitt jobb. En tjej som gör slut med sin kille i 72 timmar och inser att det är hennes person. En tjej som sen blir ihop med sin kille igen. Någon som börjar resa i jobbet och som blir projektledare för alla nordiska serier. En tjej som jobbar dag och natt. En person som behöver sitta och förklara scener om det roliga i att squirting för en amerikansk CEO. Någon som inte kan hålla tråden i ett samtal eller kan tänka en klar tanke när hon är med sina vänner. En person som åker till Gotland och känner ett lugn för första gången på nästan ett år. En tjej som får reda på mitt i sin semester att företaget hon jobbar på gör nedskärningar och att hennes projektanställning tar slut om tre veckor. Någon som spenderar några månader med det hon älskar mest, nämligen läsa, resa och göra ingenting alls. En person som blir hel igen. En tjej som nästan får sitt drömjobb på det mäktigaste stället av dem alla. Men åker i sista ronden. En person som i cirka två månader har en kris för att hon känner att hon inte vet vart hon är på väg eller för att hon faktiskt närmar sig 30. Jag har varit ALLA de där personerna. Är inte det otroligt?

Nu går jag in i en ny tid. Jag är skiträdd. Men på något sätt så borde det bli bra. Tack Elinor Alderbro att jag fick vara med dig de här tio åren. Det har varit kämpigt. Men också skitkul. Jag är superstolt över dig. Grattis på den stora dagen.

21
Hjärtat Vardagsbabbel

30 innan 30

24 mars, 2024

Nu är det mindre än 30 dagar kvar tills jag fyller 30. Alltså avsevärt mindre. Och inom mig är det väl lite av en storm som pågår. Jag träffade en kompis här om dagen som var i någorlunda samma tillstånd a.k.a kraftigt nedstämd och lite förvirrad. Här om dagen ringde jag min kille. Vi pratade om annat. Och jag kände helt plötsligt hur tårarna blev närmre och närmre. Till slut gick det inte att hålla in. ”JAG VILL INTE BLI TRETTIO” sa jag och alla känslor började totalt forsa ner. Som ett jävla barn.

Det som har varit jobbigt med den här födelsedagen är väl att jag inte riktigt är på den platsen jag hoppades. Jag är arbetslös för första gången i mitt liv (tack inflationen och streamingkrisen för det det), jag bor kvar i min lilla underbara (men också otroligt störiga) lilla etta och ibland känns det som att drömmen om det där andra är längre och längre bort. Förstå mig rätt, denna tid har gjort mig ödmjuk och det har fasiken varit så bra för lilla mig. Men jag känner mig också katastrofalt dålig och ful har man blivit på resan.

Men sen tänker jag också på resan jag har gjort. Jag är så otroligt stolt över vem jag har blivit och vad jag har åstadkommit. Jag har varit ihop och gjort slut ett par gånger. Har haft så otroligt roliga jobb och fucking 5+ år inom film & tv!!! Jag har rest till knasiga platser. Jag har dansat på varenda dansgolv klockan fem på morgonen. Jag har hittat vänner som är roliga, smarta och otroligt fina. På många sätt har jag gjort mer än vad jag någonsin hade hoppats. Det jag har lärt mig är att det mesta är tillfälligheter. Saker bara blir. Det är när man försöker kontrollera det. Allt går åt helvete.

Vad ska hända nu? Det vet jag inte. Jag befinner mig helt klart i det absolut roligaste äventyret någonsin. Jag lyssnade på min nya favoritpodd Uggla&Uggla här om dagen. Hon pratade otroligt mycket om att hon befann sig i ”SITT” decennium. Jag snor det rakt av. Nu går jag bara in i det. Tar ett kliv och slutar fega.

Här kommer 30 tankar/drömmar/lärdomar jag tar in i mitt kommande decennium:

  1. Ge upp drömmen om att bli en morgontränare. Absolut kl 09.00 – det funkar. Men du är inte en dålig människa för att du inte orkar stå bland ätstörda dönickar och muskelknuttar med mommy issues på SATS SOFO en februarimorgon kl 07:03. Det är inte mänskligt.
  1. Det finns ingen tid för mobbare och översittare. Folk som inte är snälla kan fasiken dra åt fanders. Ge noll av din tid och energi till folk som inte vill dig väl. Speciellt “amerikanska överordnare som inte är din chef” som försöker micromanagea precis allt du gör i din arbetsroll.
  1. Skaffa dig en mer uppstyrd klädstil. Men med en twist. Med andra ord. Skippa inte leoparden.
  1. Bli bra på pengar. Men inte så pass mycket att det tar över ditt liv. Skapa ett hållbart sparande, investera lite på börsen och lär dig leva efter en budget. Men bli för tusan inte snål. Det är så ocharmigt.
  1. Lär dig städa. Gör det bara. Det är tråkigt. Men bli bara bättre på det.
  1. Det är ingen skam att alltid vara den som går sist. Jag kan inte gå hem från en fest. Jag är oftast kvar tills det horribla takbelysningen åker på. Njut av det. För det kommer förmodligen en tid när det här inte kommer vara en del av din vardag.
  1. Läs Läs Läs. Det är det absolut bästa du vet. Och du kommer bli en så otroligt mycket bättre skribent när du läser. Minst två böcker i månaden. OKEJ?
  1. Jag drömmer om barn, det gör jag. Små gulliga saker med mycket hår, som babblar hela tiden och vaknar innan solen gått upp. Jag har full respekt att det inte är en självklarthet att få barn. Det vore fantastiskt om det nu blir så. Men kanske inte nu.
  1. Jag vill renovera. Något från grunden. Något som kanske är fult. Och göra det fint. Hitta hjärtat i något som ingen längre älskar. Det får ta tid. Men det ska vara min plats på jorden. Ett sommarhus kanske.
  1. Det har varit viktigt för mig att bli omtyckt. Av alla. Det är omöjligt. Och man dör ju nästan på kuppen. Mitt nya mål är att bli accepterad och respekterad. Annars får det vara.
  1. Ha alltid färska blommor hemma. Färgglada saker som sätter piff på tillvaron.
  1. Sälj saker du inte har plats för eller använder. Ha inte för mycket i garderoben. Du kommer bara att få ångest och dåligt samvete. Och köp inte skit.
  1. Prioritera egen tid. För att du ska fungera behöver du tid som är helt på ditt sätt. Det är inget fel med det. Avsätt Elinor-tid som ingen kan rucka på. Det är då du blir kreativ. Ditt bästa jag. 
  1. Ät en lunch på egen hand, åk på utflykt, eller gå på en utställning.
  1. Skriv dagbok. Det är helande. Jag lovar. Och kul att läsa senare.
  1. Boka in saker med dina vänner. Och dyk upp. Även om du är överväldigad, känner dig konstig eller inte. En middag, en weekend eller en promenad. Se till att alltid ha en plan med dem du älskar.
  1. Var inte så hård mot dig själv. Tillåt dig att vara ny på någonting, det är helt okej att vara dålig också för den delen och man får be om hjälp.
  1. Stressa inte. Du har inte tid att stressa. 
  1. Jag vill bli cowboy. Rida långsamt uppför ett berg. Ha en cowboyhatt och dansa two-step. Kanske också sitta framför en brasa och inse att absolut ingenting spelar egentligen någon roll. 
  1. Jag vill bli betydligt mycket modigare. Kasta mig ut hela tiden. Det kan ju inte bli värre direkt. Eller ja, det kan det verkligen.
  1. Jag vill se nya platser. Som till exempel. The Lake District, Isle of Skye och Dublin. 
  1. Jag vill att mina manus kommer till liv. Att ni ska få se det på tv. Det vore så fantastiskt om ni fick lära känna Vera t.ex.
  1. Jag känner att jag har en till lägenheten i innerstan inom mig. Helst på östra Södermalm. Men min kille är inte lika pepp. Jag ser fram emot att skapa ett hem där vänner äter sena middagar med för mycket rödvin, där jag tittar på Love is Blind S2 och som har ett badkar. 
  1.  Sluta ha bakisångest, vargtimma eller ångest för saker du sagt och gjort. Det är inte så illa. 
  1. Skriv skriva skriva. Sluta inte skriva. Någonsin. Ta din konst på allvar. 
  1. Lär dig baka och laga nya saker. Va inte rädd för maten. Det är kul. Jag lovar. 
  1. Köp mer presenter till dom du älskar. Små saker som är kul, som gör dem glada. 
  1. Jag vill lära mig att köra båt. Ja jo jag vet, det är gas och broms. Men sen är det ju det där med ankare. Det verkar väldigt väldigt svårt. Att segla känns som en omöjlighet. Så en vanlig motorbåt är helt klart lättare. 
  1. Ring din mamma oftare, och din gamla moster. Bli en bättre dotter. Hälsa på någon gång ibland. Även om du har andra planer. Jag är så dålig att prioritera sånt. Familjetid. Jag tar det nog lite väl mycket för givet. Det är så ocharmigt. Det är viktigt.
  1. Sluta inte dröm. Försök se lustfyllt på livet och ta det inte allt för seriöst. Keep the dream alive så att säga. 
17
Hjärtat

God jul på er

22 december, 2023

Jag ville titta in här några dagar före jul! Mest för att säga hej och liksom ta hand om er. Dom senaste dagarna har varit rena rama orkanen. Som det alltid är med mig. Förra lördagen åkte jag in till St Eriks ögonakut efter att jag hade en horribel smärta bakom ögat och inte riktigt såg min pojkvän som satt precis framför mig. Jag hade tydligen sår på honhinnan. Det var hemskt och ett trauma skapades. Förutom det har jag varit lite smådeppig av anledningar jag ej orkar gå in på. Det är en tuff tid. För många. Och julen blir en sån otrolig måttstock kring året som har gått, vart man är och vart man vill den kommande tiden. Hur har jag botat det? Genom att vara med dom jag älskar allra mest. För det är ju verkligen precis det som den här högtiden handlar om. Det har verkligen hjälpt. Jag är så tacksam för min lilla stam. Högljudda vildar, men smarta hjärnor och med ett göttigt skämt innanför jackärmen. Ikväll ska jag fira lilljul med min kärlek och imorgon åker jag till mina föräldrar. Det ska vara ett lungt tempo, mycket häng i soffan och jag ska läsa minst en bok. Det är mitt mål. Min puls ska inte gå på helvarv och jag vill avsluta året med en bra känsla i magen. Nedan kommer lite saker jag vill att ni tar med er in i julhelgen:

Det kommer alltid en till jul! Hoppas vi. Med det vill jag säga att ALLT behöver inte hända den här julen. Om något känns jobbigt just nu, så kanske det ska få vara det. Va snäll mot dig själv och ditt inre. Det är det viktigaste du har. Den här julen har jag gått runt med en känsla att jag typ inte ”förtjänar att må bra”. Har liksom drabbats av lite panik när jag tänker på dom kommande dagarna. Det har varit lite känsligt. En bekant påminde mig om att det är okej att vara skakig och att om det inte är speciellt kul i år, då kommer det förmodligen kännas roligare nästa år. Det var så befriande. Ungefär då kom julkänslan.

Jag kommer från en liten familj. I år på jul kommer det vara jag, mamma och pappa. Jag kan få lite ångest när jag ser dom där stora familjerna på instagram. Det känns bullrigt och stormigt. Lite härligt. Jag kan drömma om det där. Tänka vem jag skulle vara i en sån situation. Men vet ni, jag älskar våra småskaliga jular. Det är pyjamashäng, man tar en promenad och inga måsten. Det är härligt. Och det där med god stämning, det är inte alltid lätt. Jag och min mamma hade t.ex. det stora julbråket redan den 20:e december. Det kan vara frustrerande att umgås med sin familj hela tiden. Ta pauser och känn ingen press. och helt ärligt, är man vuxen. Då gör man precis som man vill. Med det vill jag säga – om man inte mäktar med familjhäng. Ta första bäst taxi hem och ligg i soffan hela julhelgen. Det är så jäkla skönt.

Och sen det där med presenter! Känn ingen press. Vissa är bra på att ge presenter, andra inte. Vissa är skitrika och andra kämpar på i dessa tider. Du är inte sämre eller bättre för att du kan ge en massa gåvor. Det handlar om en tanke. Och får man en riktigt dålig present, som jag fick, cirka 2015. En lysbox från Laugerhaus av min pojkvän. Den var skitful Då får man gå in och gråta på toaletten. Tips så att det inte syns. Lägg toapapper längs med ögonfransarna. Då syns det inte. PERFEKT.

Om julen inte känns som en scen ur The Holiday, då är det OK. Ät mycket sill pga att det är svingott . Och lyssna på denna jullistan på Spotify om ni inte orkar höra Michael Bublé en gång till. Ha ett stoppord i familjen om det blir för bråkigt – vi använde oss av året pinnglass ett år. Ta hand om varandra. Bjud in dom som behöver bjudas in. God Jul på er – jag älskar er.

16
Hjärtat

En längtan om att själen ska få hitta hem | Hanna Hellquist och om att vara i ofas

6 oktober, 2023

Jag minns ett legendariskt avsnitt från den otroliga webbserien “På middag hos Hannah och Amanda” från typ tio år sedan. Konceptet av programmet är rätt enkelt. Systrarna Schulman-Widell bjuder in till en festmåltid med två svenska kändisar. Jag var runt 18 när det här programmet sändes och om vi säger såhär, jag var fullkomligt besatt. Lillgammal som jag alltid varit tittade jag med drömmande blick på den här typen av underhållning och tänkte “sådär ska jag också leva när jag blir stor”, medans mina jämnåriga tittade på Paradise Hotel eller Kungarna av Tylösand och tänkte mer på hur det skulle backpacka i Thailand eller säsonga i Åre. Med åren skiftade mitt fokus. Jag blev någon annan. Jag drömmer inte längre om maffiga våningar på öfvre Östermalm och middagar med dyrt porslin. Jag minns ett avsnitt så tydligt från den här serien. Hanna Hellquist är gäst. Hon kliver in med pondus, hon är stark och modig. Hon säger nått i stil med “när jag kommer in i den här lägenheten blir jag provocerad” och refererar till Amandas Schulmans nyrenoverade lägenhet på 150 kvadrat. I lördags blev jag Hanna Hellquist. 

Just nu känns det som att jag är lite ofas med min omgivning. En stor del av min vänskapskrets är en aning äldre än mig. Inte många år. Men ett par. Min kille också för den delen. Han är äldre. Ja, vi blev inbjudna på 50-års galej förra veckan. Fick jag svindel efter den inviten? Absolut. Jag är på min egna lilla resa, vilket jag mer än gärna är. Just nu är det mycket tankar. Hur vill jag leva? Vad vill jag göra? Hur ska jag tänka? En klassisk 30-års kris. Jag försöker att lyssna inåt. Jag försöker att inte påverkas. Men fan vad det är svårt. 

Jag befinner mig på en middag. I kanske det vackraste huset jag har varit i. Med smarta och framgångsrika människor. Som har barn. Och flera barn på ingång. De har sunda fritidsintressen, inte bara fylla och bingea realityserier. Någonting händer i mig när jag bevittnar det jag ser. Jag blir sotis, fast ändå inte. Jag blir Hanna Hellqvist hemma hos Amanda Schulman. Nästan lite provocerad liksom. “Det här lugnet kommer fan ALDRIG hända mig” tänker jag när jag traskar iväg till bussen påvägen hem.  Jag känner mig bara så fucking dålig. “Mitt i mellan” mina tv-jobb, i en liten etta och med begynnande magkatarr. Är jag Sveriges sämsta vuxen?

Jag är i obalans i flera timmar efter middagen. När jag vaknar morgon därpå hos min kille på Kungsholmen kliar det i hela kroppen. Klickar mig in på Hemnet. Kollar villor i Enskede. 14 miljoner kr (!!!!). ”Visste du vad en villa kostar? Han tittar på mig frågande men också lite föraktfullt. På en kort tid hade jag blivit en toka. Kraftigt förvirrad. Och lite konstig. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill understryka att jag tycker så mycket om dessa människor från middagen. Men jag kände mig bara så fel. Så oduglig på något sätt.

Dagen därpå är det söndag. Jag scrollar på Pinterest innan jag ska sova. Bland krystade citat, vackra stugor i Skottland och raffiga outfits så ser jag en bild. Bilden beskriver det walesiska uttrycket Hiraeth. En flummig beskrivning, absolut. Men något talar till mig. “A longing for the soul to come home”. Målet vi alla har är väl ändå den där slutdestination där själen ska få landa. Vägen ser olika ut för alla. Det är okej att känna sig provocerad. Bitvis kanske till och med frustrerad. Att landa kommer se olika ut . Vi kommer säkerligen hamna i ofas igen. och igen. Och igen. Kanske är en stor del av att växa upp att acceptera att saker sällan händer i symbios med andra hela tiden.  Undra vem som kommer känna sig som Hanna Hellquist nästa gång?

30
Hjärtat

När mörkret gör livet lite mindre

16 september, 2023

Klockan är 22:30 och jag trycker ner handtaget. Det är låst, check. Jag har pyjamas på mig. Gaddarna är borstade. Ibland har jag en podd på. Babblet gör att det känns som att jag är mindre ensam. Det är ungefär åtta steg till tio steg till sängen. Max femton. Jag har en rutin. Vilka lampor jag släcker först. Det är systematiskt. När sista lampan är släckt stirrar jag rakt ner i marken. Sen går jag mot sovrummet. Jag ringer min kille. Pratar tills jag är jättetrött. Sen ser jag en serie eller läser en bok. Ibland båda. Målet är att däcka. Då blir det mindre jobbigt när den sista lampan ska släckas. Sen på morgonen när jag vaknar. Då kan jag knappt förstå vad jag tänkte. Vad var det jag var så rädd för? Det var ju bara lite mörker.  

Rädslan för mörkret kan begränsa livet. Man känner sig otrygg på platser som man normalt sätt lever på. Mörkret kommer som en slöja och rubbar ens balans. Logiska tankar blir ologiska. Jag drömmer om ett liv där mörkret inte skrämmer skiten ur mig. Jag vill kunna vara på landet själv, gå hem på kvällskvisten och köra bil på natten. Mitt liv känns lite mindre på grund av att jag är rädd för vad som händer efter skymningen. Och så vill inte jag leva. Jag drömmer om att bo på landet under långa perioder själv, jag drömmer om sena nätter utan att behöva titta över axeln och jag drömmer om att inte låta fantasin gå loss när man släcker lampan. 

Sofia Wood skrev ett intressant inlägg i början av sommaren om mörkret, och hur hon har blivit av med sin rädsla. Jag beundrar henne. Tänk vad härligt. Men det som skrämmer mig är att vi är så många som faktiskt bär på på den här ologiska rädslan. Sofias blogginlägg blev något att diskutera. Jag har med ett flertal vänner suttit och surrat om hur begränsande mörkret kan vara.

Jag drömmer om att bli botad. Jag vill leva mitt liv som jag vill. Inget ska stoppa mig. Det känns inte omöjligt. Kanske är det precis som Sofia säger. Att man måste muta in en plats. Gör precis allt där. Känna till varenda vrå för att det inte ska kännas så läskigt längre. Att leva och verka på en plats kommer skapa trygghet. Ge det bara lite tid. Ljudet från badrummet kl 04.00 som låter som ett skakande flingpaket kommer kanske inte väcka dig efter ett tag. Jag hoppas inte det i allafall. Jag tror också väldigt mycket på att prata högt med spöket. Det gör jag iallafall. ”Nej, kom inte och härja nu. Jag ska sova” Det må kännas dumt. Men ibland är det dumma det som håller en lugn.

Mörkret ska inte begränsa mig. Det ska få mig att växa.

10
Hjärtat

”Kom inte och prata med mig om Tiktok trender tack” om Bridget Jones aesthetics och att trilla dit.

8 september, 2023

Jag hör hur han suckar, inte högt, inte överdrivet. Utan mer som en försynt reaktion till meningen jag precis har låtit lämna min mun. Han är inte ovan på något sätt, det har hänt förutom om vi säger så. Ibland tycker han det är kul och ibland tycker han det är mindre kul. Vissa saker kan vara rätt intressanta faktiskt. Men just frasen “det har kommit en ny trend på tiktok” gör att han rätt instinktivt stänger av. Jag förstår honom. 

Min kille och jag kommer från olika generationer, olika världar och framför allt har vi helt annorlunda referensramar. Hur vi konsumera populärkultur är olika. Ingen har mer rätt än den andra (även om jag ibland tycker att han är en surmule som inte vill lyssna samt analysera precis ALLT jag fått upp i mitt flöde). Jag väljer ibland att se mig själv som typ “trendspanare” eller “expert” på Nymo. Publiken är relativt otacksam. Många är kanske inte speciellt närvarande i de inslag som erbjuds, tittarna är typ mitt-i-mellan att bråka med sina kids om overall eller inte, eller så har dom inte fått i sig sitt kaffe än och agera helt  som en zombie från valfri actionrulle med Denzel Washington. Min kille är min otacksamma publik

Det händer rätt ofta att jag ironiskt kallar mig själv en clean girl. Typ när jag har varit på yin-yoga och efter passet unnar mig en saltlakritsdadel. Och dricker bubbelvatten. Jag känner mig som Hannalicous, nej förlåt. Hanna Friberg. “jag är en sån clean girl” skrivs i diverse chattgrupper och alla mina kompisar bekräftar mitt OTROLIGT hälsosamma beteende. Ironiskt, men absolut bekräftande. Begreppet clean girl började trenda på tiktok under 2022. Det grundas i en “effortless” och “natural” estetik. Det kretsade runt sund vanor, inget smink och liksom minimalism. Helt ärligt, allt man inte är liksom. Och förmodligen aldrig kommer bli heller. Tack gode gud för det tror jag. 

Jag skrek rakt ut när jag såg det. “ÄNTLIGEN, min trend är här”. Tomato Girl Summer. Lite som ett fuck you till dom andra begrepp som trendar. Jag antar att vi minns Hot Girl Summer, Plot Girl Summer (suuuck) och det ena med det andra. Tomato Girl Summer är något annat. Inte lika coolt eller maffigt. Ganska töntig. Elle beskrev den såhär

“Tänk dig en tjej som hänger på en fruktmarknad. Klädd i blommig linneklänning med puffärmar, stråväska och lädersandaler. Hennes hår är lufttorkat och hon fyller stråväskan med färska frukter eller grönsaker. Hon passar även på att ta med en färsk blombukett när hon ändå är i gång!”

Sign me up tänkte jag. Det kom snabbt sidospår att följa som t.ex. Costal Cowgirl eller Miley Stewert Summer. Jag kunde se mig själv i cowboyboots gör det ena och de andra. Hannah Montana: The Movie är ändå allt. Jag blev glad av innehållet jag såg på mina digitala kanaler. Det tilltalade mig. Jag nämnde vad jag hade sett på TikTok för min kille. Han var inte lika frälst. Förstod inte riktigt tjusningen, på samma sätt. Och det blev inte direkt bättre av att jag visade diverse videos.

Jag förstår H’s kritik. Det obehagliga i att behöva spegla sig i någon. Man tappar lätt det autentiska. Jag kommer aldrig vara en cool person, jag är långt ifrån det. Jag gillar dock tanken av att känna att det finns fler som är som jag därute. Flera som gillar puffarmar, färska blommor och är lite lost livet. 

Det nyaste trenden som flyger är Bridget Jones aesthetics eller Briget Jones Girls .Vet inte om det beror på att ryktas om en fjärde film (!!!!), men den kom från ingenstans. Men jag är positiv till trenden. Det pratas om stora stickade tröjor med hål, cottagestilen och en cigg i mungipan. Jag har en känsla av att det är en förlåtande trend. Ingen perfektion, bara full av liv. Precis det som behövs. 

Och med dom orden vill jag säga att jag har trillat dit. Ni hittar mig numera på tiktok också, t.ex. här

14
Hjärtat

Den långsammaste dagen på året

7 april, 2023
Gullig bild på mig. Eller obehaglig. Tog den i början på birthday week.

Långfredagen är en sån långsam dag. Gud var den är långsam. Jag älskar den djupt dock. Dagar som aldrig tar slut. Minns verkligen hur jag tyckte att långfredagen var en så konstig dag som liten. Det var liksom något mittemellan firande och typ ledighet. En konstig paus. Imorgon fyller jag 29, en ålder jag tycker illa om helt ärligt. Det kommer hända, trots att jag ryser av tanke. Så det är väl typ att bara gilla läget. Vad det är som skaver är oklart. Men något är det absolut. Tiden som går osv. osv. 

Det största som snurrar runt i skallen är väl det där kring vad man ska göra med sin tillvaro. Vad är det som JAG egentligen VILL göra? Mycket av det jag har pysslat med har varit tillfälligheter. En sak leder till en annan. Ibland får man ett erbjudande. Ibland inte. I min senaste terapisession pratade vi mycket om min magkänsla, och att jag typ tycker att den är på vift. Ibland känner jag att jag jäktar efter saker andra vill att jag ska göra, istället för att liksom lyssna på det jag vill. Inte ovanligt. Men olikt mig själv. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skapa. Skriva manus. Typ regissera. Jag skulle vara så bra. Sen är det ju det där med självkänsla. Jag pendlar mellan totalförakt och hybris hela tiden.  Saker och osäker anställning. osv osv.

Steph och jag gick till Bar Ninja på Katarina bangatan. Perfekt ställe att diskutera en kris på.

Sen var det ju det här med… barn? Jag har haft väldigt lite kids i min omgivning. Jag är ganska dålig med dom to be honest. Blir liksom stel. Hur som haver, i januari plussade en av mina närmsta vänner. Jag grät som en toka. Mest för att jag älskar henne. Men också för att jag genuint blev glad för att vi skulle få en baby i familjen. Jag fick dock som en uppenbarelse. Att börja skaffa barn, det är ju liksom något man måste besluta… på egen hand? I mitt sjuka lilla huvud så trodde jag liksom att det skulle komma en vuxen, en riktig vuxen som ba sa “NU är det dags Elinor”. Säger nog mer om min korkade hjärna egentligen. HUR ska jag kunna fatta det beslutet? Jag kan ju inte ens göra semesterplaner. Fyfan vad jag önskar att man kunde få en god man ibland. Och hur länge kan man egentligen vänta? Jag tycker Flora skrev ett jättefint inlägg om detta här om månaden. Finns här

Och sen var det ju det här med den geografiska platsen där man ska leva. Hemmet. Vad är det egentligen? Jag har älskat min lägenhet. Så djupt. Men sagt men säkert börjar jag känna att det snart är dags. Att flytta på sig. Att bostadsmarknaden är som det är gör ju att jag kommer behöva sitta i båten ett tag till. Lite längre än planerat. Vilket är frustrerande. Men också bra. Ibland känner jag mig rätt fast i stan. Jag drömmer om hav, ett badrum med fönster och en möjlighet att öppna dörren och inte mötas ängsliga typer som fokuserar mer på naturvin och status än saker som får dem att må bra. Jag älskar ju dessa kvarter. Dom är mitt hem. Men ibland drabbas jag av en känsla av att något annat kanske skulle kunna vara ännu bättre. 

Sen kostade ju allt skjortan. Kan vara bra att veta.

Men det som stör mig mest är väl faktumet att det känns som att en era börjar närma sig ett slut. Last days of dancing. Spontanhäng byts ut mot en full kalender. Onsdagsöl blir istället yinyoga och Mästerkocken. Partyoutfits handlas inte längre i samma utsträckning, istället är fokus på kontorskläder. Saker förändras. Vare sig man vill det eller inte. Och jag är fan ett år från trettio.

19
Hjärtat

Tvåsamheten

28 mars, 2021

Tvåsamheten är mycket.

Tvåsamheten är 

När man helt plötsligt har två laddsladdar i laddningstationen.

När man tittar på solen som går ner över Lilla Essingen och tänker. Nu har vi det så jävla bra.

När man ligger omslingrad i varandras armar och ben. Natt efter natt. 

 Men det är också så mycket annat.

Det är gråt. Det är ett konstant pusslande med att lyssna och att bli lyssnad på. Det är timmar av tänkande. Det är timmar av att klappa varandra på kinden och upprepa frasen ”det kommer bli bra” 

Bra blir det ju allt tillslut. Allt blir bra. 

0
Hjärtat

Till er med brustna hjärtan

22 mars, 2021
100% nyskild Elinor. Här mådde man ej kanoners direkt.

Det här inlägget är för er äntrat breakup season nyligen eller nått sånt. 

Lovar, det kommer bli bra. 

När jag var 22 blev jag kär i världens bästa kille. Alltså vi snackar goaste och snällaste personen som vandrat lille jorden. Jag hade aldrig haft en kille förut, inte på det där sättet i alla fall. Det här var liksom på en ny nivå. Killar hade kommit men dom hade gått rätt snabbt också. Nils blev en stor kärlek mitt liv. Den bästa första pojkvännen man kunde önska sig.

Efter tre år tillsammans gick vi skilda vägar. Det gjorde pissont, har nog aldrig varit så ledsen. Vi var inte så bra för varandra mot slutet, vi sög på att leva ihop egentligen. Som det kan bli, inget fel med det.

Jag bara grät och grät i början. Det var inte mycket skratt i tillvaron just då. Fysatan vad kämpig det var. Mitt stora breakdown skedde på Värmdöleden en junidag när denna låt började spela på radio. Förlåt mamma, det var inte mening att hulka okontrollerat i 20 min pga en Björn Skifs låt. Nej men ni fattar, man mådde inte kanon.

Det tog rätt långt tid innan jag kände mig hel igen. Det var mycket känslor i cirka nio månader. Det gräts rätt ofta på badrumsgolvet om man säger så. Men sen en dag. Sen blev allt lite lättare, precis som alla sa att det skulle bli. 

Här kommer fem göttiga tips som gör tillvaron lite mer ok efter uppbrott/skilsmässa/ofrivilligt dumpad. 

  1. THE ONE AND ONLY UNNBUDGETEN

Vid uppbrott: Skapa en unnbudget. En unnbudget ger dig möjligheten att fullkomligt frossa i livets gobitar efter the skilsmässa. A never ending spending pågick under min såkallade skilsmässa(OBS! Vi var 0% gifta). Det unnades så mycket. Det var utemiddagar, Rodebjerplagg som köptes och Foodora direkt till dörren vid gråtiga dagar. Du gör såhär: Sätt dig ner, kolla över dina finanser och räkna ut hur mycket du kan slösa utan att Lyxfällan redaktionen kommer och knackar på dörren. SEN: Unna dig ALLT du kan. 

GÄDDAN <3

2. SKAPA EN MINI-KLAN

Det suger att vara ensam vid ett uppbrott. Så se till att skapa din lilla minigrupp som alltid kan backa dig när det känns jobbigt. Dessa människor behöver inte nödvändigtvis känna varandra, det när nästan bättre om dom INTE gört. Minns att t.ex. min kompis Gäddan följde med mig till matbutiken vissa dagar bara för att jag inte skulle känna mig ensam. Medans Berka bodde längre ner på gatan och var alltid pepp på en AW. Carro svarade alltid på några minuter på messenger. Vänner är det absolut viktigaste du har. Hitta ditt folk helt enkelt. 

3. BE NÅN FORT-KNOXA DINA SOCIALA MEDIER 

Dagen efter mitt uppbrott gav jag Gäddan mina lösen för alla sociala medier. Hon ägnade en hel förmiddag med att blocka mitt ex ALLA vänner på diverse digitala kanaler för att sedan även byta lösenord för mig. På så sätt kunde jag inte gå in och snoka när andan föll på. Tror jag fick tillbaka mina sociala medier efter två månad. De flesta av hans vänner är dock fortfarande blockade, VARFÖR ska jag kolla in dom liksom?

Piggelin lägga – älskar fortfarande.

4. MÅLA OM – MÅLA RÄTT

Min polare Mackan skrattade åt mig när jag berättade att jag skulle måla hemma. Tydligen gör ALLA det efter ett uppbrott. Inte visste jag att de var en grej. Det blev i alla fall en piggelin grön färg i mitt stora rum och hallen blev helt rosa. VÅGA gör om efter ett uppbrott. Måla om, skaffa en hobby, byt ut din garderob eller klipp håret. Gör allt utom att klippa lugg. Man har ju en tendens att ångra sig gällande just lugg.

5. KONSTGJORD GRÅT

Vi alla är ju bekanta med konstgjord andning. Vid uppbrott är gråt minst lika viktigt som andning. Unna dig själv att bryta ihop ofta. Hulka dig igenom vissa dagar. Det kommer kännas bättre. Om du inte kan gråta naturligt rekommenderar jag starkt konstgjord gråt. Jag brukar sätta igång den här låten eller den här. Eller titta på det här klippet. Funkar varje gång. Tårarna rinner som aldrig förr. 100% sanning

Det var allt för mig. Snart kommer ni hångla, ligga och skratta igen.

På heder och svär.

2