Jag har många pintrestboards. Olika mappar med olika teman. Mitt bästa är att scrolla en söndagkväll. Typ ha Parlamentet på tvn, vara nyduschad och ba scrolla och scrolla. Mycket är ytliga saker. Cowboyboots jag gillar, platser jag vill besöka eller hur jag vill att mitt framtida kök ska se ut. Har jag berättat att jag har gått en universitetskurs i hur man typ samlar inspo? Nej men ni hör ju. Gud vilken kompetens man besitter. Hur som haver – förut kunde jag sitta på pintrest i timmar. Jag försökte visualisera mycket och liksom lägga mina drömmar i olika fack.
Och sen händer livet. Man blir ledsen. Dumpad. Deprimerad. Eller ba tappar självkänslan. För ett par år sedan kände jag att jag hade en tydlig vision vad jag ville göra och vem jag ville bli. Jag hade Eyes on the Prize eller vad man skulle kunna säga. Nu känner jag mig ganska lost. Ifrågasätter mycket. Vill ställa frågan VARFÖR innan allt? Suget för allt det där finns kvar. Men jag vet inte hur jag ska formulera min dröm. Eller hur jag ens ska hitta dit? Jag vet att jag vill skapa innehåll. Jag är bra på innehåll. Jag kan innehåll liksom. Jag vill skapa tv-serie som får tonårstjejer att känna hopp och glädje. Jag vill prata om vettiga saker som är viktiga och som berör, kanske i en podd eller på radio. Jag vill skriva böcker som känns i kropp och själ. Sånna som är viktiga. Jag vill stå på scen också, alltså jag älskar att stå på scen. Jag har bara glömt hur man gör. Jag vet bara inte HUR jag ska börja med allt det här?
Jag känner att tiden är knapp och jag ursäktar mig själv med att tiden inte är rätt. Men jag vet inte om tiden någonsin kommer vara rätt. Jag väntar på min tur liksom. Men vad händer att det inte blir av? På den underbara och krisiga kräftskivan som pågick förra veckan pratade jag med min kompis E. Jag träffade E när jag var 21 första gången. Hon var min lärare(!!!!) i improvisationsteater. Några år senare korsades våra vägar igen. Och NU är vi vänner. Vi pratade om drömmar. Okej visst det är lite suddigt pga många glas vin. Men vi pratade om det där jag faktiskt vill göra. Jag har drömt om att få göra stora publika saker – saker folk ser. Saker folk berörs av. Men nu känner jag nästan en skam. Som att jag inte har rätt till mina drömmar. Varför skulle någon villa läsa, se eller ens bryr sig om NÅTT jag gör? E var fin. ”Du kanske bara har låtit dina drömmar vila lite”
Är det nu man tar sats eller? Jag har krisat hela veckan. Legat och tittat upp i taket. Tänkt ”vafan ska det bli av mig”. Eller är detta bara lite av min augustidepp? Inte vet jag. Jag vill att det ska finnas tid för mina drömmar och det jag vill. Men oron att inget ska ske. Det känns fan i hela mig. Det måste hända.
NU måste jag ba sluta. Detta för räcka för den här gången. Tack för lästid. Hoppas ni inte mår skit.
23
1 Comment
tänker att man har rätt till sina drömmar och samtidigt kan må bra av att försöka formulera VAD i drömmarna som lockar? eller kanske snarare typ: vad i dem finns som man kan uppleva redan idag. om man drömmer om miljonpubliken kanske det inte är möjligt idag men att ha NÅGON publik kan man kanske skaffa sig. äh dåligt exempel men kanske fattar du. för mig blev författardrömmen mycket mindre fylld av hopplöshetskänslor när jag insåg att min dröm bestod av att få skriva regelbundet och att skriva saker som blir lästa. när jag hade tänkt att jag måste bli utgiven författare och såld i många länder typ för att drömmen ska räknas kände jag mig hela tiden stressad över att jag inte var där. för min del ledde de tankarna till att jag slutade tänka att jag måste kunna leva på mitt skrivande, och istället typ tittade ”Hur kan jag lägga upp min vardag så att den alltid har plats och råd för skrivande”.
rekommenderar även boken Verklighetsglappet av Åsa Kruse på temat drömmar och hur man kan förhålla sig till dem!