En veckouppdatering.

En vecka till har passerat av denna höst. Hur kunde det gå så fort? Bachelor har ersatts av Bachelorette, jag har plockat ned vinterkapporna från vinden och det är iskallt i min lägenhet om nätterna. Den här hösten har varit så konstig. Hela året har varit så konstigt. Året början med att jag gick i terapi, livrädd att fastna. Sen lossnade allt. Ungefär som hela havet stormar. Inget blev det andra likt. Istället för att gråta för att inget kändes rätt – så grät jag istället av oro och i saknad av sammanhang. Kan man inte bara vara okej med läget? Tror inte det. Här om dagen var Berka här. Vi drack glubbel och grubblade. Dissekerade allt som kändes övermäktigt, jobbigt eller bara oklart. Jag älskar henne så mycket, och vår förmåga att alltid prata. Ett evigt tjötande, gråtande och skrattande. Vi pratade om det där att det alltid är så svårt att bara vara i det. Att även om man har det SÅ BRA är det alltid något som skaver. Som vanligt kom vi fram till en sak – en återkommande bok i vårt liv. The Power of Now, boken man alltid bör läsa om.

Idag signade jag på ett nytt jobb. Känner mig typ fnittrig och lycklig. Jag vet liksom att jag kommer ha så kul, och få jobba med liksom mega projekt. Det andra kommer nog falla på plats, tids nog. Och jag är så kär, förlåt d är töntigt. Men liksom blir genuint glad när jag tänker på hans gulliga ansikte, hur det känns när vi ska sussa och liksom när vi skrattar. Vi skrattar så mycket.

22