April känns som ett enda stort eldprov. Har det inte varit gallan som spökar, har det varit jobbångest eller ja bara ren och skär växtvärk. Det känns som att om att jag har blivit prövad på många plan – det är ju spännande på ett sätt. Skapar tillfällen för reflektion och framtidsspaning. Men det är också jäkla kämpigt för hjärna osv.
På sistone har jag känt mig ensam med min skit. Ja alltså såhär, jag har otroligt mycket fina människor (alltså jag är EXTREMT priviligierad) omkring mig. Men när saker och ting blir stökigt har jag en tendens att backa och gå in i mig själv. Jag stänger av, svarar allt mer sällan på sms och liksom orkar inte riktigt berätta vad som pågår. Kan ni känna igen er?
Fasiken vad det känns som om jag gnäller. Jag skäms. Jag har det ju gött liksom. Men ibland känns det liksom övermäktigt. Och då känner jag mig just sådär liten och ensam. Som att man står och vevar med all kraft man har men ingen riktigt ser en. Fasiken – kan inte den här pandemiskiten ba gå över nån gång!
Frågor på det?
0
6 Comments
Relaterar så mycket. Blir som en liten mussla så fort tankeverksamheten blir stökig. Vad bra och klok man är!!! 🙂
Nej men alltså, KATASTROF som vuxen är man.
Funkar precis likadant, så skönt att läsa att det är fler som gör det. Har tyvärr mist vänner pga det… men men, det kanske inte var menat om de inte (trots att man förklarat hur man funkar och vill bli bemött i de perioderna) kan hantera alla ens sidor. Och ännu svårare med sådana perioder under covid också, såklart.
Kram till dig – vi klarar detta <3
100% igenkänning. Vet ju att det bara gör att en mår sämre genom att dra sig undan, mår P. Men ändå är det så svårt att inte gå in i sig själv i en evighetsmonolog och inte involvera andra utan bara känna sig ensam och må ännu mer P. Lär mig aldrig!
Nej men alltså evighetsmonologen – NÄR ska man lära sig? Eller ska man bara inse faktumet. Att man e som man e liksom. Fortsättning följer känner jag.