Kul med peppig respons angående Romcom-året! Jag känner en riktig nytändning inför den kommande tiden. Herregud, så många roliga saker som kommer att hända. Det är så himla kul när man sätter ett tema och skapar lite ramar att förhålla sig till, liksom. Stod i en klädbutik häromdagen och tänkte, ’Är den här tröjan tillräckligt Romcom?’ Svaret var nej, så jag gick vidare. Vilken grej!

Jag har återvänt till yinyoga-konceptet, 75 minuter varje fredag. Det är verkligen trevligt. Man sträcker ut muskler som mår skit, andas högt i grupp och tänker positiva tankar. Det kan inte bli en bättre start på helgen. Men nu måste jag bara få debriefa mig över en sak – är det bara jag som tycker att det är förskräckligt att springa på någon man känner på gymmet? Jag blir helt stel och vet inte riktigt hur jag ska agera. Det är något med situationen. Man står där, känner sig sårbar i någon nopprig sweatshirt och illasittande tights. Förra fredagen råkade jag springa på en bekant, en sån där lite cool typ, och jag tappade det TOTALT. Som en helt handlingsförlamad tonåring som precis har buffat bensin. Normalt sett kan jag hålla ett samtal vid liv, men där och då var det en katastrof. Jag stod och levererade floskler som ’nytt år, nya möjligheter’ och ’ja, man försöker ju ha lite vettiga vanor.’ Hon tittade på mig som om jag hade tappat det totalt och jag flydde därifrån med min yogamatta för 129 kr från Rusta i rasande fart. Varför är jag så konstig?

Känns inte min bokhylla väldigt romcom? Fick en discokula av min pojkvän i julklapp, och nu när julpyntet har åkt ut, måste jag säga att discokulan har varit min räddning. Hemmet är ständigt lite festligt, och jag blir så glad när jag ser på den. För övrigt har jag läst ut Frankenstein och Cleopatra och ger boken 3 av 5. Den tog sig verkligen mot slutet, men den hade en segstart. Recension kommer i slutet av månaden. Nu har jag börjat läsa boken ’Hur gör fan man slut’ av Emma Arpstrand, och jag gillar den verkligen. Snabbt och underhållande språk, aktuell och huvudpersonen påminner mig så mycket om min bästis Carro ibland. Ser verkligen fram emot den.

Jag hann också spendera 24 timmar hemma hos min kille. Han lovade att laga mat, och jag satt mest i soffan och åt ostbågar. Det var ett regnigt/snöigt dygn, vilket betyder att man går ut i princip noll minuter. Det var härligt. Vi städade till exempel hans skafferi. Att städa skåp är det absolut roligaste jag vet. Rensa, fixa och pilla – det är harmoniskt. Jag trodde vi skulle bråka, om jag ska vara helt ärlig. Jag är noll procent nostalgisk och ganska snabb, medan han är eftertänksam och lite av en samlare. Det var som två energier som inte borde mötas, men det gick otroligt smidigt. Han var chockad. Jag var chockad. Alla var chockade.

Vi hann även med att se två dokumentärer. Jag är i ett skov där jag bara vill lära mig saker, ta in nya intryck och möta riktiga människor. Det är så mycket som är tillrättalagt idag. Inte ens reality är ärliga möten. Att se en välgjord dokumentär kan åtminstone vara ett försök att känna sig lite grundad. Vi såg ’Hemligheten’ och ’Drömmen om Hollywood’ på Svtplay, och båda var otroligt sevärda

Så blev det söndag, och jag och Carro tog en promenad runt Djurgården. Hur gullig är inte hon? Vi har nog pratat om den här promenaden i kanske tre år, men av någon anledning har vi haft svårt att få till det. Men idag var dagen. Vi hade nog tre lager kläder på oss, och svetten rann när vi korsade Djurgårdsbron. Vi pratade om allt möjligt, från preppig stil till att inte fira årsdagar med sina killar och minnen av våra döda släktingar.

Caroline är verkligen en av de roligaste människorna jag känner. I sitt naturliga tillstånd är hon knasig, ärlig och otroligt klok. Och sen har hon ruffsiga håret. Jag gillar det. Vi tog en lunch på Blå Porten, bland pensionärer och turister. Det är precis så jag vill åldras

Fick hem en försenad julklapp idag, och jag ser verkligen fram emot att läsa dessa böcker. I höstas snubblade jag över en artikel om människan och årstiderna. ’Snark,’ tänker ni. ’KUL,’ tänker jag. Vem läser sånt? Jo, det gör jag. Det kan låta lite häxigt, men jag bryr mig inte. Artikeln handlade om en rad studier gällande den moderna människan, stress och våra årstider. Faktumet att vårt livspussel inte är kopplat till naturens rörelse. Och genom att ta in årstiderna skulle vi må bättre. Jag snurrade helt in på ämnet, att behandla livet som olika cykler för att optimera sitt välmående. Jag tror det finns någonting i detta. Jag har liksom alltid kört på. och sen kraschat på ett sätt när mörkret kommer. Det kanske låter banalt, men jag vill fasiken prova. Är det nu jag flyttar till Järna och börjar tillbe månen? Vi får väl se.

Här kommer några rader om mina dagar som har gått. Korta meningar, små observationer och annat som kanske gör hjärtat lite lättare. Jag gör allt för att stanna kvar i julhjärnan. Vill inte att lunket ska vara över på något sätt. Även om det här året har varit jobbigare än vad jag trodde. Så uppskattar jag verkligen den här pausen. Jag har behövt den mer än vad jag nog förstod.

Min jul börjar ofta den 22:a december. Det är lilla julafton. Jag och min kille valde att kicka igång ledigheten med middag i Gamla stan. På Österlånggatan 17 med Kötbullar och råbiff. Dom spelade julmusik och personalen var extra härlig. Runt om oss pågick julfester, släktmiddagar med alternativa familjekonstellationer och ett par dejter. Det var en plats full av avslut. När vi lämnade lokalen snöade det. Jag hörde saxofonen från Karl Bertil Johnssons jul i mitt huvud.

Dagen därpå åt vi en brakfrukost, kramades och öppnade paket. Jag och Hannes firar julen på separata håll. Folk tycker att det är så konstigt. Jag tycker det är helt normalt. Jag vill träffa min familj. Och han vill träffa sin. Carro sa här om dagen ”Jag tycker det är sjukt sexigt att ni är särbos”. Det var så roligt. Och lite sant. Relationer måste få se olika ut. Det finns inget rätt eller fel. Tillbaka till julklapparna. Jag fick en otrolig discokula av Ruba, en filt som värmer och värmer och dom gulligaste sängkläderna jag har sett. Sen åkte jag hem till mamma och pappa. Vi rimmade på julklappar, åt skaldjurspasta m. saffran och spelade Bingolotto.

Jag är uppvuxen 15 minuter utanför innerstadens tullarna, i ett litet kvarter med 6 likadana hus och nackareservatet tjugo steg från min ytterdörr. Jag har tyckt väldigt illa om den här platsen. Oklart varför egentligen. Men när det väl blev julaftonsmorgon, och snön täckte min lilla gata och solen sken så starkt. Då tänkte jag ” Tack för allt lilla huset. Du gjorde mig till mig”

Jag och min mamma har en fin tradition. En trygg punkt på jul. Vi åker till den finaste kyrkogården vi vet. Inte för att vi är troende. Utan mer för sinnesron. En stund för reflektion. Tänder ljus för dom vi saknar och vill sända en extra tanke till. Vad gör min pappa då undrar ni? Ja, han sliter i köket. Vi alla har våra roller. Och bakom spisen, det är fan där han är som mest lycklig.

Sen har vi en annan tradition. En liten tur till Sabis. Det finns inget så dekadent som ett ostrum med personal i tomteluva. Jo man tackar. Endast i Nacka.

Och ungefär där någonstans började ätandet. Som har pågått tills ja – okej det är fortfarande pågående. Jag älskar julbordet. På ett sätt. Mestadels sillen. Jag älskar sillen. Det kalla är överlag favoriten. Laxen, skagen och skaldjuren. Igår gjorde vi en lista på saker som har varit överflödiga. Ni vet sånt som man plockar in och plockar ut ur kylskåpet. Vi insåg att vi inte kunde klippa något på listan. Allt har sin plats och sin tid. Men lite mindre godis helt klart. Om jag hör mer prassel från aladinasken kommer jag att spy.

Överlag tycker jag julens sociala interaktioner har gått bra. Det ÄR ansträngande att vara med varandra hela tiden. Den som påstår något annat ljuger. Det har absolut varit Norénska inslag, en ton som inte alltid varit okej och små nyp som kunde undvikas. Jag kämpar väldigt mycket med att ”vara vuxen” men sina föräldrar. Det är svårt. Jag tvivlar att jag är ensam med det. Igår tappade min urmoder det lite och sa högt ”VARFÖR KAN VI INTE BARA VARA EN VANLIG FAMILJ SOM INTE BRÅKAR HELA TIDEN?” Ja, vad svarar man på det. Tror helt ärligt inte riktigt att dom finns. Förresten ovan ser ni årets julkort – jag och familjens katt. Jag ser så helylle ut. Herre min gud.

Men i allt det där jobbiga, så finns det också mycket som är fint. T.ex. när hela familjen ligger i soffan och Mordet på Orientexpressen är på i bakgrunden. Någon muttrar vem som är mördaren medans, nån annnan scrollar på telefonen och den tredje bläddrar i en bok. Det vill jag förevigt stanna i. Raggsocklivet är ju verkligen mitt allra bästa liv. Att få dela det med familjen är otroligt.

Imorgon åker jag tillbaks till stan och jag börjar känna mig lite redo. Igår vid 16 tiden brast det lite och jag sa ”jag behöver vara ensam i minst två timmar nu. Stör mig ej”. Jag tog med mig några snittar, en julmust light och läste ett par kapitel ur min bok. Det har varit ett par fantastiska dagar men nu är jag redo för del II i detta julmys. Några dagar innan det nya året kickar igång liksom. Tillbaks till lägenheten, tillbaks till min kärlek och kanske med ett par nya mjukisbyxor. Jag tänker mig lite luncher på stan, promenader runt om på Djurgården och kanske ett biobesök. Och sen var det ju det här med lite färscha tankar för nya året. Måste göra en ”visionboard”, fybubblan. Det är för töntigt. Ska man göra några löften också eller?