Sämsta möjliga start på 27

Nej men okej! Ingen har väl missat att jag fyllt 27? Annars kan ju läsa mina tankar inför detta här. Det har känts rövigt deluxe. Men jag har försökt landa i det. Min födelsedag var fin, trots mitt lite ångestiga mående. Var också stressad pga ett ev projekt som inte kommer bli av. Det smärtade lite. Ni vet när man hoppas nått, men det landar inte riktigt. Så kändes det hela i kroppen under den stora dagen. En attarax på det tack ungefär.

Jag jobbade på, käkade lurre i solen på Nytorget och ”unnad mig nått dyrt” på Grandpa. Mamma var så jävla go, sa att hon skulle betala hälften av mitt unnande i ett svagt ögonblick. Inte visste hon vad en klänning från Rodebjer kostade. Nöjd blev jag. Kommer leva i denna lilla godbit så fort solen börjar skina. Fick den på 10% också pga IT’S MA BIRTHDAY. Score. Sen åt jag middag med mina föräldrar. Otroligt tacksam för all tid man får med dom-

Är det skytigt att visa vad man får i födelsedagspresent? Okej det kanske är det. Jag vet inte. Men jag tycker det är mysigt. Tryggt liksom. Jaja scrollar vidare om ni har noll intresse av min materiella glädje då.

Vi alla minns ju stopp i avloppet incidenten. Pappa tog tillfälle till akt att införskaffa ALLT hans 27-åringa(HJÄLP) dotter behöver vid eventuellt stopp. Fick hem gosiga blombud av nära och kära. Har typ aldrig känt mg så älskad. Ett hjärta hade även snappat upp på min ladycrush på Julia Tuvesson och konceptet brynt smör. Påtal om göttiga saker som brynt smör. Önskade mig världens minsta våffeljärn med vetskapen att det eventuellt kanske inte fanns. Jo det fanns visst och INGEN blev gladare än jag.

Dagen efter min födelsedag var jag ett vrak pga mycket känslor. Jag och Carro hade beslutat oss för att gå ut och fira min födsel och också nått viktigt som GT:ens dag. Vi hamnade på Sue Ellen. Sen blev det en hederlig efterkaka i en syntbutik med folköl och bib:or. En efterkaka, eller ja efterfest som vissa väljer att kalla det brukade ju börja vid 01 förr i tiden. Nu börjar den vid 20:30. Vilken jävla tid vi lever i ändå. Jag vinglade hem vid midnatt, somnade som en stock. Men sen ni – sen hände det grejor.

Jag vaknade vid 07:30 dagen efter. Kände att nått var fel i lille kroppen. Jag har ju alltid ont i maggen pga IBS. Det brukar bli vara värre med alkohol. Men det brukar vara hanterbart. När jag vaknade var det som att allt var fel. Jag tog en värktablett – en stark sån. Tänkte – det lägger sig nog. Det gjorde det ej. Det blev bara värre och värre. Till slut kändes det som att jag inte kunde andas. Krämporna kom med några minuters mellanrum, då kunde jag inte göra nått. Varken sitta, stå, ligga eller kräkas. Jag vill bara krypa ur min kropp. Jag skrek ”jag kommer dö” Jag har aldrig känt en sån stark smärta. Jag visse inte vad som var fel. Jag slogs av tanken ”Är jag påväg att föda barn nu?”

Inga barn. Ni kan vara lugna. Men väl inne på akuten blev krämporna färre. Jag kunde andas igenom dom. Diagnos: Oklar. Men med största sannolikt. Gallstensanfall. Såååaaattt ja, frågor på det? Det var det absolut läskigaste och mest smärtsamma jag har varit med om och önskar ej min värsta fiende detta.

Det var då min första helg som 27-åring. Horribel start om ni frågar mig. Vafan ska hända här näst?

2