Jag har varit på ett jävla humör dom senaste två veckorna. Ett humör som har resulterat i en massa olika känslor. Allt och ingenting på precis samma gång. Läste någonstans att man ska se Januari lite som en reset-knapp. Det nya året börjar egentligen när knopparna börjar slå ut. Och jag gillade verkligen verkligen den tanken. Det är lite förlåtande på något sätt. För låt oss vara ärliga. Det är så hiskeligt vedervärdigt att vara människa i januari. Inte minst i gråa Stockholm.
Jag försöker gå på diverse ”HOT-pass” på SATS. Egentligen vet jag inte varför det är bra att träna i 39 graders värme. Men där står jag. Tre dagar i veckan. Och kämpar på ett sätt för kroppen ska bli starkare och modigare. Det går bättre och bättre. Ibland är det till och med kul. Men rätt ofta är det också totalt olidligt. Det är så typiskt mig att inte kolla upp hälsoförmånerna för denna träningsform. Jag har bara gått på trenden. Tänker att det är bra och sen är det inte så mycket mer med det. Att jag nu börjat gå runt med latent huvudvärk pga att jag förmodligen dricker för lite. Ja, det behöver vi inte prata om.
Jag och en kompis har jobbat med ett jättekul projekt under ett tag. Igår fick vi äntligen iväg pitchen. Ni vet när man har marinerat något länge, jobbat ut vartenda ord och liksom verkligen pillat på något man är stolt över. Där är jag nu. E säger att det här är hennes bästa tid. När man får vänta på svar. Jag tycker det är fint på något sätt. Jag är totala motsatsen. Blir nästa lite hysterisk i sånna tider. Kan knappt tänka på något annat. Jag är så himla glad att vi har tagit oss tiden att göra detta. Det är så mäktigt när man får skapa ett eget universum.
Här om dagen var Berka här med sin dotter Malou. Malou är snart fem månader och världens gulligaste bebis. Med en pigg blick ser hon världen. Hon vill att det ska hända saker. Att livet ska vara spännande. Det är så vackert. I fredags åt jag middag med Caroline. Jag pratade om min växtvärk. Att det känns som att jag bitvis vill någonstans men inte riktigt vart än. Ett äventyr större än mycket annat. Men riktningen är en aning oklar. Jag refererade till en tiktok. Caroline förstod precis. Jag är så tacksam för mina relationer. Gud vad dom är viktiga.
Imorgon är det februari och jag har aldrig varit mer peppad.
Ska vi prata lite om Hot Yoga? Ja, det tycker jag. Igår gick jag nämligen på mitt första Hot Yoga-pass. Eller ja, det kallas väl bikramyoga bland vanliga människor. Rent tekniskt har jag faktiskt varit på yoga i 40 graders värme tidigare. Det var innan det blev en trend, det var liksom innan det blev en grej på www. Dock bröt jag det passet efter 20 minuter. Jag höll på att tuppa av, hade inte ätit lunch, och det var någon typ av avancerad yoga när man praktiskt taget skulle vara akrobat. Jag minns att jag tittade åt vänster och där stod Danny Saucedo på typ händer, utan någonting på överkroppen. Då kände jag liksom, ’Nu drar jag.’ Den här gången höll jag hela passet. Jag har aldrig varit stoltare.
Och hur kom jag på den här briljanta idén att gå på detta yogapass? Jag vet inte. Jag hade ett konstigt möte på eftermiddagen, överdrivet mycket energi och lite ångest som bankade innanför bröstkorgen. På SATS-appen fanns det ett hot yoga-pass eller bodypump-träning. Utan något intresse av att överhuvudtaget pumpa min kropp så föll mitt beslut på denna yogaform. Jag hade reservplats 22. Men jag lyckades få en plats, mot all förmodan. Sekunden jag får biljetten i min hand känner jag en liten stress. Vad har jag gett mig in på? Åh herregud. Här kommer 11 tankar jag hade under gårdagens pass:
Okej, det är väldigt, väldigt, väldigt varmt i lokalen. Vad är det som luktar? Gud, det luktar verkligen människa här inne. Alltså varm människa. Lite som det gjorde på fritids. Och typ. Varm människa med tandsten. Och nu börjar svetten rinna. Ja det är ju noll tvivel om att det är 39 grader här inne. Perfekt. Hur långt är det här passet egentligen? En timme(!!!!!)”
Varför har alla magtoppar? Och varför är alla så förbannat snygga här? Jag är en svag fyra jämfört med det här gänget.
Åh nej. Det finns en plats kvar. Jag tar den. Längst fram. Vid spegeln. Hatar att vara längst fram. Vadfan nej. Nej nej nej. Instruktören lägger sin yogamatta precis bredvid min. Alla kommer alltså rikta sina blickar mot mig. Fyfan vad pinsamt. Usch. Varför blir jag som en tonåring i detta nu? Släpp det, Elinor. Du är snart 30.
Okej, alla sätter upp håret i tofsar på huvudet. Jag följer trenden. Alla ser liksom chic ut. De sitter lite ledigt , med sina oomsorgsfulla små knutar. Jag ser ut som Lilla My. Jag lägger mig ner. Vi kör två övningar som jag kan. Som jag faktiskt älskar. Fjärilen och svanen
Oj, varför får jag kramp i magen i detta nu? Är det värmen? Eller är det faktumet att jag tryckte i mig en halv påse linsbågar tre minuter innan passet? Åh nej, min mage svullnar upp. Gud, jag ser ut som att jag är fem månader gravid. JUSTE, jag kan ju inte äta linser längre. Det är så dåligt för min IBS. Aja, det släpper nog snart.
Gud, det här är typ lite skönt. Det är som att värmen lugnar mig. All stress försvinner. Min kropp arbetar på ett annat sätt. Den fokuserar bara på att göra det den ska. Hjärnan springer inte iväg. Jag känner mig stark. Tuffare än vad jag tror. Herregud. Fyfan vad bra jag mår
Om ni är gravida, lägg er på vänster sida. Det är lättare att resa er upp då.” säger instruktören. Jag vänder mig om och följer instruktionerna. Jag möter instruktörens blick och ser hennes chock när jag reser mig på höger sida. Åh herregud. Hon trodde att jag var gravid. Min mage måste vara så svullen i detta nu. Nej du kan lugnt vara. Jag har bara käkat lite ostbågar. No biggie.
Vänta, vänta, vänta. Går folk på det här passet som gravida? Jag kämpar på ett sätt här och är typ tre minuter från att tuppa av. Det borde ju för tusan vara förbjudet.
INGEN KOLLAR PÅ TELEFONEN,” hör jag från andra sidan av lokalen. Okej, det är 15 minuter kvar. Det har gått så fort. Och jag är så stark. Min kropp är så pigg. Herregud. Är jag typ ett proffs? Men jag är så rädd för instruktören. Hon är så bestämd. Livrädd att göra fel
Jag är så vig. Och stark. Och det här är skönt. Det är skönt på ett nytt sätt. OJ. Men gud. Hur ser jag ut? Jag är så röd. Så jävla röd. Titta dig inte i spegeln. Gör det bara inte. Okej, du gör det igen. Du tittar i spegeln. Be till gud att du inte träffar någon du känner när du lämnar lokalen.
Namasteeeeee”. Varför är det så pinsamt att säga namaste i grupp? Känns så onaturligt. Okej, hela den här situationen är så onaturlig. Men fan vad kul det var. Jag tror att jag kommer tillbaks. Ja, jag gör det. Det blir kul.
Tisdagar är väl egentligen den tråkigaste dagen av dem alla. Man vill bara dra ett täcke över sig. Boka av precis allt. Och sätta på ett out-of-office meddelande som varar forever and ever.
Igår vaknade jag med ett jäkla gott humör. Solen sken .Jag hade massa roliga skrivgrejer som skulle in. Jag hade ett flow. Ville inte trycka på paus. Bara köra. Jag gosade ner mig i soffan och rev av det mesta under förmiddagen. Har förövrigt börjat med en ny musli. Den är så påver på många plan. Inget gott. Bara nyttigheter. Usch vad deppigt.
Tog en paus vid tio för att läsa de sista sidorna av Hur fan gör man slut av Emma Arpstrand. Gud vad bra den blev. Jag kunde inte släppa taget. En mer detaljerad recension kommer inom kort. På tal om läsning så satte jag 24 böcker som läsmål i år på min Goodreads (här kan ni självfallet följa mig). Absolut lite tvångstanke pga att det är 2024. Men jag tyckte det kändes roligt och ambitiöst. Jag vill byta ut skärmtid på läsning. Är det så fel?
Jag traskade ner mot gymmet. Det är sån otrolig nystartskraft bland maskinerna. Folk som tar sats inför det nya året. Jag försöker att inte övergöra det. Att hitta en balans är svårt. Jag har så lätt att gå all-in vid en ny period. Sen kraschar man lagom till februari. Har för övrigt inte haft några pinsamma möten på gymmet sen sist. Tack gode gud för det.
Tog en promenad över ön efter mitt gympass. Bytte några ord med min urmoder öven luren. Vi diskuterade många saker. Men framför allt Farmen. Är ni investerade? Jag är det. Jag känner sånt otroligt blä för samtiden. Folk är så elaka. Blir på riktigt på dåligt humör. Känner ett mörker. Ett tv-program som inte ger mig mörker. Ett program som ger mig glädje. Min far och jag på SVTplay.
Kom hem och skickade iväg de sista texterna. Firade med att dricka ett glas oboy. Sen hoppade jag in i duschen för att göra mig redo för kvällens bravader. Nämligen premiären för Stockholm Bloodbath. Jag var pepp. Kände livet i mig. Även om det historiska fenomenet har skapat ett stort trauma i mig. Ja, när jag var 4 år så var min klass på utflykt i Gamla Stan. Vi inspekterade den stora skildringen av blodbadet i Storkyrkan. Ett konstverk på 10 meter som visade på blod, död och total misär. Jag började gråta på ett sätt och sen dess har jag inte satt min fot i den kyrkan. Min kille var absolut lagom orolig för hur jag skulle reagera.
Filmen var det absolut sämsta jag har sett. Övervägde at lämna ett flertal gånger. 2,5 timme av mitt liv som aldrig kommer tillbaks. Ni vet när man ser någonting och ba vill vråla ”VEM TÄNKTE ATT DET HÄR VAR EN BRA IDÈ”. Jag föreställde mig att man skulle få se något kvalitativt drama, men skön cast och vackra miljöer. Om vi säger såhär, det var inget av det där. Filmen har premiär på fredag om ni för allt förmodan vill se den. Gör det inte. Snälla. För er egen skull. Sen gick vi hem och åt parisare. Det var höjdpunkten på min kväll och kanske hela dagen.
Kul med peppig respons angående Romcom-året! Jag känner en riktig nytändning inför den kommande tiden. Herregud, så många roliga saker som kommer att hända. Det är så himla kul när man sätter ett tema och skapar lite ramar att förhålla sig till, liksom. Stod i en klädbutik häromdagen och tänkte, ’Är den här tröjan tillräckligt Romcom?’ Svaret var nej, så jag gick vidare. Vilken grej!
Jag har återvänt till yinyoga-konceptet, 75 minuter varje fredag. Det är verkligen trevligt. Man sträcker ut muskler som mår skit, andas högt i grupp och tänker positiva tankar. Det kan inte bli en bättre start på helgen. Men nu måste jag bara få debriefa mig över en sak – är det bara jag som tycker att det är förskräckligt att springa på någon man känner på gymmet? Jag blir helt stel och vet inte riktigt hur jag ska agera. Det är något med situationen. Man står där, känner sig sårbar i någon nopprig sweatshirt och illasittande tights. Förra fredagen råkade jag springa på en bekant, en sån där lite cool typ, och jag tappade det TOTALT. Som en helt handlingsförlamad tonåring som precis har buffat bensin. Normalt sett kan jag hålla ett samtal vid liv, men där och då var det en katastrof. Jag stod och levererade floskler som ’nytt år, nya möjligheter’ och ’ja, man försöker ju ha lite vettiga vanor.’ Hon tittade på mig som om jag hade tappat det totalt och jag flydde därifrån med min yogamatta för 129 kr från Rusta i rasande fart. Varför är jag så konstig?
Känns inte min bokhylla väldigt romcom? Fick en discokula av min pojkvän i julklapp, och nu när julpyntet har åkt ut, måste jag säga att discokulan har varit min räddning. Hemmet är ständigt lite festligt, och jag blir så glad när jag ser på den. För övrigt har jag läst ut Frankenstein och Cleopatra och ger boken 3 av 5. Den tog sig verkligen mot slutet, men den hade en segstart. Recension kommer i slutet av månaden. Nu har jag börjat läsa boken ’Hur gör fan man slut’ av Emma Arpstrand, och jag gillar den verkligen. Snabbt och underhållande språk, aktuell och huvudpersonen påminner mig så mycket om min bästis Carro ibland. Ser verkligen fram emot den.
Jag hann också spendera 24 timmar hemma hos min kille. Han lovade att laga mat, och jag satt mest i soffan och åt ostbågar. Det var ett regnigt/snöigt dygn, vilket betyder att man går ut i princip noll minuter. Det var härligt. Vi städade till exempel hans skafferi. Att städa skåp är det absolut roligaste jag vet. Rensa, fixa och pilla – det är harmoniskt. Jag trodde vi skulle bråka, om jag ska vara helt ärlig. Jag är noll procent nostalgisk och ganska snabb, medan han är eftertänksam och lite av en samlare. Det var som två energier som inte borde mötas, men det gick otroligt smidigt. Han var chockad. Jag var chockad. Alla var chockade.
Vi hann även med att se två dokumentärer. Jag är i ett skov där jag bara vill lära mig saker, ta in nya intryck och möta riktiga människor. Det är så mycket som är tillrättalagt idag. Inte ens reality är ärliga möten. Att se en välgjord dokumentär kan åtminstone vara ett försök att känna sig lite grundad. Vi såg ’Hemligheten’ och ’Drömmen om Hollywood’ på Svtplay, och båda var otroligt sevärda
Så blev det söndag, och jag och Carro tog en promenad runt Djurgården. Hur gullig är inte hon? Vi har nog pratat om den här promenaden i kanske tre år, men av någon anledning har vi haft svårt att få till det. Men idag var dagen. Vi hade nog tre lager kläder på oss, och svetten rann när vi korsade Djurgårdsbron. Vi pratade om allt möjligt, från preppig stil till att inte fira årsdagar med sina killar och minnen av våra döda släktingar.
Caroline är verkligen en av de roligaste människorna jag känner. I sitt naturliga tillstånd är hon knasig, ärlig och otroligt klok. Och sen har hon ruffsiga håret. Jag gillar det. Vi tog en lunch på Blå Porten, bland pensionärer och turister. Det är precis så jag vill åldras
Fick hem en försenad julklapp idag, och jag ser verkligen fram emot att läsa dessa böcker. I höstas snubblade jag över en artikel om människan och årstiderna. ’Snark,’ tänker ni. ’KUL,’ tänker jag. Vem läser sånt? Jo, det gör jag. Det kan låta lite häxigt, men jag bryr mig inte. Artikeln handlade om en rad studier gällande den moderna människan, stress och våra årstider. Faktumet att vårt livspussel inte är kopplat till naturens rörelse. Och genom att ta in årstiderna skulle vi må bättre. Jag snurrade helt in på ämnet, att behandla livet som olika cykler för att optimera sitt välmående. Jag tror det finns någonting i detta. Jag har liksom alltid kört på. och sen kraschat på ett sätt när mörkret kommer. Det kanske låter banalt, men jag vill fasiken prova. Är det nu jag flyttar till Järna och börjar tillbe månen? Vi får väl se.
Jag älskar Isabelle Berglund och hennes smarta spaningar. När hon började prata om Romcom vinter blev jag så himla glad. Jag älskar att sätta ett tema, ha en vision och en estetik att inspireras av. Men vinter räckte inte för mig, jag ville ha mer. Med nytt år vill jag ha en råd tråd att förhålla mig till. Något att hålla i när allting stormar. Det kändes väldigt självklart. 2024 är romcom året.
Jag frågade min kompis ChatGPT (ja, ibland gör man det…) vilka element som krävs för att skapa en framgångsrik romantisk komedi. För det är ju just det jag vill att det här året ska kännas som – att även i de stunderna när man känner att allt går åt helvete och bara vill kasta in handduken, så händer det magiska som förändrar precis allt. Jag vill också uppmuntra till att skratta åt det hela, även när man är mitt i misären. Att kunna se det roliga i det jobbiga är en gåva. Om livet är en romantisk komedi, då är fasiken alltid en vinnare.
Det klipska svaret jag fick tillbaka från AI-tjänsten var i alla fall en stark karaktärsutveckling, smarta och humoristiska inslag, oväntade twistar, visuell estetik och meningsfulla teman och budskap. Jag tycker att det summerar det hela rätt bra.
Hur ska vi tolka det här med stark karaktärsutveckling? Hur kan vi lösa det? Kanske handlar det om att prioritera sig själv och ens visioner under 2024. Att våga ta plats och känna att man har rätt till att vara en huvudkaraktär. Det låter osympatiskt på något sätt. Som att jag tror att jag är störst, bäst och vackrast. Det jag menar är att kanske ta sig tiden att bli den där personen man alltid drömt att bli. Att inte hålla tillbaka. Att inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Att lyssna inåt och lita på magkänslan. Det vill jag ägna mig åt i år.
När det kommer till smarta och humoristiska inslag, ja, det råder det ingen brist på. Jag känner mig dagligen som Bridget Jones – en otroligt kaotisk person där det händer så mycket, så fort, och det slutar ofta med något fel eller konstigt. Men det viktiga är kanske att se det roliga i det hela. Som häromdagen när jag var hos doktorn för mina hemorrojder. Ja, den incidenten bjuder jag på. Under undersökningen sa den otroligt attraktiva, eller rättare sagt, snygg-doktor deluxe, ’Du sköter det här exemplariskt.’ Jag ville sjunka genom jorden. Men samtidigt såg jag det otroligt roliga i det. Att kunna bjuda på det pinsamma och roliga gör livet så mycket roligare
Det här året ska jag vara öppen för twistarna. Jag ska inte försöka kontrollera och planera alltför mycket, utan istället uppskatta rörelsen och säga mer JA rent allmänt. Genom att säga ja tror jag att twistarna kommer att bli allt fler och kanske till och med roligare. Twistarna är ju ett sätt att föra historien framåt. Om Kate Winslet inte hade blivit dumpad av den där trista redaktören i The Holiday hade hon ju aldrig träffat Arthur. Och Arthur hade ju aldrig lärt henne allt det viktiga om kärleken och livet. Det hade varit så sorgligt. Säg JA och lev ut twistarna, så kommer det nog bli spännande
Och nu kommer vi till det roliga – den visuella estetiken! Estetiken i dessa filmer brukar ju vara otrolig. Vart ska vi börja? Okej hemmet. I dom romantiska komedierna brukar vi ofta se en väldigt home-ey känsla. Mycket färger och mönster, gosiga textiler och personliga detaljer. Här är det ingen avskalad stockholmsstil inte. Det ska vara mycket som sker, kanske lite stökigt och fullt av minnen. I dom här hemmen ska man leva. Precis såhär vill jag att mitt hem ska vara i år. Ja, Nancy Meyer är ju the queen av detta. Kolla in sökordet Nancy Meyer Aesthetics på tiktok.
Jag tycker ofta att bästisen i romantiska komedier är den som har den bästa stilen. Ofta är hen lite knasigare, lite roligare, och lite mer jag. Jag tänker på kappor i roliga färger, klänningar och byxdressar i mönster som gör en glad, samt accessoarer som får en att tappa hakan. Det ska sticka ut och få en att känna någonting. Det ska vara mycket – och roliga läppstift. Herregud, vad jag ska ha roliga läppstift i år.
Ett tema och ett budskap är svåra att fastställa redan nu. Jag antar att tiden kommer att utvisa det. Jag tänker att det kommer att vara något i stil med ’alla drömmar är möjliga om man bara tror, ge inte upp’ eller typ ’Kärlek och vänskap är allt som är viktigt.’ Fasiken, vad disneyskadad man är. Men det vore fint om några drömmar blev sanna, tycker jag.
Det är så himla mycket mörker i vår värld just nu. Jag tror att ett Romcom-år är ett bra mindset, en tanke om att se det roliga även i det svåra. Att skratta mycket och försöka se ljuset. Jag är helt övertygad om att jag befinner mig i början av en riktigt härlig romantisk komedi – det kan bara bli bättre från och med nu. Jag bad min kompis (ChatGBT om ni undrar) skriva ett kort litet intro till året film. Vad tror ni ?
I världens minsta vrå på Södermalm, där stadsbruset smyger sig in som en vag ton av oskrivna berättelser, möter vi Elinor Alderbro – en blivande 30-åring och drömmande projektledare i sitt väntande exil. Hennes hem är en lutande bokstav i en kall vinter, med endast 15 grader som vittne till hennes strävan att omfamna konsten att författa manus. Vilsen och djupt förälskad i drömmen om berättelsernas magi, har Elinor just stött på en glittrig dagbok, och i dess blanka sidor skiner hoppet om att skriva sin egen kärlekshistoria – en som kanske äntligen kan tina upp hennes isande tillvaro och leda henne till en hjärtevärmande framtid.
Hur tror ni filmen kommer fortsätta? Är så himla nyfiken att höra er tankar.
I måndags var det begravning här hemma. Det kändes så iallafall. Julpyntet var nedplockat, det var divorce day (look it up om du ej vet vad det är) och vardagen var tillbaka. Tycker att hemmet är så hiskeligt fult efter julen. Det är så tomt. Vill renovera, riva ut ALLT jag äger och börjar om på nytt. Julen har nu åkt ner i diverse lådor och väntas på att plockas fram om cirka 11 månader igen. Ett av mina mål 2024 är att flytta. Även om jag älskar denna lilla plats. Mitt hem. Så är jag redo för större. Känns läskigt att säga det högt. Men nästa år kanske julen firas på en annan plats. Vem vet, kanske på andra sidan Vitabergsparken.
På kvällskvisten mötte jag upp Caroline Friberg. Hon var nygymmad och jag törstade efter hennes kärlek. Vi tog 1,5h av intensivt babblande. Det var två personer på speed. Två personer som hade cirka två veckor att ta ikapp. Caroline berättade hur hon hade stått på nyårsafton och gråtit av alla gemenskap. Medans jag var gråtig över Cancergalan. Vi avslutade det hela med en semmelfest. Påtal om cancergalan, I år var det extra kämpigt. En familjevän till mig, älskade Nike, kämpar med bröstcancer. Hon är så modig. Och glad. Full av liv. En sann inspiration. Nike delade sin historia med ett flertal andra profiler på galan. Har ni en slant över, donera gärna en slant. Det är så viktigt.
Jag och H har även hunnit med ett biobesök. Vi såg Killers Of The Flower moon. Hade inte den premiär för tre månader sen tänker ni? Absolut svarar jag. Finns den inte på Apple-tv tänker ni? Jo men det gör den såklart. Men ja, min kille sa ”Jag vill se den på bio” och vid något svagt ögonblick råkar jag säga okej. Den var absolut tre timmar och trettio minuter lång. Kämpade jag för mitt liv för att hålla mig vaken? På ett sätt. Jag hade sånna myror i brallan när den där filmen var slut. Men BRA var den. Men sen hände en grej…
Jag är inte rädd för baciller. Inte alls. Borde nog tvätta händerna mer än vad jag gör om man säger så. Är inte speciellt äckelmagade heller. Men det här. Det var liksom för mycket för lilla mig. Efter bion tar jag 3:an hem. Vid Tjärhovsplan gör jag mig redo att kliva av bussen. En familj med barnvagn står framför mig. Precis vid avstigning börjar ett av barnen skrika på ett sätt. Pappan plockar upp sin treåring och liksom – det är en liten vandrande bacill jag har framför mig. Jag ser det. Det är snor som rinner, rosiga feberkinder och gnället från helvetet. Barnet är i ögonhöjd. På sin pappas axeln. Våra blickar möts. Ungen lägger århundradets nysning. Vi snackar splaaaash. Rakt in i mitt ansikte. Jag har ingenstans att fly. Det är bara att kapitulera. Som ni förstår så inväntar jag i detta nu dagisförkylningen från mordor. Kommer jag att överleva? Alla undra men ingen vet.
Jag träffade en kompis igår. Vi pratade väldigt mycket om det svåra i att göra saker och att ta sina drömmar på allvar när självkänsla tryter och samhället mår P. Jag har alltid känt mig som en väldigt kapabel människa. Som att jag kan mycket och besitter en stor kraft inom mig att göra ting. Jag har en kreativ ådra som ständigt pumpar och jag ser ofta möjligheter där folk ser problem. Men jag har väldigt lätt för att vara självkritisk i detta nu och liksom såga dom projekt jag håller på med. ”det kommer ändå aldrig bli nått av det här” tänker jag och stänger ner skrivprogrammet. Att ta sitt skapande på allvar är så himla svårt är det inte finns en beställare. Det är någonting jag verkligen vill bli bättre på under 2024. Att ta mig själv och det jag gör på allvar.
Jag inledde det nya året (som startar den 8:e januari för övrigt) genom att utföra det mest självgoda man kan göra — jag deltog i ett pilatespass klockan 09:00. Är det inte det ultimata lyxen? Det känns otroligt L.A.-inspirerat eller som att man är Hannalicous. Jag kan inte riktigt bestämma mig, men något i den stilen. Faktumet var att det var total misär. Jag övervägde att avboka ungefär 10 gånger. Temperaturen var minus tio grader, jag var genomfrusen, och livet kändes hemskt på alla möjliga sätt. Trots det släpade jag på mig mina HM-tights och New York-sweatshirt och vandrade mot platsen som kändes som helvetet på jorden, med andra ord, SATS SOFO. Staden höll på att återvända till vardagen efter jullovet, och det kändes som att jag var på väg att bli den personen jag alltid drömt om att vara. Luften var krispig. Allt var möjligt. Men sen. Ja. Ni får väl läsa Här är nio tankar jag hade under mitt första pilatespass 2024:
Okej jag är nummer tre in i lokalen. VÄLJ en bra plats för tusan. Du vill inte sitta längst fram för att du vill ju liksom inte att alla stirrar på dig. Samtidigt. Du vill ju inte heller vara längst bak och göra fel och att instruktören ba ”Du i hörnet. Sträck på bålen” ”Precis så, braaaaaa” ”Perfekt” och langar en tumme. JA, båda har hänt för den som undrar. Jag tar en plats i mitten bakom en pelare. Känns tryggt.
Folk börjar trilla in. Jag är praktiskt taget yngst. Det är någon gumma som är 70+ som sätter sig relativt nära mig. Tänker att mina leder kan ju inte vara sämre än hennes. En gubbe kommer in. Och han är ”gammal som gatan”, han tar av sig sina flipflops och slår sig ner bredvid mig. Heter tydligen Krister. Tänker ”Det här måste vara ett lite lugnare pilatespass. Det här kommer gå prima ballerina.”
OJ nu kommer liksom järngänget. Dom som alltid går på det här passet. Dom är 4 eller 5 stycken. Dom hälsar på varandra. Nästan lite sektig känsla över det det hela. Är det bara jag som tycker det är obehagligt med folk som blir kompisar på SATS-passen? Vill ha så lite kontakt med omgivningen som möjligt. Vill enbart gå dit och träna. Instruktören P kramar om järngänget. Dom pratar om helgen och all träningsvärk dom har. VÄNTA? Dom här personerna har alltså tränat utanför SATS, någon typ av megaintensiv pilates, vafan har jag gett mig inpå?
Instruktören sätter på en singer-songwriter version av Three Litte Birds. Hon säger ”Idag ska vi hitta vårt power house.” Jag vill sjunka genom jorden. Nej men det är så stelt.
Två tjejer från järngänget börjar sjunga med. Dom liksom gungar med. Sen övergår gunget till någon typ av kram. Jag pillar på telefonen i ren stress. När jag tittar upp sitter dom panna mot panna och sjunger med. Det är så sjukt. Det är som att dom är Timothee Charlmet och Kylie Jenner på Golden Globe. Vi andra liksom verkligen bara co-existerade i deras universum.
Vi börjar lungt. Vi gör en position med ett block. Instruktören säger ”Några studenter här?” Absolut inga. Vi är istället ungefär 40 personer mellan 30 – 88 i lokalen. Alla förmodligen arbetslösa frilansare. Det är så sjuk. Inflationen har verkligen nått Södermalm. Hur annars hinner man träna efter nio? Typisk syssla man gör när man är mellan två jobb så att säga.
Passet kommer igång. Bob Marley och hans fåglar är ett minne blott. Mannen, förlåt gubben, bredvid mig, han är igång på ett sätt. Han är så jävla starkt. Och vig. Det är helt sjukt. Jag är så dålig. Fan vad jag är dålig bredvid honom. Jag tittar runt i lokalen. ALLA ser så fucking starka. Jag kämpar. Men dom ser så oberörda ut. Jag är ju på en proffsklass för tusan. Varför har ingen sagt något?
Ett beat kommer. Ett starkt beat. Mina ben är så svaga vid det här ögonblicket. Jag klarar inte att hålla dom i luften samtidigt som bålen ska hållas stark och jag typ ska lyfta skötet samtidigt. Det är så mycket muskler och jag fattar ingenting. Krister, bredvid mig, han har inga problem. Jag gör allt för att hålla mig vid liv. Beatet då, nej men instruktörer vrålar ur ”Reggeaton Pilates.” Åh nej. När det inte kunde bli värre. Så blev det d.
”NU SKA VI RULLA IHOP OSS TILL EN BOLL”. Det är så förnedrande. Benen upp i luften. Nu ska vi rulla upp och rulla ner. Komma upp i sittande. För att sedan ligga på mattan igen. Och sådär håller vi på i typ 10 min. Det här hade varit helt socialt acceptabelt om vi gick på dagis, men det är bara konstigt om man har passerat åldern åtta. Är vi på mini-sats? Jag vet inte. Men det är fan fett jobbigt.
Krister ler mot mig lite försiktigt. Typ ”We’ve all been there”. Jag blir lite mer förlåtande mot mig själv. Fina fina Krister <3
Det är äntligen över. Vi stretchar. Av någon konstig anledning funkar just det väldigt naturligt för mig. Typ det enda på passet. Där och då tänker jag. Kanske kommer tillbaka nästa vecka ändå?
Och DÄR hade vi årets första träningspass. Nu ska jag äta en semla.
Idag börjar det nya året på riktigt tycker jag. Allt innan har varit på låtsas. Någon storts mellandagsveckajullovsgrejs. Det har varit så otroligt härligt. Jag var lite rädd för julen i år. Jag trodde den skulle kännas jobbig. Som att jag inte förtjänade det. Men där runt juldagen landade jag och det blev otroligt. Jag landade så pass mycket att jag inte vill släppa det. Jag har gått runt dom senaste dagarna och sagt ”julen är öööööver” och snyftat lite dramatiskt. Min kille har suckat på ett sätt. Försökt säga rätt saker. Men det har varit en kämpigt, för honom. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag älskar ju nystart. Men just i år har jag verkligen velat vara kvar i myset. I julen. Jag har älskat att skrotat runt i pyjamas med gott samvete, sena frukost med miljoner koppar te och se trygga filmer från -93. Vi ska inte ens tala om hur deprimerande det där när allt julpynt har åkt. Nej men min lägenhet ser kraftigt deprimerad ut. Som att den blivit rånad av på sin själ.
Även om jag tycker att det riktiga nyåret börjar i september så vill jag verkligen ge 2024 en bra start. Jag har tänkt lite på det nya året. Mål, vision och ledord. Det kommer bli bra det här. Jag har en riktigt kul känsla. Och kl 09.00 har jag bokat in ett pilatespass. HUR tänkte jag där? Go hard or go home.
Har sett många delar sina inne och ute-listor. Här kommer min:
Nej man jag är på riktigt chockad över hur många som har tittat in här dom senaste dagarna. Är det de nya året som pushar statistiken? Kanske. Kommer 2024 bli ett bloggår? Jag hoppas verkligen det. Finns ingenting jag tycker är mysigare än att läsa om hur andra människor har det. Innan vi ska kliva in på det nya året (för let’s be honest. Det börjar ju faktiskt den 7:e januari. Allt annat är fortfarande mellandagar) så tänkte jag bjuda på en liten summering av december. Här kommer den:
Månadens teveserier:
Jag tittade på så otroligt mycket saker den här månaden. Mest filmer dock. Jag och Hannes grävde ner oss djupt i 1883 – vad bra det blev! Om det ens är möjligt är jag nu mera ännu mer besatt av att bli cowboy. Blev helt förälskad av Vintageresan på Svtplay. Vill inte köpa något nytt när det kommer till inredning nu. Såg även många timmar Ernst i år. Ska verkligen bli mer pysslig. Månadens musik:
Jullistorna har gått varmt. Har klippt mellan Classical Chrstimas, Soul Christmas och Indie Christmas. Pappa fick ett bryt på självaste julafton. Han sa ”Jag orkar inte med mer julmusik.” Jag gjorde det enda rätta. Kallade honom Grinchen.
Månadens poddar:
Just nu finns det bara en podd för mig och det är fasiken Rullar vi. Julia Frändfors är den roligaste personen vi har i detta land. Tar kulor för henne. Geniet är en nice add-on. Men Frändfors är fasiken stjärnan.
Månadens Youtube:
Jag har ett guilty pleasure. Meg Hughes. Nej men jag kan inte sluta. Hon är 25, bor fortfarande hemma och pysslar typ med self care. Hon gör inte så mycket . Kollar på någon film, skriver listor och typ njuter av sin tillvaro. Hon verkar så lugn. och det gör mig lugn. På något sätt påminner hon mig nog om ett yngre mig. Det är något fint med hennes pigga blick, stora drömmar och rosa sovrum.
Månadens godaste dryck:
Det har varit så mycket fest den här månaden – att resultatet blivit en vit månad. Drack ett göttigt rödpang på Österlånggatan där vi firade lilla julafton. Men helt ärligt. Inget slår lite god julmust i dessa tider.
Månadens sysselsättning:
Jag har ju hållit på med Soul Searching AB som övergått till Julfirande Deluxe AB. Jag har varit i två stora processer för två riktigt drömmiga jobb. Det har varit oändligt många intervjuer. Och mitt själ och hjärta har verkligen gått in i dessa arbetsprover . Det var så surt när jag föll på mållinjen för den ena tjänsten, följt av ett annat nej dagen efter. Jag försöker se det positivt. Att två riktigt maffiga bolag var intresserade av mig och min kompetens. Men jag vill fullkomligt dö när jag fick dessa besked. Att åka i sluttampen är banne mig det svåraste någonsin. Kände mig så dålig. Det är kämpiga tider i tv & film nu. Men jag är fortfarande så himla positiv. Det kommer bli bra? Eller hur?
Månadens sämsta:
Ja förutom det ovan. Så hade jag ett väldigt kritiskt ögonblick, den 16:e december, min pojkväns födelsedag, när jag fick åka till St. Görans ögonakut pga sår på honhinnan. Det gjorde så djävulskt ont. Läkaren sa att det var bland de värsta smärtorna man kunde överleva. Jo tack – jag satt och vrålade i väntrummet. Med solglasögon vill jag tillägga. Nej men herregud. Det var en kamp.
Månadens bästa inköp:
Unnade mig en fet leverans på juldagsmorgon från Adlibris & kicks. Som en gåva till mig själv. Nu är massa saker påväg till mig.
Månadens klädesplagg:
Har levt i en glitterkjol som är tusen miljoner år gammal. Den är perfekt för alla festliga tillfällen december har erbjudit. Jag switchar överdel. Funkar med mysig stickad tröja. till genomskinlig lace eller en vanlig tisha. Jag kallar den julkjolen.
Jag har läst väldigt lite den här månaden! Tryckt Evelyn Hugos sju äkta mäni mellandagarn och helt ärligt. Perfekt bok för sånna dagar. Händer inte allt för mycket. Läste även lite noveller från Novellix med temat klassiska julberättelser. Är på rea nu. Rekommenderar verkligen att köpa inför nästa jul. Perfekt gåbort present i glöggtider. Annars kämpar jag fortfarande på Cleopatra & Frankenstien. Det är lite väl hipstrig för min smak.
Ett nytt tema för året är som ni kanske förstår är – ROM COM! För helt ärligt. Det känns verkligen som en början på en sån just nu. Jag känner mig som Bridget Jones. Lika röriga, lika förvirrad och kaosig. Jag ska ta mig an det här året som att det är en romantisk komedi. Det här är bara början. NU går vi in i det nya året.
