Vardagsbabbel

Jag försöker göra mitt bästa för att vara i nuet just nu. Enbart göra sånt som gör mig lycklig. Inte oroa mig över saker som är utom min makt, utan faktiskt bara vara. Det går framåt. Jag är otroligt glad. Jag hade absolut en dipp efter semestern, vi kan kalla det en post-vacay blues. Men det är tydligen vanligt enligt min kille. Nedan har vi tre saker som har fångat mitt intresse den senaste veckan. Hoppas ni tycker att det är minst lika intressant som jag gör. 

Runt om mig är det som att allas världar skakas om. På olika sätt. Inget är som det var för ett tag sedan. Det kanske är bra, som att man inte är ensam om krisen. Kanske är det inflationen. Kanske är det något annat. Men skakigt är det helt klart. Igår läste jag den uppmärksammade artikeln om The Pandamic Skip från The Cut. Jag relaterade verkligen. På sistone har jag känt mig så förvirrad. Det är som att min hjärna inte är i synk med min kropp. Under pandemin försvann många av mina första “vuxenår”. Jag känner att jag har blivit bestulen av tid, resor och äventyr. Nu är det som att jag står inför ett vägskäl, och hur jag än gör. Så känns det lite fel. Jag tänker så mycket på den här artikeln. Är det bara jag som känner såhär? Snälla kan inte ni dela era tankar <3 

Jag har gått in i min spirituella sida igen. Vi behöver inte gräva i det allt för mycket. Nått hände när jag träffade sveriges kändaste medium, sen dess har jag liksom öppnat upp mig. Rökelser har köpts in, böcker har klickats hem och behandlingar har bokats.  Åh herregud. Vem är jag ens? Ta det med en nypa salt. Låt en kvinna leva lite.  Jag vill ge er ett poddtips. Delade detta på insta nyligen och fick så härliga reaktioner. BBC har producerat en otroligt välproducerat podcast som heter Witch. En djupdykning i den alltid populära ämnet “Häxor”. Nej men det är så intressant. Allt från häxbränning, till magisk lära och kulturen av midwives. I höst vill jag göra mer djupdykningar som denna i diverse ämnen. Det är så härligt att gå all in. Finns att lyssna på här. 

Jag och Caroline var på tisdagsmiddag igår. Vi gick till Lennart och Bror fisk, tackar som frågar. Lite smådyrt, personalen var inte direkt på strålande humör men gott var det. Under middagen hade vi en drös saker som skulle avhandlas. Ni vet väl att vi har en samtalslista? En lista med ämnen som diskuteras. En sak på listan var faktumet att jag hade börjat gråtit på SATS tidigare under dagen. Under ett Bodybalance pass. Okej det var en tår, och det var ren lycka. Jag har alltid hatat att träna, och hatet har vuxit på sistone. Det som hände på Bodybalancen var otroligt. Kanske är det att jag börjat mått bättre. Men jag kände mig så stark. Som att jag orkade precis vad som helst. Jag stod stadigt. Det var skönt att ta ut musklerna till max, att känna svetten i pannan och liksom höra pulsen. Instruktören sa fina ord. Ursäkta, blev jag typ… precis frälst på SATS?

David Ritschard har tuppat av på allsången och andra jobbveckan har passerat. Du satsar kropp och själ och ifall tacken e det här, Jag förstår varenda ord. David är en legend och det är en sorg när kroppen har jobbat för mycket för länge. När det ger upp för att man inte längre orkar. Jag vill att han ska bli frisk snabbt. Han, som många andra. Dom kämpar. Vi alla kämpar, kämpar för att försöka va en duktig proletär.

Om två veckor väntar ett nytt äventyr. En ny era. Jag har nog inte riktigt tänkt på det allt för mycket. Jag har liksom inte riktigt förstått det. Igår blev det officellt. Att tv-serien jag har projektlett ett tag släpps till hösten. Jag har jobbat som aldrig förr det här året. Jag har växt som aldrig för under det här året. Jag har tvivlat otroligt mycket. Kastat in handduken ett par gånger. Jag har älskat det jag gör. Jag har hatat det jag gör. Som med det mesta. Nu är jag typ klar med mitt projekt. Det är dags att skörda. Göra något nytt typ. 

En av mina roligaste kompisar, okej har bara KUL kompisar. Elin. Hon och jag ska ha konferens. Frilanskonferensen 2023. Vi ska prata om roliga projekt vi vill göra, hur vi visualiserar det som komma skall samt dricka loka citron på glasflaska. Elin säger att det är sånt man gör på konferens. Samt äter Marianne och hårda päron. Så det ska vi göra. 

“Varför må dåligt när man kan må bra” så låter mitt mantra för hösten. Ja, precis så ska jag leva och verka. Det ska kännas kul i bröstkorgen. Det ska bubbla och vara energi. Livat så att säga. Det är min målbild. Det är inga mer 37 minuter obetald övertid. Inga 37 minuter som är stulna från mitt liv. Det är min höst. Min bästa höst.

Hej. Min hjärna har gått på helvarv lite väl mycket på sistone. Alltså vi snackar för mycket. Att säga att det är mycket på jobbet är platt. Jag vet. Men det har det varit. På den nivån att jag tänker om stora frågor osv. Fan att livet ska vara så fucking svårt. Att skriva här har varit något jag verkligen saknat. För mitt i allt – så har jag velat dela det som händer innanför hjärtat, trots att hjärtat har haft konstant kaninpuls. Snart så. 

I veckan var jag på techevent. Det var. Mycket. Jag har liksom inte riktigt tänkt så mycket på att jag delvis jobbar inom just “tech” – att film och underhållning idag är en del av tech är för mig två världar som INTE bör blandas. Kanske handlar det om acceptans från min sida. Inte vet jag. Här är tre saker som jag insåg under mina dagar få Fun and Games iallafall: 

GEN Z = en horribel generation  

Okej det kanske var lite harsh. Men det känns att typ åtta av tio seminarium handlade om HUR vi ska kommunicera med den här generationen. Och jag kände bara “snark, kom in i matchen kallad livet” Allt ifrån att dom tror att dom uppfunnit hjulet, till att deras fokusspann som är cirka 10 sek och att dom tror att dom e så “jävla coola”. Nej hujeda mig. Det känns liksom som att alla marknadsförare 40+ är liksom lite amazed av Gen z, vill servera till deras behov annars är man lite ute. Sista dagen var det talare som hette Mary-Keane Dawson, och då var allt helt plötsligt förlåtet. Här pratades det endast om vikten av att kreativitet, bryta normerna och våga tänka nytt. Allt går i cykler – det viktigaste är att man vågar titta sig omkring och se vad man kan göra för att påverka. Va autentisk. Gen Z är inte allt.

Oversized blazer och välfönat hår. 

Jag känner mig så fel i vissa delar av branschen jag jobbar i. Jag är delvis lite bullrig, kanske inte drivs av samma saker och har liksom andra referensramar. Delar av Mediastockholm består av lite samma lirare. Välfönat hår, oversized blazers och en stark Vasastans aura. Jag är lite less på det. Så mycket copypaste på skiten är det. Jag blir trotsig då. Vill göra motsatsen. Ha mönster, stå på barrikaderna samt liksom stöka till det. Gud. Jag hade liksom på mig en byxdress med tigrar & blommor i ett hav av beiga toner. Mådde delvis p. Kände “ det är mig det är fel på”. Sen gick det något dygn. Jag landade i mig själv. Jag kommer ALDRIG vara vit skjorta och svart kavaj. Och nu överväger jag att beställa en trenchcoat i jeans pga vill rebella. Vad ska jag ha på mig nästa år?

Vet inte om tech är en plats för mig

Två dagar av surr kring AI (har förövrigt brutal AI-ångest, typ värre än min rymdångest), data och reklam gjorde mig mest illamående. Jag vet inte. Det kändes så liksom fake på något sätt. Jag är liksom mer mänsklig värme, magkänsla och typ mjuka värden. Jag vill prata om saker som känns, inte resultat direkt. Jag kände mig tom efter dessa dagar. Tom pga att jag drabbades av en känsla som var så otroligt “är det här allt det blir så dör jag.” Det måste finnas något mer än ett driv att tjäna pengar, vinnarmentalitet och status. Vad blev min motreaktion? Jag har spenderat cirka två dagar på att kolla på diverse musikdokumentärer om olika rockmusiker från 70-talet. Som ett plåster typ. 

Vet inte om jag hade en bad techupplevelse. Men så var det med det. Ser fram emot när jag får åka på SXSW. Behöver komma upp i ringen igen.

Veckan började med lymfmassage hos min massör. Det var ett otroligt bra sätt att börja veckan. Helt ärligt, jag blir typ generad när jag tänker på just den här massageformen. Eller massage överlag kanske, jag vet inte… Man är så otroligt naken inför en människa man liksom INTE ligger med. Jag vet inte. Jag, som många, har en skitkomplicerad relation till kroppen min. Och där ligger man. Nästan helt naken. Att slappna av har varit lite av en process om man säger så. Jag har blivit bättre på att släppa på den där jobbiga känslan. Det är fint. Kroppen mår bättre. Och det är så viktigt. Förresten, så kul att ni fortfarande klickar på Goopinlägget.

Fokus denna vecka har varit att skriva ansökningsprover till en kurs jag vill gå. Tänk att få en längre tid med sitt skrivande. Jag har spenderat oändligt många timmar på det här projektet. Kanske. Jag vet inte, 20-30 timmar. It’s been a while sen jag var så här dedikerad till nått. Det här har varit en dröm för mig. Jag har liksom bara haft svårt att ta tiden för detta. Är det något med att närma sig 30 som gör att man liksom tar tag i saker? Misstänker det.

Jag var på branschfest här om dagen. Slogs av att jag liksom har gjort det här ett tag nu. I typ sex år. Film, tv och underhållning. Så jävla sjukt. Tiden går FORT. Det var mysigt med branschisar. Känner mig fortfarande som en grönis ibland. Men sen händer det. Små ögonblick där man liksom känner sig duktig. DÅ blir jag stolt över mig själv. Alderbro gjorde det. Innan festen käkade jag middag med min älskling Steph. Roliga, varm och knasiga Steph. Vi rev av det viktigaste; Ronja Rövardotter, kärlekslivet och hur deprimerade vi var. Fick mens tre dagar senare. Såg absolut inte sambandet till den lilla krisen. 

Dagen därpå kom förkylningen från helvetet. Ledvärk, hosta och en näsa som fylldes med snor på cirka två sekunder. Horribelt har det varit. Sms har skickats till diverse personer där jag tackade för mig och tiden de har givit mig. Men sjukan la sig rätt snabbt. Man är ju lite dramatiskt lagd så att säga. Har dock spenderat mycket tid i soffan. Jag har tryckt den NYA säsongen av Veronica Mars. Ursäkta varför har ingen sagt att den finns? Känner mig kränkt. och jag kallade mig själv ett fan. Finns iallafall på viaplay och är 100% värd att se. 

Det här var det tristaste inlägget ever. En kall vecka, under den sista vintermånaden, vad mer kan man begära liksom? GUD vad kul det här förresten. Att ni kollar in här. Blir så varm.

Uppmuntrade ord är viktigt. En pepp, en klapp på axeln eller typ någon som hejjar på en. I december satt jag på min bästa kompis födelsedagsdrink och surrade med nya och gamla ansikten. Den här bloggen kom upp. Eller snarare vad den har varit. Att det var en kul plats, med roliga tankar och typ viktiga ämnen. Att skriva här kändes helt plötsligt lite roligt. 

En gång i tiden var vi ju ändå typ ett par hundra som kikade in här på en veckobasis – och det var faktiskt så jävla kul. Men sen hände massa grejer. Och det kändes helt plötsligt inte lika lustfyllt. Vi ska inte ens prata om att halva bloggen försvann i någon flytt. RIP. 

Under de senaste 12 månaderna har fokuset varit mitt jobb. Eller det har snarare blivit så. Roliga saker eller framför allt kreativa saker har fått tagit ett kliv åt sidan. Att hålla mig hel och ren, ha mat i kylskåpet och va en semi-bra kompis har varit prio 1 när jobbet inte har flåsat mig i nacken. Jag har förövrigt misslyckats mer än flera gånger på alla dom punkterna. Nej men ni hör ju – katastrofal vuxen. Att jag ens får finnas är det sjukaste som finns.

Om lite mer än ett år fyller jag 30. Och det känns fasiken pyton om jag ska vara ärlig. Jag är så långt ifrån där jag trodde jag skulle vara, vad det nu än betyder. Jag pendlar ständigt mellan lite begynnande växtvärk och att vilja dra i handbromsen för att stanna tiden. Som ni förstår så är det mycket som händer i det lilla huvudet. När jag beslutade mig för att gå tillbaka hit så bestämde jag mig för att jag måste ha något tema. Något att förhålla mig till. annars skulle det bli för löst i skallen och saker skulle rinna ut i sanden. Det här ska bli min stökiga dagbok om min stormiga 30-års kris. Hujeda mig. Hur ska detta gå? Fortsättning följer. Tänker att den ska vara ärlig, öppen och typ KUL. Gud. Vill någon ens läsa? Måste bli bättre på att ta bilder ba. Så jäkla svårt ba. Jag är så dålig fotograf. Jo men ni kommer vilja läsa.

Jag har ju sagt det – ett par gånger faktiskt. Att jag ska komma tillbaks och så vidare.  Men jag tror verkligen att det här är gången. Några inlägg då och då. Platta analyser, bilder på saker jag tycker om och typ vardagsbabbel. Det får vara det. Det här ska bli lite kul faktiskt. Tack Carro och Carro. Det här är 100% er förtjänst

Igår var det unn. Jag och C var på Miss Clara. Dyrt men gott men HORRIBEL service. Jag brukar inte vara kräsen. Men det här var utöver det vanliga. Det här med att bruncha. Fyfan vad det är mys. Babbla, skvallra och fullkomligt må. Det var så kul när vi kom till hotellet för det vara endast tjejer i lokalen. Är det bara tjejer som brunchar? Jag tror det. Tråkigt för snubbar. Dom missar ju det mysigaste målet. Åt en eggs arlington och drack rasperberry bellinis. Kändes så otroligt Sex and the city.

Köpte mig nått dyrt. Det här med loungewear alltså. Det är dyrt men KUL. Såg en instastory med Klara Doktorow. Hon hade en fin pyjamas från A Part Of The Art. Men den kostade 1895kr. Och det kände jag, heeeeellll now. Men sen. Dagen där på. Dök den upp i mitt flöde. På 70%. Det blev ett köp och så var det med det. Finns här

Idag vaknade jag en aning bakis med H. Jag var skör och vi behövde babbla ut lite. Jag har varit lite on edge på sistone. Känns som att vi har pratat om varandra lite. Jag föreslog lite sharing. Kommunikationsmetoden sharing lärde jag mig när jag jobbade på Hälsoresan med Kalle & Brita. Legenden Lamita i Molkom förespråkade Sharing. Sharing är 3-5minuter surr. Ingen får störa, gå i försvarsmode eller avbryta. Utan bara öppen kommunikation. Mådde så bra efter. Sen gick vi och åt en semla. Bra avslut på en bra vecka.

Det är den 31:a januari när jag skriver detta. Imorgon är januari slut. Jag är tacksam. Tacksam att det gick över relativ smärtfritt. Grät bara några gånger. Hulkade två gånger. En gång under guldbaggen och en annan gång när jag kände mig som en katastrofal människa. Jag och min gamla bästis hade en grej. Man fick skolka valfri fredag i januari. Skolkandet handlade om att unna sig saker när allt kändes som mörkast. Fint tycker jag. Mer skolk i livet.

Efter en halvdag på Djurgården köpte jag Stockholms bästa falafel på Burgerian. Jobbar mycket på ön nu. Det är kul. Lite av en ny värld. Jag lär mig mycket nytt, och får göra så mycket KUL. Var till exempel på ett helt övergivet Cirkus. Det var så spännande. Tog där och de ett beslut att jag SKA på baggen nästa år. Har alltså börjat med affirmationen lagom till nya året. Jag jobbar just nu som produktionsledare. Det är ju en sån tjänst som verkligen är högt & låg. Kreativt, projektledning och spindeln i nätet-roll. Sånt som jag alltid har gillat. Jag som har jobbat mycket inhouse får nu vara i massa olika projekt. Det är verkligen kul. Tillbaks till falafeln, den är billig och god. Men servicen är verkligen speciell. Jag skulle vilja säga att det är något som måste upplevas.

Blev krasslig. Oundvikligt kanske. Är det covid? Tror inte det. Tog tre tester. Alla var positiva. Eller negativa. Hur fan är det? Okej jag hade inte covid-19. Varit lite hängig. Haft latent huvudvärk. Snorat och hostat. Gud vad osexigt. Fick hem en go apotealeverans. 100% räddningen. Förresten har bytt p-piller. MÅR SKIT. Känns ungefär som att jag har en mini-mini gruvarbetare i maggen som sakta men säkert hugger sig ut. Ska det kännas så? Jag ger det en vecka. Sen måste gruvarbetare sticka.

I helgen la jag och min manliga bekant pussel. Jag som öppet har suttit och typ hånat hans pusselintresse (förlåt!?! varför är jag så hemsk?) satt helt plötsligt och typ tyckte om det. Det var mysigt och lugnande. Vi varvade ett avsnitt The OC med How To Become A God In Central Florida med pusslande. Inte mycket pussande tbh. Lite trist.

En vecka till har passerat av denna höst. Hur kunde det gå så fort? Bachelor har ersatts av Bachelorette, jag har plockat ned vinterkapporna från vinden och det är iskallt i min lägenhet om nätterna. Den här hösten har varit så konstig. Hela året har varit så konstigt. Året början med att jag gick i terapi, livrädd att fastna. Sen lossnade allt. Ungefär som hela havet stormar. Inget blev det andra likt. Istället för att gråta för att inget kändes rätt – så grät jag istället av oro och i saknad av sammanhang. Kan man inte bara vara okej med läget? Tror inte det. Här om dagen var Berka här. Vi drack glubbel och grubblade. Dissekerade allt som kändes övermäktigt, jobbigt eller bara oklart. Jag älskar henne så mycket, och vår förmåga att alltid prata. Ett evigt tjötande, gråtande och skrattande. Vi pratade om det där att det alltid är så svårt att bara vara i det. Att även om man har det SÅ BRA är det alltid något som skaver. Som vanligt kom vi fram till en sak – en återkommande bok i vårt liv. The Power of Now, boken man alltid bör läsa om.

Idag signade jag på ett nytt jobb. Känner mig typ fnittrig och lycklig. Jag vet liksom att jag kommer ha så kul, och få jobba med liksom mega projekt. Det andra kommer nog falla på plats, tids nog. Och jag är så kär, förlåt d är töntigt. Men liksom blir genuint glad när jag tänker på hans gulliga ansikte, hur det känns när vi ska sussa och liksom när vi skrattar. Vi skrattar så mycket.

Onsdag onsdag onsdag. Är det inte veckans bästa dag? Eller i iallafall veckans vändpunkt. Gillar vändpunkten. Gillar där med också onsdagar. Va uppe med tuppen iallafall. Jag hade bokat in en körlektion 8:10. Vilket kändes supertidigt. Jag har full förståelse att alla inte tycker att det är jättetidigt. Men allting runt 8:00 och 8:30 är lite av en dimma för mig. Kanske inte de stunderna jag levererar mina smartaste idéer eller känner mig som skarpast. Traskade iallafall ner till Östergötagatan där min körskola ligger. Möttes av en gullig lite regnbåge. Tänkte att det var ett tecken. Nu vänder det jobbiga. Jag hade fan go energi i kroppen.

Och hur gick köris undrar ni? OTROLIGT bra. Det går väl inte jättefort alltid. Alltså hastighetsmässigt. Det körs en del i Hammarbyhöjden aka. litet samhälle. Vilket betyder goa 30 km/h. Jag är horribelt dåligt att kolla innan jag blinkar. Men jag har en säkerhet bakom ratten. Det händer saker som man säger så. Jag fick beröm för mitt lugn och hur bra det gick. Och efter köris är det dyr macka som gäller. Jobbar mycket belöningssystem. En go macka med ägg från Pascal blev det. Förresten det här med äggmacka. Hur känner ni för det? Är det socialt ok att äta en äggis i t.ex. ett kontorslandskap? Kan bli ett sånt jävla fuzz. Kul det här med mackor. En sån vattendelare

Efter gofrukost och traumat av att ha överlevt en körlektion så gick jag hem och jobbade undan lite saker. Skrev lite text b.la. för ett jätteroligt projekt jag har till våren. Tog en lite kort powernap. Absolut lite ovan att gå opp i ottan och köra bil om man säger så. Åt lunch i badrummet och sminkade mig. Har ett fuldiadem för sminkning – har inte alla kvinnor det? Hade en diademfas för cirka 2 år sedan. Var otroligt mycket grejer med pärlor på lilla huvudet. Träffade en gammal kompis under denna fas ”det är en lite småborglig look du har” . Det var ungefär där och då jag slutade med diadem. Efter sminkningen blev det två extremt roliga möten på rad. Är det nu det börjar hända saker? I think so.

Skulle ta en vacker höstbild bland löven på Kocksgatan. Förövrigt min bästa gata. Vill bo där. Eller ja. Min näst bästa gata. Skånis forever. Men en fin bild… det kan vi väl erkänna att det INTE är? En hade köpt fin potatis. Alltså ”liten fin” potatis. Finns det någon annan potatis? Svar nej. Pratade med min manliga bekant tidigare på dagen. Det hade absolut varit en lång dag för oss båda. Otroligt mycket känslor. Jag varande för eventuella tårar. Inte pga att man är ledsen. Mer att man ba är lite överväldigad. Tror ni fattar. Yttrade meningen ”Jag vill äta fiskpinnar och sa Bonde söker fru”. Han suckade absolut men sa sen ok. Vilken snubbe man hittat. Nån att äta fiskpinnar med. KUL.

Fiskpinnar + Curry Remo = sant . Förlåt med curry Remoulad, är det inte det finaste vi har? Vill bara äta trygghetsmat just nu. Mycket stroganoff, kötbullar med sås och rostisar. Det är så otrolig mysigt. Antar att det är hösten. Behovet för comfortfood är större än någonsin. Drömmer nu om typ laxpudding och denna svampgryta.

På kvällen hängde vi i soffan. Ni vet, som man gör. Vi kollade tiktok och gjorde en djupdykning i fenomentet #dadsofTiktok , såg ett avsnitt midnight mass och babblade loss. Det är så mysigt så. Klockan 23:15 släcktes lampan. Fett sent om ni frågar mig. Älskar att gå och lägga mig tidigt, helst gärna innan 22. E det så fel? Det var min onsdag.