Vi kör en kort sammanfattning av Mars. Jag vet att ni är nyfikna. Eller inte? Det har ju varit en riktig skitmånad.
Hur var mars?
Helt ärligt. Jag har nog varit/är rätt deppig. Addera en liten 30 årskris och hormonell obalans på det. Bitvis har det varit rätt kämpigt. Har man velat kastat in handduken ett par gånger? Jo. Vi ska inte ens tala om så fort nån har nämnt min födelsedagsgalej som är nästa vecka och min respons har varit ”JAG VILL INTE PRATA OM DET”. Jag har varit 100% omöjlig. Jag är så tacksam att mina kompisar inte har blockat mig i livet.
Månadens jobb
Solusearching AB fortsätter sin utveckling mot nya möjligheter.
Månadens besvikelse
Är inte Mars inte en enda stor besvikelse? Den som påstår något annat mår ju inte bra.
Jag har tre bra tips som jag tycker alla ska se. The Holdovers för tänkarna. Hypnosen för oss horribla stadsbor som vill paja systemet. Och All Of Us Strangers för oss som bara vill ha sig en god gråt.
Månadens poddar
Tål inte några röster i detta nu. Är absolut lite känslig. Men känns mest som att svenska poddar handlar om skitsnack och trista toner. Som den otroligt basic bitchen jag är har jag börjat lyssna på Call her Daddy. Det är lite kul.
Långfredagen kan kännas som en evighet. Jag tycker verkligen det. Och det här med familjen. Visst är det mysigt och allt. Men det kan också vara lite påfrestande. Jag tycker att man ska se långfredagen som en paus i ledigheten, ett avbrott i festligheterna. Eller så är det bara jag som behöver det. Som den otroligt introverte person jag är, med en massa kli i kroppen. Ofta blir det bara pannkaka och man sitter och skrollar på telefonen. Här är några saker du kan pyssla med för att få timmarna att gå:
Laga enkla saker riktigt långsamt
Det här var ett tips jag fick av min psykolog för några år sedan. Allting ska alltid gå så fort hela tiden. Och jag är fasiken inte tid för att stressa. Att laga något riktigt enkelt långsamt är en övning i tålamod. Men det gör en också möjligheten att hitta njutning i små små saker. Och gott brukar det bli. Tycker t.ex. att ni borde prova den pastarätten ikväll.
Långfredag = bio
Jag och mitt ex hade en härlig tradition på långfredagen: långfredagsbio. Vi bröt aldrig den och drack alltid ett glas vin efteråt för att diskutera det vi sett. Det var alltid en sådan mysig stämning på biografen. Jag rekommenderar verkligen ”Hypnosen” och ”All Of Us Strangers”.
Unna dig något fint
Köp dig något gott. Eller nått som gör dig glad. Eller kanske något som doftar gott. Själv kommer jag springa ner och köpa en göttig tvål från Tvål & tvaga.
Ogulligt påskpyssel
Nej, men jag är för påskpyssel. Men det får inte vara för gulligt. Då tappar jag peppen på något sätt. Min pojkvän har introducerat mig för konceptet lökägg. Det är verkligen festligt. 1. Klä in äggen i lökskal. 2. Rulla sedan de inlindade äggen i aluminiumfolie. 3. Koka dem sedan så länge du önskar. 4. KLART!
Långpromenad forever
Långfredagen kräver sin långpromenad, och så är det med det. Ta en kopp kaffe på vägen och vandra gärna på egen hand. Ta en timme för dig själv och lyssna på det senaste avsnittet av Uggla & Uggla. Jag är besatt av den podden.
Min telefon är alltid full av otydliga skärmbilder från olika kanaler. Det är en röra som behöver rensas ständigt. Här är några saker från veckan som har passerat
Boho is back. ÄNTLIGEN!!! Jag är en sån förespråkare till en bohemiska stilen, alltid varit och kommer alltid vara. Tycker den får oförtjänt mycket skit. Ja, den är lite ocool men må så vara. Det är jag också. Ocool alltså. Med världsekonomi rent åt helvete är det 100% rimligt att boho kommer bli en grej. Kan vi alla inte bara klä oss som statisterna i Hair? Det är forever min favvolook.
Julia Frändfors är den roligaste personen på instagram. Det finns ingen person som gör mig så skrattig som henne. Ny säsong av Gifta vid första ögonkastet är på ingång och deltagarlistan är officiellt live. Alla är så unga…? Nej men vad är det för stress egentligen. Jag håller med Julia. Det är för ungt att vara med vid 27. Tycker jag iallafall. Jag var mitt i krisåren vid 27. Alltså taskig ekonomi, ostabilt jobb och partygladare än någonsin. Så långt ifrån att vara någons fru. Vad är det för jävla stress folk lever med?
Nea Holm la upp en bild på sin urgullig unge och jag kände direkt. Nej men det här min stil. 100% saker jag skulle ha på mig som snart 30åring. Kombinationen är over the top. Och jag älskar det. More is more.
Fick en gullig inbjudan här om dagen, från min mamma, som ville fira hennes katts 10-årsdag. Det ryktades om tonfikmousse och kattbubbel. Känns lite gulligt på något sätt. Det är så viktigt att fira de små sakerna i livet. Eller är det obehagligt? Gud nu vet jag inte längre.
Är det bara jag som kan tycka att det är påfrestande att vara runt sin familj 24/7 under långhelger? Nej, men jag brukar drabbas av ett bryt sådär lagom till påskaftonsmiddagen. Känna mig instängd eller påhoppad. Eller kanske både och. Jo, men lite lättkränkt är jag ju också. Vilket inte brukar bli en underbar kombo med för mycket socker i kroppen och en lite för understimulerad hjärna. Alltså, förstå mig rätt. Jag älskar min familj. Men i lagom doser. Och vad är räddningen när det blir för mycket familj? Skärmtid. Älskar att smyga upp i ett gästrum, öppna upp datorn och trycka på en dokumentär eller liknande. Så här är mina bästa tips just nu:
Två systrar i olika städer ringer till varandra. Annika är mitt uppe i planeringen av sitt bröllop, Sandra har precis blivit lämnad av Filip, pappan till hennes tre veckor gamla bebis. Sandras situation får Annika att börja fundera över sin egen relation. Hur undviker man att familjeprojektet blir början till slutet? En film av Annika Fredriksson.
Jag såg den här dokumentären för tre veckor sedan och har i princip bett varenda person jag pratat med efter det att kika på den. Jag har hört starka analyser både i Surret och Fredagspodden kring den, och helt ärligt förstår jag varför. Åh herre min Gud, vad bra den här dokumentären var. Den var så hjärtskärande och ärlig. Jag, som konstant lever med rädslan att bli lämnad, fick en rejäl klump i magen. Dokumentären tog upp viktiga frågor om de klassiska könsrollerna i en heteronormativ relation och rädslan att hamna precis där man var livrädd för att hamna.
Följ med till en värld fylld av korrupta politiker, giriga markägare, förgiftade vattenreservoarer och olösta mord. I detta moderna westerndrama skildras familjen Duttons hårda kamp för att försvara sin älskade ranch i Yellowstone, Montana, från ständigt attackerande grannar.
Nej, men det låter tråkigt. Jag vet. Men helt ärligt, det finns ingenting som har haft mitt fokus så här länge. Jag kan ju inte bingea saker – men Yellowstone. Åh herregud, var jag har ett bra fokus. Det är något med miljön och livsstilen. Den är så vacker på något sätt. Så långt ifrån ett modernt samhälle, men ändå inte. Och de starka karaktärerna. Har jag sagt att Beth Dutton är mitt spirit animal? Det är en serie som bara keeps on giving. Och alla är bovar. Bara det är ett spännande koncept.
Taylor Swift: The Eras Tour tar publiken på en unik musikalisk resa genom Taylor Swifts karriär, som sträcker sig över flera decennier och banar väg genom hennes olika musikaliska epoker.
Are you ready for it? Jo, men snälla. Är ni det? Jag vet att Berka tycker att Taylor Swift är töntig. Må så vara. Jag älskar det. Och den här hysterin som har uppstått i världen? Jag älskar den med. Om det är någon konsertfilm ni ska se den här påsken är det denna. Om man ger det en ärlig chans så tror jag att man kommer att bli helt betagen. Taylor Swifts universum är otroligt och jag tror fasiken att världen skulle bli en bättre plats om fler förstod det.
En manusförfattare som återvänder tillbaka till sitt barndomshem inleder en relation med en mystisk granne. Då upptäcker han att hans föräldrar, som dog 30 år tidigare, verkar leva.
Jag gick och såg den här på bio. Helt själv. I en salong helt ensam. Och det var bra. För jag grät som en toka. Det slutade liksom inte. Tårarna bara rann i två timmar. Och när jag klev ut på Götgatan kl 14 en tisdag var det lite som att jag levde i ett annat universum. Jag såg på livet annorlunda. Jag tänkte på allt jag ville säga, göra och känna. Gud det var så starkt. Och Paul Mescal. Jag är så förtjust i honom att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Imorgon har Ronja premiär på Netflix och ingen är mer peppad än jag. Är jag Ronja innerst inne? Det är jag. Lika jobbig, envis och tvärt. Om jag tänker på en film som har påverkat mig genom livet är det Ronja Rövardotter (1984). Är det grunden till mina daddy issues? Ja, förmodligen. Jag menar, Börje Ahlstedt med hans ojämna humör har alltid fått mig på fall. Är min kille lite lik Mattis? Jag kommer ej säga nej. Att det här är den mest påkostade serien som har producerats i Sverige gör mig ju inte heller direkt opepp. Perfekt tittning för hela familjen skulle jag säga.
Snälla dela era göttiga tips! Behöver allt jag kan få.
Förutom fred på jorden och ett liv fullt av äventyr så har jag filat på en liten önskelista. Nej men det är så svårt. Jag tycker ju liksom att det är pinsamt att önska mig saker. Vem tror man att man är liksom. Inte vet jag. Här kommer några saker som ligger på min önskelista iallafall:
Nu är det mindre än 30 dagar kvar tills jag fyller 30. Alltså avsevärt mindre. Och inom mig är det väl lite av en storm som pågår. Jag träffade en kompis här om dagen som var i någorlunda samma tillstånd a.k.a kraftigt nedstämd och lite förvirrad. Här om dagen ringde jag min kille. Vi pratade om annat. Och jag kände helt plötsligt hur tårarna blev närmre och närmre. Till slut gick det inte att hålla in. ”JAG VILL INTE BLI TRETTIO” sa jag och alla känslor började totalt forsa ner. Som ett jävla barn.
Det som har varit jobbigt med den här födelsedagen är väl att jag inte riktigt är på den platsen jag hoppades. Jag är arbetslös för första gången i mitt liv (tack inflationen och streamingkrisen för det det), jag bor kvar i min lilla underbara (men också otroligt störiga) lilla etta och ibland känns det som att drömmen om det där andra är längre och längre bort. Förstå mig rätt, denna tid har gjort mig ödmjuk och det har fasiken varit så bra för lilla mig. Men jag känner mig också katastrofalt dålig och ful har man blivit på resan.
Men sen tänker jag också på resan jag har gjort. Jag är så otroligt stolt över vem jag har blivit och vad jag har åstadkommit. Jag har varit ihop och gjort slut ett par gånger. Har haft så otroligt roliga jobb och fucking 5+ år inom film & tv!!! Jag har rest till knasiga platser. Jag har dansat på varenda dansgolv klockan fem på morgonen. Jag har hittat vänner som är roliga, smarta och otroligt fina. På många sätt har jag gjort mer än vad jag någonsin hade hoppats. Det jag har lärt mig är att det mesta är tillfälligheter. Saker bara blir. Det är när man försöker kontrollera det. Allt går åt helvete.
Vad ska hända nu? Det vet jag inte. Jag befinner mig helt klart i det absolut roligaste äventyret någonsin. Jag lyssnade på min nya favoritpodd Uggla&Uggla här om dagen. Hon pratade otroligt mycket om att hon befann sig i ”SITT” decennium. Jag snor det rakt av. Nu går jag bara in i det. Tar ett kliv och slutar fega.
Här kommer 30 tankar/drömmar/lärdomar jag tar in i mitt kommande decennium:
Ge upp drömmen om att bli en morgontränare. Absolut kl 09.00 – det funkar. Men du är inte en dålig människa för att du inte orkar stå bland ätstörda dönickar och muskelknuttar med mommy issues på SATS SOFO en februarimorgon kl 07:03. Det är inte mänskligt.
Det finns ingen tid för mobbare och översittare. Folk som inte är snälla kan fasiken dra åt fanders. Ge noll av din tid och energi till folk som inte vill dig väl. Speciellt “amerikanska överordnare som inte är din chef” som försöker micromanagea precis allt du gör i din arbetsroll.
Skaffa dig en mer uppstyrd klädstil. Men med en twist. Med andra ord. Skippa inte leoparden.
Bli bra på pengar. Men inte så pass mycket att det tar över ditt liv. Skapa ett hållbart sparande, investera lite på börsen och lär dig leva efter en budget. Men bli för tusan inte snål. Det är så ocharmigt.
Lär dig städa. Gör det bara. Det är tråkigt. Men bli bara bättre på det.
Det är ingen skam att alltid vara den som går sist. Jag kan inte gå hem från en fest. Jag är oftast kvar tills det horribla takbelysningen åker på. Njut av det. För det kommer förmodligen en tid när det här inte kommer vara en del av din vardag.
Läs Läs Läs. Det är det absolut bästa du vet. Och du kommer bli en så otroligt mycket bättre skribent när du läser. Minst två böcker i månaden. OKEJ?
Jag drömmer om barn, det gör jag. Små gulliga saker med mycket hår, som babblar hela tiden och vaknar innan solen gått upp. Jag har full respekt att det inte är en självklarthet att få barn. Det vore fantastiskt om det nu blir så. Men kanske inte nu.
Jag vill renovera. Något från grunden. Något som kanske är fult. Och göra det fint. Hitta hjärtat i något som ingen längre älskar. Det får ta tid. Men det ska vara min plats på jorden. Ett sommarhus kanske.
Det har varit viktigt för mig att bli omtyckt. Av alla. Det är omöjligt. Och man dör ju nästan på kuppen. Mitt nya mål är att bli accepterad och respekterad. Annars får det vara.
Ha alltid färska blommor hemma. Färgglada saker som sätter piff på tillvaron.
Sälj saker du inte har plats för eller använder. Ha inte för mycket i garderoben. Du kommer bara att få ångest och dåligt samvete. Och köp inte skit.
Prioritera egen tid. För att du ska fungera behöver du tid som är helt på ditt sätt. Det är inget fel med det. Avsätt Elinor-tid som ingen kan rucka på. Det är då du blir kreativ. Ditt bästa jag.
Ät en lunch på egen hand, åk på utflykt, eller gå på en utställning.
Skriv dagbok. Det är helande. Jag lovar. Och kul att läsa senare.
Boka in saker med dina vänner. Och dyk upp. Även om du är överväldigad, känner dig konstig eller inte. En middag, en weekend eller en promenad. Se till att alltid ha en plan med dem du älskar.
Var inte så hård mot dig själv. Tillåt dig att vara ny på någonting, det är helt okej att vara dålig också för den delen och man får be om hjälp.
Stressa inte. Du har inte tid att stressa.
Jag vill bli cowboy. Rida långsamt uppför ett berg. Ha en cowboyhatt och dansa two-step. Kanske också sitta framför en brasa och inse att absolut ingenting spelar egentligen någon roll.
Jag vill bli betydligt mycket modigare. Kasta mig ut hela tiden. Det kan ju inte bli värre direkt. Eller ja, det kan det verkligen.
Jag vill se nya platser. Som till exempel. The Lake District, Isle of Skye och Dublin.
Jag vill att mina manus kommer till liv. Att ni ska få se det på tv. Det vore så fantastiskt om ni fick lära känna Vera t.ex.
Jag känner att jag har en till lägenheten i innerstan inom mig. Helst på östra Södermalm. Men min kille är inte lika pepp. Jag ser fram emot att skapa ett hem där vänner äter sena middagar med för mycket rödvin, där jag tittar på Love is Blind S2 och som har ett badkar.
Sluta ha bakisångest, vargtimma eller ångest för saker du sagt och gjort. Det är inte så illa.
Skriv skriva skriva. Sluta inte skriva. Någonsin. Ta din konst på allvar.
Lär dig baka och laga nya saker. Va inte rädd för maten. Det är kul. Jag lovar.
Köp mer presenter till dom du älskar. Små saker som är kul, som gör dem glada.
Jag vill lära mig att köra båt. Ja jo jag vet, det är gas och broms. Men sen är det ju det där med ankare. Det verkar väldigt väldigt svårt. Att segla känns som en omöjlighet. Så en vanlig motorbåt är helt klart lättare.
Ring din mamma oftare, och din gamla moster. Bli en bättre dotter. Hälsa på någon gång ibland. Även om du har andra planer. Jag är så dålig att prioritera sånt. Familjetid. Jag tar det nog lite väl mycket för givet. Det är så ocharmigt. Det är viktigt.
Sluta inte dröm. Försök se lustfyllt på livet och ta det inte allt för seriöst. Keep the dream alive så att säga.
Jag och en kompis tar en AW på Götgatan. Vi babblar om små och stora saker som har hänt på sistone. Inget livsomvälvande direkt. Det är ju februari – ingenting spännande händer i februari. “Har du sett One Day på Netflix?” hör jag mig själv säga. Hon tittar på mig med en allvarlig blick: “Om det på något sätt slutar som boken är jag noll procent intresserad”. Det är så jäkla uppenbart där och då. Hon bär på ett så kallat One Day-trauma.
När jag var 17 år läste jag boken One Day av David Nicholls. Jag hulkade mig igenom slutet. Hur kunde livet vara så orättvist? Spoiler alert: Nån dör. Och det smärtar som tusan. Kort därefter släpptes filmatiseringen med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Om jag grät mig igenom boken så lämnade inte direkt filmen mig med en lindrigare reaktion. Det var en tsunami av tårar. Det slutade inte.
När jag fick reda på att Netflix skulle släppa en nytolkning av bästsäljaren fick jag en klump i magen. Det räckte alltså inte med nästan två timmar av hjärtesorg, mörker och total smärta. Nej låt oss göra en 14 avsnitt lång djupdykning och totalt grotta ner oss i hur jobbigt det är att vara människa. Men bra är det, det måste man fan ge dem. För där sitter jag ännu en gång. Redo att bli helt förstörd. 100% frivilligt. Historien om Emma & Dexter håller än idag. Den är nästan bättre. Vi kommer närmre karaktärerna. Vi lär känna dem på ett annat sätt. Vi ska inte ens tala om hur karismatisk Ambika Mod är i rollen som Emma Morley. En stjärna är absolut född.
Jag blir alltför investerad i den här typen av serier, nästan på ett ohälsosamt sätt. Sådana här “right person, wrong time”-scenarion fångar mig varje gång: jag blev fullkomligt rasande på Marianne när hon gjorde slut med Connell i slutet av Normal People. De var perfekta för varandra, eller åtminstone nästan. Fast det var lite rörigt, måste jag erkänna. Ändå fanns det något där. Och när Hot Priest säger ”This shall pass” i sista scenen av Fleabag, fick jag verkligen hög puls. Blodet pulserade i mina tinningar. Vad var poängen med två säsonger kärleks-berg-och-dalbana om han ändå skulle välja Gud till slut? Jag var tvungen att ta en Atarax för att lugna ner mig. Det kändes som ett svek mot mänskligheten, åtminstone mot seriens fanbase. Jag mår verkligen dåligt av den här typen av serier, men ändå fastnar jag i dem. Varje gång. Alltid redo att klicka på play. Vad är det för fel på mig?
Jag tror att kraftfullt berättande, det som verkligen berör oss djupt, till stor del handlar om att kunna spegla sig i karaktärerna. När vi kan relatera till deras resor och utmaningar, känns det som om vi själva går igenom det. När det går åt pipsvängen är det nästan som att man själv också har misslyckats. I en värld full av artificiellt och opersonligt innehåll vill vi ha något vi kan knyta an till. Även om det smärtar. Det är ju en del av livet.
När livet känns lite tungt har jag ett grymt lifehack: en staycation. Det är så enkelt men så effektivt. Som tur är har jag en bästis som jobbar på en hotellkedja! Det är en såkallad win-win. Hon hade ett presentkort på en hotellnatt som skulle gå ut. Och ville ta med mig? OTROLIGT.
Vid kl 15:00 satt jag i hotellobbyn på Karlavägen. 100% redo för incheck. Jag hade liksom gått in i nått typ av mindset att jag var i London. Fråga mig inte varför, det bara blev så.
Vi strosade runt på Biblioteksgatan. Det var så trevligt. Vi sniffade på parfymer, pratade om vår stil och provade dyra klädesplagg. Jag köpte ett set från COS som kostade en slant. Jag kände mig så fin. Det var länge sedan nu. Eftersom jag är ganska kort så behöver byxorna halveras ungefär. Men det kommer bli fint.
Sen drack vi drinkar på Pas d’art och pratade om mitt nya projekt. Nej men jag ska ju bli börshaj. Mer om det inom kort. Notera skönheten på bilden. Min bästis är snyggast i stan. Hon har börjat dejta en kille. Något som jag retade henne för hela kvällen. Gud, vi är som syskon.
Vi gick tlll hotellrummet, drack en flaska bubbel och käkade smågodis. Caroline spelade eurodisco och jag sminkade om mig. Sen gick vi till OMAKA och åt en helt gudomlig middag. Restaurangen har legat på min lista länge. Och det var så gott. Missa inte brysselkålen.
Vi förälskade oss helt i servitören, drack en flaska vin och tjattrade non-stop. Helt plötsligt hade fem timmar gått. Och där någonstans vände någon av oss ut och in på handväskan. Då är det definitivt dags att gå hem. Vi var absolut mer än salongsberusade. Vi traskade åtta minuter hem till hotellet. Bland ambassaderna såg vi en liten snödroppe som stack upp. Vi gjorde ett gemensamt vårskrik. Karlavägen vibrerade av vårpepp.
När vi vaknade var den första meningen som yttrades ”åh herregud”. Det var absolut en bakfylla. This too shall pass.
Sedan var det rakt ner till buffén. En helig stund av samtal, skratt och skvaller. Killen bakom oss åt cirka 10 croissanter och vi diskuterade den töntigaste typen av semester: Babymoon. Jag drack ungefär fyra glas juice. Frukosten tog två timmar. Två timmar av ren lycka
Sedan gick vi tillbaka till hotellrummet, la oss i sängen och pratade. Munnarna gick. Hur mycket kan två människor ha att säga till varandra kan man undra? Otroligt mycket. Klockan 12.00 vinkade vi hejdå till varandra på Sturegatan. Har jag sagt att jag älskar att vara med Caroline?
Under februari läste jag inte allt för mycket. Jag lät liksom andra saker ta för mycket plats. Typ som att scrolla på telefonen. Gud vad det är dåligt. Jag känner liksom hur kass hjärnan blir. Seg typ. Nej, skärmtiden måste minska. Det är fasiken illa. Mer böcker för folket. Här kommer en summering av vad jag har läst under årets andra månad:
På den mytomspunna kyrkogården i Port Angeles, i Trinidad, korsas två öden när Darwin och Yejide möts. Darwin, en rastafari som fruktar döden, och Yejide, med en unik förmåga att guida själar till andra sidan, bär båda på familjehemligheter som väntar på att avslöjas. Mitt i en stad på gränsen till kaos tvingas de konfrontera både det förflutna och framtiden. Ayana Lloyd Banwos debutroman är en magisk realismens pärla som blandar sorg och återfödelse i en berättelse .
Jag mådde inte bra när jag läste den här boken. Jag befann mig i ett katastrofalt tillstånd rent mentalt. Så dessvärre känner jag absolut noll för den här boken. Jag vet inte varför egentligen. Borde vara något i min smak. Men tyckte typ att den här boken var katastrof. Var den liksom dåligt översatt? Skulle tro det. Sen var det liksom tråkiga karaktärer. Nej vet ni. Hoppa över den här lilla jäkeln. Betyg: 1 av 5.
Lauren Graham, den ultimata ikonen från Gilmore Girls, även känd som Lorelai Gilmore bjuder på en personlig och DUNDERKUL memor. Från kulisserna av hennes kometkarriär till de intima detaljerna om hennes Hollywood-romanser och karriärsprövningar vid fyrtiofe. Med en perfekt dos av glam och glans, är denna bok som att sippa på en Pumpkin Spice Latte av Gilmore Girls-nostalgi medan du skrattar dig igenom hennes äventyr.
Jag älskar Gilmore Girls. Är det min mest sedda serie? Kanske. Jag tror jag har sett den typ en gång per år sedan jag var 13. Lauren Graham är en otroligt spännande person. Varm, kul och sprudlande. Den här memoaren var så jäkla härlig. Som en varm kram. Har lyssnat på den när jag har diskat, källsorterat och typ traskat till gymmet. Kräver absolut ingenting. Bara lite feelgood i februari liksom. Det enda negativa var väl att jag lyssnade på den på svenska. Är inte nöjd med uppläsaren om man säger så. Betyg: 3 av 5.
Under en majkväll 1948, bland trädstammarna försvinner nioåriga Birgitta Sivander spårlöst. Sjuttio år senare, i Gröndal, fångar en slumpmässig tidningsnotis Linda Segtnans uppmärksamhet. En olöst gåta från det förflutna griper tag i henne och väcker en besatthet att förstå Birgittas öde. Med en blandning av arkivgrävande och en öppenhet för det övernaturliga närmar hon sig sanningen. Men samtidigt som hennes besatthet växer, växer också livet i hennes mage – en flicka. Hur står man ut med att föda ett barn in i en värld där grymheten kan vara bottenlös?
Nej men ja, jag vet att jag är sen till festen. Men den här boken. Herre min gud. Vad bra den var. Jag liksom snålade med sidorna för att jag inte ville att den skulle ta slut. Lindas språk fångade mig på ett sätt. Jag ville inte sluta läsa. Jag ville bara veta mer. Jag kände mig nära författaren. Blev nästan lite manisk jag med. Det här är verkligen bland det absolut bästa jag har läst. Någonsin. Ett måste. Betyg: 5 av 5.
