En längtan om att själen ska få hitta hem | Hanna Hellquist och om att vara i ofas

Jag minns ett legendariskt avsnitt från den otroliga webbserien “På middag hos Hannah och Amanda” från typ tio år sedan. Konceptet av programmet är rätt enkelt. Systrarna Schulman-Widell bjuder in till en festmåltid med två svenska kändisar. Jag var runt 18 när det här programmet sändes och om vi säger såhär, jag var fullkomligt besatt. Lillgammal som jag alltid varit tittade jag med drömmande blick på den här typen av underhållning och tänkte “sådär ska jag också leva när jag blir stor”, medans mina jämnåriga tittade på Paradise Hotel eller Kungarna av Tylösand och tänkte mer på hur det skulle backpacka i Thailand eller säsonga i Åre. Med åren skiftade mitt fokus. Jag blev någon annan. Jag drömmer inte längre om maffiga våningar på öfvre Östermalm och middagar med dyrt porslin. Jag minns ett avsnitt så tydligt från den här serien. Hanna Hellquist är gäst. Hon kliver in med pondus, hon är stark och modig. Hon säger nått i stil med “när jag kommer in i den här lägenheten blir jag provocerad” och refererar till Amandas Schulmans nyrenoverade lägenhet på 150 kvadrat. I lördags blev jag Hanna Hellquist. 

Just nu känns det som att jag är lite ofas med min omgivning. En stor del av min vänskapskrets är en aning äldre än mig. Inte många år. Men ett par. Min kille också för den delen. Han är äldre. Ja, vi blev inbjudna på 50-års galej förra veckan. Fick jag svindel efter den inviten? Absolut. Jag är på min egna lilla resa, vilket jag mer än gärna är. Just nu är det mycket tankar. Hur vill jag leva? Vad vill jag göra? Hur ska jag tänka? En klassisk 30-års kris. Jag försöker att lyssna inåt. Jag försöker att inte påverkas. Men fan vad det är svårt. 

Jag befinner mig på en middag. I kanske det vackraste huset jag har varit i. Med smarta och framgångsrika människor. Som har barn. Och flera barn på ingång. De har sunda fritidsintressen, inte bara fylla och bingea realityserier. Någonting händer i mig när jag bevittnar det jag ser. Jag blir sotis, fast ändå inte. Jag blir Hanna Hellqvist hemma hos Amanda Schulman. Nästan lite provocerad liksom. “Det här lugnet kommer fan ALDRIG hända mig” tänker jag när jag traskar iväg till bussen påvägen hem.  Jag känner mig bara så fucking dålig. “Mitt i mellan” mina tv-jobb, i en liten etta och med begynnande magkatarr. Är jag Sveriges sämsta vuxen?

Jag är i obalans i flera timmar efter middagen. När jag vaknar morgon därpå hos min kille på Kungsholmen kliar det i hela kroppen. Klickar mig in på Hemnet. Kollar villor i Enskede. 14 miljoner kr (!!!!). ”Visste du vad en villa kostar? Han tittar på mig frågande men också lite föraktfullt. På en kort tid hade jag blivit en toka. Kraftigt förvirrad. Och lite konstig. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill understryka att jag tycker så mycket om dessa människor från middagen. Men jag kände mig bara så fel. Så oduglig på något sätt.

Dagen därpå är det söndag. Jag scrollar på Pinterest innan jag ska sova. Bland krystade citat, vackra stugor i Skottland och raffiga outfits så ser jag en bild. Bilden beskriver det walesiska uttrycket Hiraeth. En flummig beskrivning, absolut. Men något talar till mig. “A longing for the soul to come home”. Målet vi alla har är väl ändå den där slutdestination där själen ska få landa. Vägen ser olika ut för alla. Det är okej att känna sig provocerad. Bitvis kanske till och med frustrerad. Att landa kommer se olika ut . Vi kommer säkerligen hamna i ofas igen. och igen. Och igen. Kanske är en stor del av att växa upp att acceptera att saker sällan händer i symbios med andra hela tiden.  Undra vem som kommer känna sig som Hanna Hellquist nästa gång?

30