Jag älskar Emely Crona. Jag älskar hennes tankar. Hennes ord. Och hennes blick. Jag kom i kontakt med Emely för första gången för ett par år sedan. Sedan dess har jag bara velat vara kvar i hennes universum. Hon verkar så rar, go och liksom smart. Jag älskar sånna kvinnor. Kvinnor som hejar och stöttar. Kvinnor som är ärliga. Kvinnor som är bra för varandra. Hon skrev ett inlägg som fångade mig här om dagen – läs Låtar som mitt hjärta saknar här. Jag blev så inspirerad så jag ville skriva ett liknande inlägg. En tolkning För musik. Det är fan det finaste vi har. Trots att det kan vara jobbigt.
För mig är det helt sjukt när folk säger att de inte har en favoritlåt. Jag ryser av obehag. Eller folk som aldrig har lyssnat på en låttext och frågar “vad handlar låten om”. Och folk som endast lyssnar på topplistor? Nej jag vet inte vad jag ska börja.
Jag är uppvuxen i ett hem där radion alltid har stått på. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet. Den är igång. Det har varit pop, country och visor. Allt möjligt Jag tog med mig den traditionen när jag flyttade. I min lägenhet har det alltid varit något som står på. Mina grannar har klagat otroligt lite på mina efterfester, sena middagar och resterande session jag har haft på maxvolym. Jag har alltid sjungit med, med passion och kärlek. Timme ut och in.
Låtarna nedan innehåller alla rader som får mig ur balans. Toner som får mig att känna. Jobbiga och mindre jobbiga saker. Låtar som direkt klipper till minnen. Minnen ur mitt lilla liv.
När jag var 24 hade jag världens roligaste jobb. Jag hade fantastiska vänner. Och jag levde rövare för att sedan jobba skiten ur mig 8:30 dagen därpå. Det var en tid när det kändes som att ALLT hände mig. Allt jag hade drömt om. Jag var på gång. Jag var på pappret, otroligt lycklig. Bara att jag inte var det. Jag har nog aldrig mått sämre. Allting skavde. Jag och min dåvarande kille hade det stökigt. Jag grät så otroligt mycket den perioden. Allting gjorde så ont. Vi bråkade, blev sams, bråkade. Och så höll det på. Och jag fattade inte att det var vi som var problemet.
Mamma och jag var på väg från landet. Det var höst. Löven var gul när vi passerade E70 mot Enköping. Wuthering Heights började spela på radion. Jag grät. Sen grät hon. Jag tror hon visste vad som hände. Men ville inte säga nått. Let me in your window vrålade vi. Jag och Nils gjorde slut ett halvår senare.
När jag var 16 var jag på väg hem från skolan med Hannah! Jag tänker alltid på dig när jag hör den här stycket” sa hon
Vad är det som krävs för att stanna kvar, som inte är säker men aldrig tvivlar. Som inte har nån storlek alls ,inte har någon genans. Som får en att ropa till balkongen ”kom ner!”, får prästens dotter att rymma med en knarkare, som får en att säga i natten ’jag behöver nåt starkare’
Jag tror vi gick första året på gymnasiet. Jag var kär i en kille som var lång, busig och bad news. Han var annorlunda än oss andra. Lite mer vuxen. Men också otroligt trasig. Man kände det direkt. Det här kommer inte att bli bra. Det blev vi aldrig. Jag såg honom på Medis för några år sedan. Jag mindes det där 16-åringen, men där stod istället en vuxen man och klunkade folköl i Björns trädgård klockan femton en tisdag. Jag önskar dig allt gott G.
Allt var läskigt. Så oklart. Det fanns inga regler. Ingen vardag. Dagarna fortsatte. Vi var hemma och rekommenderades att inte lämna våra hem om vi inte var tvungna. Det är 2021 och en global pandemi hade nått Sverige. Inget var som det brukade. Kenny Rogers dog där i början. Någonstans i mars. Och där började jag spela The Gambler vid varje tillfälle jag kunde.
Trots att samhället var som det var. Så slutade vi inte ses. Berka bodde längre ner på gatan på den tiden. Under en period kändes det som att hon var hemma hos mig var och varannan kväll. Vi drack mycket vin. Ibland var LJ med. Ibland inte. Vi skrålade tills det blev midnatt. Förmodligen en stund efter det också. You never count your money, When you’re sittin’ at the table. There’ll be time enough for countin’, When the dealin’s done.
Vi levde dekadent, hon och jag! Ibland dansade vi på högtalarna på Berns, drack champagne fast vi inte hade råd och såg solen gå upp vid Grand Hotell. Allting kändes möjligt. Det fanns inte en klubb vi inte kom in på. Det fanns inte ett ställe vi inte hade varit på.
I Super 8 har jag sparat dig. Du är undanstoppad. Hela den plattan får mig att tänka på henne. En vänskap som inte längre finns i mitt liv. Det är så konstigt när något som varit en stor del av en själv inte längre finns.
Hannahs mamma älskar Jakob Hellman. Jag minns hur hon brukade spela hans skivor ibland. Jag älskar också Jakob nu. Jag har bitvis tyckt att det är horribelt att vara i min kropp. Jag har känt mig rastlöst och så långt ifrån mig själv i perioder. Jag tror inte att det är ovanligt. Men ack så jobbigt. Men när längtan blir till gråt. Ber han klockan skynda på. Snälla ta mig tusen dagar härifrån precis så sjunger Jakob Hellman och Person Pack i Jakobs enda album Och Stora havet.
Jag tänker ofta på den raden. Hur jag lever efter den när det blir jobbigt. Man är inte ensam om känslan att det gör ont. Och att det är inget fel att drömma sig tusen dagar bort när det behövs.
Och om ni vill ta ett kliv in i min musikhjärna klicka här och här.
Tack Emely för inspirationen till detta inlägg.
10
1 Comment
Fina, bästa du. Det är jag som ska tacka för så fina ord!