Klockan är 22:30 och jag trycker ner handtaget. Det är låst, check. Jag har pyjamas på mig. Gaddarna är borstade. Ibland har jag en podd på. Babblet gör att det känns som att jag är mindre ensam. Det är ungefär åtta steg till tio steg till sängen. Max femton. Jag har en rutin. Vilka lampor jag släcker först. Det är systematiskt. När sista lampan är släckt stirrar jag rakt ner i marken. Sen går jag mot sovrummet. Jag ringer min kille. Pratar tills jag är jättetrött. Sen ser jag en serie eller läser en bok. Ibland båda. Målet är att däcka. Då blir det mindre jobbigt när den sista lampan ska släckas. Sen på morgonen när jag vaknar. Då kan jag knappt förstå vad jag tänkte. Vad var det jag var så rädd för? Det var ju bara lite mörker.
Rädslan för mörkret kan begränsa livet. Man känner sig otrygg på platser som man normalt sätt lever på. Mörkret kommer som en slöja och rubbar ens balans. Logiska tankar blir ologiska. Jag drömmer om ett liv där mörkret inte skrämmer skiten ur mig. Jag vill kunna vara på landet själv, gå hem på kvällskvisten och köra bil på natten. Mitt liv känns lite mindre på grund av att jag är rädd för vad som händer efter skymningen. Och så vill inte jag leva. Jag drömmer om att bo på landet under långa perioder själv, jag drömmer om sena nätter utan att behöva titta över axeln och jag drömmer om att inte låta fantasin gå loss när man släcker lampan.
Sofia Wood skrev ett intressant inlägg i början av sommaren om mörkret, och hur hon har blivit av med sin rädsla. Jag beundrar henne. Tänk vad härligt. Men det som skrämmer mig är att vi är så många som faktiskt bär på på den här ologiska rädslan. Sofias blogginlägg blev något att diskutera. Jag har med ett flertal vänner suttit och surrat om hur begränsande mörkret kan vara.
Jag drömmer om att bli botad. Jag vill leva mitt liv som jag vill. Inget ska stoppa mig. Det känns inte omöjligt. Kanske är det precis som Sofia säger. Att man måste muta in en plats. Gör precis allt där. Känna till varenda vrå för att det inte ska kännas så läskigt längre. Att leva och verka på en plats kommer skapa trygghet. Ge det bara lite tid. Ljudet från badrummet kl 04.00 som låter som ett skakande flingpaket kommer kanske inte väcka dig efter ett tag. Jag hoppas inte det i allafall. Jag tror också väldigt mycket på att prata högt med spöket. Det gör jag iallafall. ”Nej, kom inte och härja nu. Jag ska sova” Det må kännas dumt. Men ibland är det dumma det som håller en lugn.
Mörkret ska inte begränsa mig. Det ska få mig att växa.
10
No Comments