Förra veckan var jag ett vrak. Alltså ett VRAK. Det var så mycket mörker i min lilla själ. Vi snackar självhat, skilsmässa och total livskris 24h om dygnet i 7 dagar i sträck. Tog två rejäla bläckor på detta också. Katastrofal människa är man. Varför tänker man inte? När folk frågade hur jag mådde så yttrade jag frasen ”Jag vill bara bli Cowboy okej…”. Detta skedde i cirka tre sociala sammanhang och alla liksom gav mig ”blicken” så att säga (På tal om Cowboy ni har väl läst Gabriella Skogs TOPPinlägg från Texas. Längtan blev ju inte direkt mindre efter att jag läste det). Mot slutet av veckan ersattes min totala kris av att tant röd kom och knacka på dörrjäveln. *Är inte tant röd det absolut ROLIGASTE UTTRYCKET. Blir alltid full i skratt av det. Insåg att det förmodligen var hormonerna som spelat mig ett spratt och att det inte längre fanns ett behov att ta VOI till St Göran.
Så vad gör jag när livet känns överväldigande? Kanske det dummaste man kan göra. Jag isolerar mig. Jag tog bilen ut till min mosters landställe i skärgården. Min bästa sak är Skärgården off-season. Snälla, inte en själ på byn. Bara rika pensionärer som går stavgång och dinkare som har valt ett liv utan barn. Jag tände diverse braser, tittade på Robinson och läste böcker om att lära känna sitt spirituella sign. Mitt sign är en ekorre om ni undrar. På mina prommisar runt ön så såg jag två ekorrar i det fria. Tror ni att jag tolkade det som att allt skulle bli bra? Självfallet. Boken Signs: The secret language of the universe kan ni köpa här.
Sen var jag tillbaks i stan. Ungefär där åkte jag på min urinvägsinfektion och då tänkte jag ”Nej men nu får det fan räcka”. Mitt botemedel är vätskor i mängder. Det dricks saker på ett sätt. Citronvatten, vanligt vatten och baljor av te. Var jag livrädd att jag skulle drunkna i min egen kropp? Ja det fanns stunder. Förresten, engagerade hela min familj till ett bokhyllebygge. Visst blev det fint? Jag är absolut familjens slavdrivare.
Några dagar innan min kris var jag och H på Moderna och såg Monica Sjöö’s otroliga utställning. Jag tycker Monica har ett uttryck som gång på gång fångar mig. Visuellt och i ord. Hon är en sån förebild på många sätt. En röst som liksom inte gick att tystas. Jag tänkte på allt som hänt och allt jag har känt senaste åren. Gud det är verkligen fruktansvärt att vara människa ungefär en stor del av tiden. Och världen just nu. Ja, den ska vi inte gå in på just nu. Jag har slutat sett på nyheter och drömmer som sagt om att bli cowboy. Är det så jävla fel? Efter utställningen bjöd Hannes på en korv. Inte visste han att jag hade tänkt lämna honom för någon som kunde gallopera upp för berg i Montana. Det var nog tur det.
16
4 Comments
Igenkänningen! Jag använder ett preventivmedel som skjuter upp mensen och därför var jag så förskräckligt arg över hur fet jag var och hur dålig jag och ALLA ANDRA var på allting, vi saknade både själ och mening. Sedan fick jag mens. Usch, tant röd, har aldrig hört och kommer aldrig yppa (igen!). Att ha så varje månad skulle jag aldrig bi mig i.
Min ”Jag vill vara cowboy” gick till syrran där jag skrev att JAG VILL BARA VATTNA MIN INRE KULTURTANT”. Och så gjorde jag det. Det är väldigt kul. Jag tror att jag ska börja sy mina egna kläder nu. Hehe.
[…] Relativt bra om man jämför med förra veckans kaos! Min mamma fyller år idag och det har vi firat. Min mamma är 66 år och jag är så glad för varje dag vi får tillsammans. Hon är rolig, knäpp och otroligt envis. Precis som jag. Jag har haft sjukt svårt med konceptet att åldras på sistone. Och att folk man älskar åldras. Vad händer med tiden? Såg en bra TikTok idag som fick mig att tänka till. Att inte ha så bråttom liksom. Det är sånt som snurrar i min skalle. […]
Kulturtant forever! Känn in det och lev ut. Det är så trevligt.
[…] Jag var på AW med min gamla bästis Hannah här om veckan. Jag har känt Hannah sen jag var sex år gammal. Det är så konstigt när man har känt varandra länge. För man kan varandra liksom. Man är nära på ett helt annat sätt. Inget går att maskera, eller gömma. Det bara är. Hannah nämnde en sak som fångade mig, att vi har blivit relationspersoner båda två. […]