Den långsammaste dagen på året

Långfredagen är en sån långsam dag. Gud var den är långsam. Jag älskar den djupt dock. Dagar som aldrig tar slut. Minns verkligen hur jag tyckte att långfredagen var en så konstig dag som liten. Det var liksom något mittemellan firande och typ ledighet. En konstig paus. Imorgon fyller jag 29, en ålder jag tycker illa om helt ärligt. Det kommer hända, trots att jag ryser av tanke. Så det är väl typ att bara gilla läget. Vad det är som skaver är oklart. Men något är det absolut. Tiden som går osv. osv. 

Det största som snurrar runt i skallen är väl det där kring vad man ska göra med sin tillvaro. Vad är det som JAG egentligen VILL göra? Mycket av det jag har pysslat med har varit tillfälligheter. En sak leder till en annan. Ibland får man ett erbjudande. Ibland inte. I min senaste terapisession pratade vi mycket om min magkänsla, och att jag typ tycker att den är på vift. Ibland känner jag att jag jäktar efter saker andra vill att jag ska göra, istället för att liksom lyssna på det jag vill. Inte ovanligt. Men olikt mig själv. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skapa. Skriva manus. Typ regissera. Jag skulle vara så bra. Sen är det ju det där med självkänsla. Jag pendlar mellan totalförakt och hybris hela tiden.  Saker och osäker anställning. osv osv.

Sen var det ju det här med… barn? Jag har haft väldigt lite kids i min omgivning. Jag är ganska dålig med dom to be honest. Blir liksom stel. Hur som haver, i januari plussade en av mina närmsta vänner. Jag grät som en toka. Mest för att jag älskar henne. Men också för att jag genuint blev glad för att vi skulle få en baby i familjen. Jag fick dock som en uppenbarelse. Att börja skaffa barn, det är ju liksom något man måste besluta… på egen hand? I mitt sjuka lilla huvud så trodde jag liksom att det skulle komma en vuxen, en riktig vuxen som ba sa “NU är det dags Elinor”. Säger nog mer om min korkade hjärna egentligen. HUR ska jag kunna fatta det beslutet? Jag kan ju inte ens göra semesterplaner. Fyfan vad jag önskar att man kunde få en god man ibland. Och hur länge kan man egentligen vänta? Jag tycker Flora skrev ett jättefint inlägg om detta här om månaden. Finns här. 

Och sen var det ju det här med den geografiska platsen där man ska leva. Hemmet. Vad är det egentligen? Jag har älskat min lägenhet. Så djupt. Men sagt men säkert börjar jag känna att det snart är dags. Att flytta på sig. Att bostadsmarknaden är som det är gör ju att jag kommer behöva sitta i båten ett tag till. Lite längre än planerat. Vilket är frustrerande. Men också bra. Ibland känner jag mig rätt fast i stan. Jag drömmer om hav, ett badrum med fönster och en möjlighet att öppna dörren och inte mötas ängsliga typer som fokuserar mer på naturvin och status än saker som får dem att må bra. Jag älskar ju dessa kvarter. Dom är mitt hem. Men ibland drabbas jag av en känsla av att något annat kanske skulle kunna vara ännu bättre. 

Men det som stör mig mest är väl faktumet att det känns som att en era börjar närma sig ett slut. Last days of dancing. Spontanhäng byts ut mot en full kalender. Onsdagsöl blir istället yinyoga och Mästerkocken. Partyoutfits handlas inte längre i samma utsträckning, istället är fokus på kontorskläder. Saker förändras. Vare sig man vill det eller inte. Och jag är fan ett år från trettio.

19