Hjärtat

Jag minns ett legendariskt avsnitt från den otroliga webbserien “På middag hos Hannah och Amanda” från typ tio år sedan. Konceptet av programmet är rätt enkelt. Systrarna Schulman-Widell bjuder in till en festmåltid med två svenska kändisar. Jag var runt 18 när det här programmet sändes och om vi säger såhär, jag var fullkomligt besatt. Lillgammal som jag alltid varit tittade jag med drömmande blick på den här typen av underhållning och tänkte “sådär ska jag också leva när jag blir stor”, medans mina jämnåriga tittade på Paradise Hotel eller Kungarna av Tylösand och tänkte mer på hur det skulle backpacka i Thailand eller säsonga i Åre. Med åren skiftade mitt fokus. Jag blev någon annan. Jag drömmer inte längre om maffiga våningar på öfvre Östermalm och middagar med dyrt porslin. Jag minns ett avsnitt så tydligt från den här serien. Hanna Hellquist är gäst. Hon kliver in med pondus, hon är stark och modig. Hon säger nått i stil med “när jag kommer in i den här lägenheten blir jag provocerad” och refererar till Amandas Schulmans nyrenoverade lägenhet på 150 kvadrat. I lördags blev jag Hanna Hellquist. 

Just nu känns det som att jag är lite ofas med min omgivning. En stor del av min vänskapskrets är en aning äldre än mig. Inte många år. Men ett par. Min kille också för den delen. Han är äldre. Ja, vi blev inbjudna på 50-års galej förra veckan. Fick jag svindel efter den inviten? Absolut. Jag är på min egna lilla resa, vilket jag mer än gärna är. Just nu är det mycket tankar. Hur vill jag leva? Vad vill jag göra? Hur ska jag tänka? En klassisk 30-års kris. Jag försöker att lyssna inåt. Jag försöker att inte påverkas. Men fan vad det är svårt. 

Jag befinner mig på en middag. I kanske det vackraste huset jag har varit i. Med smarta och framgångsrika människor. Som har barn. Och flera barn på ingång. De har sunda fritidsintressen, inte bara fylla och bingea realityserier. Någonting händer i mig när jag bevittnar det jag ser. Jag blir sotis, fast ändå inte. Jag blir Hanna Hellqvist hemma hos Amanda Schulman. Nästan lite provocerad liksom. “Det här lugnet kommer fan ALDRIG hända mig” tänker jag när jag traskar iväg till bussen påvägen hem.  Jag känner mig bara så fucking dålig. “Mitt i mellan” mina tv-jobb, i en liten etta och med begynnande magkatarr. Är jag Sveriges sämsta vuxen?

Jag är i obalans i flera timmar efter middagen. När jag vaknar morgon därpå hos min kille på Kungsholmen kliar det i hela kroppen. Klickar mig in på Hemnet. Kollar villor i Enskede. 14 miljoner kr (!!!!). ”Visste du vad en villa kostar? Han tittar på mig frågande men också lite föraktfullt. På en kort tid hade jag blivit en toka. Kraftigt förvirrad. Och lite konstig. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill understryka att jag tycker så mycket om dessa människor från middagen. Men jag kände mig bara så fel. Så oduglig på något sätt.

Dagen därpå är det söndag. Jag scrollar på Pinterest innan jag ska sova. Bland krystade citat, vackra stugor i Skottland och raffiga outfits så ser jag en bild. Bilden beskriver det walesiska uttrycket Hiraeth. En flummig beskrivning, absolut. Men något talar till mig. “A longing for the soul to come home”. Målet vi alla har är väl ändå den där slutdestination där själen ska få landa. Vägen ser olika ut för alla. Det är okej att känna sig provocerad. Bitvis kanske till och med frustrerad. Att landa kommer se olika ut . Vi kommer säkerligen hamna i ofas igen. och igen. Och igen. Kanske är en stor del av att växa upp att acceptera att saker sällan händer i symbios med andra hela tiden.  Undra vem som kommer känna sig som Hanna Hellquist nästa gång?

Klockan är 22:30 och jag trycker ner handtaget. Det är låst, check. Jag har pyjamas på mig. Gaddarna är borstade. Ibland har jag en podd på. Babblet gör att det känns som att jag är mindre ensam. Det är ungefär åtta steg till tio steg till sängen. Max femton. Jag har en rutin. Vilka lampor jag släcker först. Det är systematiskt. När sista lampan är släckt stirrar jag rakt ner i marken. Sen går jag mot sovrummet. Jag ringer min kille. Pratar tills jag är jättetrött. Sen ser jag en serie eller läser en bok. Ibland båda. Målet är att däcka. Då blir det mindre jobbigt när den sista lampan ska släckas. Sen på morgonen när jag vaknar. Då kan jag knappt förstå vad jag tänkte. Vad var det jag var så rädd för? Det var ju bara lite mörker.  

Rädslan för mörkret kan begränsa livet. Man känner sig otrygg på platser som man normalt sätt lever på. Mörkret kommer som en slöja och rubbar ens balans. Logiska tankar blir ologiska. Jag drömmer om ett liv där mörkret inte skrämmer skiten ur mig. Jag vill kunna vara på landet själv, gå hem på kvällskvisten och köra bil på natten. Mitt liv känns lite mindre på grund av att jag är rädd för vad som händer efter skymningen. Och så vill inte jag leva. Jag drömmer om att bo på landet under långa perioder själv, jag drömmer om sena nätter utan att behöva titta över axeln och jag drömmer om att inte låta fantasin gå loss när man släcker lampan. 

Sofia Wood skrev ett intressant inlägg i början av sommaren om mörkret, och hur hon har blivit av med sin rädsla. Jag beundrar henne. Tänk vad härligt. Men det som skrämmer mig är att vi är så många som faktiskt bär på på den här ologiska rädslan. Sofias blogginlägg blev något att diskutera. Jag har med ett flertal vänner suttit och surrat om hur begränsande mörkret kan vara.

Jag drömmer om att bli botad. Jag vill leva mitt liv som jag vill. Inget ska stoppa mig. Det känns inte omöjligt. Kanske är det precis som Sofia säger. Att man måste muta in en plats. Gör precis allt där. Känna till varenda vrå för att det inte ska kännas så läskigt längre. Att leva och verka på en plats kommer skapa trygghet. Ge det bara lite tid. Ljudet från badrummet kl 04.00 som låter som ett skakande flingpaket kommer kanske inte väcka dig efter ett tag. Jag hoppas inte det i allafall. Jag tror också väldigt mycket på att prata högt med spöket. Det gör jag iallafall. ”Nej, kom inte och härja nu. Jag ska sova” Det må kännas dumt. Men ibland är det dumma det som håller en lugn.

Mörkret ska inte begränsa mig. Det ska få mig att växa.

Långfredagen är en sån långsam dag. Gud var den är långsam. Jag älskar den djupt dock. Dagar som aldrig tar slut. Minns verkligen hur jag tyckte att långfredagen var en så konstig dag som liten. Det var liksom något mittemellan firande och typ ledighet. En konstig paus. Imorgon fyller jag 29, en ålder jag tycker illa om helt ärligt. Det kommer hända, trots att jag ryser av tanke. Så det är väl typ att bara gilla läget. Vad det är som skaver är oklart. Men något är det absolut. Tiden som går osv. osv. 

Det största som snurrar runt i skallen är väl det där kring vad man ska göra med sin tillvaro. Vad är det som JAG egentligen VILL göra? Mycket av det jag har pysslat med har varit tillfälligheter. En sak leder till en annan. Ibland får man ett erbjudande. Ibland inte. I min senaste terapisession pratade vi mycket om min magkänsla, och att jag typ tycker att den är på vift. Ibland känner jag att jag jäktar efter saker andra vill att jag ska göra, istället för att liksom lyssna på det jag vill. Inte ovanligt. Men olikt mig själv. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skapa. Skriva manus. Typ regissera. Jag skulle vara så bra. Sen är det ju det där med självkänsla. Jag pendlar mellan totalförakt och hybris hela tiden.  Saker och osäker anställning. osv osv.

Sen var det ju det här med… barn? Jag har haft väldigt lite kids i min omgivning. Jag är ganska dålig med dom to be honest. Blir liksom stel. Hur som haver, i januari plussade en av mina närmsta vänner. Jag grät som en toka. Mest för att jag älskar henne. Men också för att jag genuint blev glad för att vi skulle få en baby i familjen. Jag fick dock som en uppenbarelse. Att börja skaffa barn, det är ju liksom något man måste besluta… på egen hand? I mitt sjuka lilla huvud så trodde jag liksom att det skulle komma en vuxen, en riktig vuxen som ba sa “NU är det dags Elinor”. Säger nog mer om min korkade hjärna egentligen. HUR ska jag kunna fatta det beslutet? Jag kan ju inte ens göra semesterplaner. Fyfan vad jag önskar att man kunde få en god man ibland. Och hur länge kan man egentligen vänta? Jag tycker Flora skrev ett jättefint inlägg om detta här om månaden. Finns här. 

Och sen var det ju det här med den geografiska platsen där man ska leva. Hemmet. Vad är det egentligen? Jag har älskat min lägenhet. Så djupt. Men sagt men säkert börjar jag känna att det snart är dags. Att flytta på sig. Att bostadsmarknaden är som det är gör ju att jag kommer behöva sitta i båten ett tag till. Lite längre än planerat. Vilket är frustrerande. Men också bra. Ibland känner jag mig rätt fast i stan. Jag drömmer om hav, ett badrum med fönster och en möjlighet att öppna dörren och inte mötas ängsliga typer som fokuserar mer på naturvin och status än saker som får dem att må bra. Jag älskar ju dessa kvarter. Dom är mitt hem. Men ibland drabbas jag av en känsla av att något annat kanske skulle kunna vara ännu bättre. 

Men det som stör mig mest är väl faktumet att det känns som att en era börjar närma sig ett slut. Last days of dancing. Spontanhäng byts ut mot en full kalender. Onsdagsöl blir istället yinyoga och Mästerkocken. Partyoutfits handlas inte längre i samma utsträckning, istället är fokus på kontorskläder. Saker förändras. Vare sig man vill det eller inte. Och jag är fan ett år från trettio.

Tvåsamheten är mycket.

Tvåsamheten är 

När man helt plötsligt har två laddsladdar i laddningstationen.

När man tittar på solen som går ner över Lilla Essingen och tänker. Nu har vi det så jävla bra.

När man ligger omslingrad i varandras armar och ben. Natt efter natt. 

 Men det är också så mycket annat.

Det är gråt. Det är ett konstant pusslande med att lyssna och att bli lyssnad på. Det är timmar av tänkande. Det är timmar av att klappa varandra på kinden och upprepa frasen ”det kommer bli bra” 

Bra blir det ju allt tillslut. Allt blir bra. 

Det här inlägget är för er äntrat breakup season nyligen eller nått sånt. 

Lovar, det kommer bli bra. 

När jag var 22 blev jag kär i världens bästa kille. Alltså vi snackar goaste och snällaste personen som vandrat lille jorden. Jag hade aldrig haft en kille förut, inte på det där sättet i alla fall. Det här var liksom på en ny nivå. Killar hade kommit men dom hade gått rätt snabbt också. Nils blev en stor kärlek mitt liv. Den bästa första pojkvännen man kunde önska sig.

Efter tre år tillsammans gick vi skilda vägar. Det gjorde pissont, har nog aldrig varit så ledsen. Vi var inte så bra för varandra mot slutet, vi sög på att leva ihop egentligen. Som det kan bli, inget fel med det.

Jag bara grät och grät i början. Det var inte mycket skratt i tillvaron just då. Fysatan vad kämpig det var. Mitt stora breakdown skedde på Värmdöleden en junidag när denna låt började spela på radio. Förlåt mamma, det var inte mening att hulka okontrollerat i 20 min pga en Björn Skifs låt. Nej men ni fattar, man mådde inte kanon.

Det tog rätt långt tid innan jag kände mig hel igen. Det var mycket känslor i cirka nio månader. Det gräts rätt ofta på badrumsgolvet om man säger så. Men sen en dag. Sen blev allt lite lättare, precis som alla sa att det skulle bli. 

Här kommer fem göttiga tips som gör tillvaron lite mer ok efter uppbrott/skilsmässa/ofrivilligt dumpad. 

1. THE ONE AND ONLY UNNBUDGETEN

Vid uppbrott: Skapa en unnbudget. En unnbudget ger dig möjligheten att fullkomligt frossa i livets gobitar efter the skilsmässa. A never ending spending pågick under min såkallade skilsmässa(OBS! Vi var 0% gifta). Det unnades så mycket. Det var utemiddagar, Rodebjerplagg som köptes och Foodora direkt till dörren vid gråtiga dagar. Du gör såhär: Sätt dig ner, kolla över dina finanser och räkna ut hur mycket du kan slösa utan att Lyxfällan redaktionen kommer och knackar på dörren. SEN: Unna dig ALLT du kan. 

2. SKAPA EN MINI-KLAN

Det suger att vara ensam vid ett uppbrott. Så se till att skapa din lilla minigrupp som alltid kan backa dig när det känns jobbigt. Dessa människor behöver inte nödvändigtvis känna varandra, det när nästan bättre om dom INTE gört. Minns att t.ex. min kompis Gäddan följde med mig till matbutiken vissa dagar bara för att jag inte skulle känna mig ensam. Medans Berka bodde längre ner på gatan och var alltid pepp på en AW. Carro svarade alltid på några minuter på messenger. Vänner är det absolut viktigaste du har. Hitta ditt folk helt enkelt. 

3. BE NÅN FORT-KNOXA DINA SOCIALA MEDIER 

Dagen efter mitt uppbrott gav jag Gäddan mina lösen för alla sociala medier. Hon ägnade en hel förmiddag med att blocka mitt ex ALLA vänner på diverse digitala kanaler för att sedan även byta lösenord för mig. På så sätt kunde jag inte gå in och snoka när andan föll på. Tror jag fick tillbaka mina sociala medier efter två månad. De flesta av hans vänner är dock fortfarande blockade, VARFÖR ska jag kolla in dom liksom?

4. MÅLA OM – MÅLA RÄTT

Min polare Mackan skrattade åt mig när jag berättade att jag skulle måla hemma. Tydligen gör ALLA det efter ett uppbrott. Inte visste jag att de var en grej. Det blev i alla fall en piggelin grön färg i mitt stora rum och hallen blev helt rosa. VÅGA gör om efter ett uppbrott. Måla om, skaffa en hobby, byt ut din garderob eller klipp håret. Gör allt utom att klippa lugg. Man har ju en tendens att ångra sig gällande just lugg.

5. KONSTGJORD GRÅT

Vi alla är ju bekanta med konstgjord andning. Vid uppbrott är gråt minst lika viktigt som andning. Unna dig själv att bryta ihop ofta. Hulka dig igenom vissa dagar. Det kommer kännas bättre. Om du inte kan gråta naturligt rekommenderar jag starkt konstgjord gråt. Jag brukar sätta igång den här låten eller den här. Eller titta på det här klippet. Funkar varje gång. Tårarna rinner som aldrig förr. 100% sanning

Det var allt för mig. Snart kommer ni hångla, ligga och skratta igen.

På heder och svär.