Hjärtat

Långfredagen är en sån långsam dag. Gud var den är långsam. Jag älskar den djupt dock. Dagar som aldrig tar slut. Minns verkligen hur jag tyckte att långfredagen var en så konstig dag som liten. Det var liksom något mittemellan firande och typ ledighet. En konstig paus. Imorgon fyller jag 29, en ålder jag tycker illa om helt ärligt. Det kommer hända, trots att jag ryser av tanke. Så det är väl typ att bara gilla läget. Vad det är som skaver är oklart. Men något är det absolut. Tiden som går osv. osv. 

Det största som snurrar runt i skallen är väl det där kring vad man ska göra med sin tillvaro. Vad är det som JAG egentligen VILL göra? Mycket av det jag har pysslat med har varit tillfälligheter. En sak leder till en annan. Ibland får man ett erbjudande. Ibland inte. I min senaste terapisession pratade vi mycket om min magkänsla, och att jag typ tycker att den är på vift. Ibland känner jag att jag jäktar efter saker andra vill att jag ska göra, istället för att liksom lyssna på det jag vill. Inte ovanligt. Men olikt mig själv. Jag vill ju skriva. Jag vill ju skapa. Skriva manus. Typ regissera. Jag skulle vara så bra. Sen är det ju det där med självkänsla. Jag pendlar mellan totalförakt och hybris hela tiden.  Saker och osäker anställning. osv osv.

Sen var det ju det här med… barn? Jag har haft väldigt lite kids i min omgivning. Jag är ganska dålig med dom to be honest. Blir liksom stel. Hur som haver, i januari plussade en av mina närmsta vänner. Jag grät som en toka. Mest för att jag älskar henne. Men också för att jag genuint blev glad för att vi skulle få en baby i familjen. Jag fick dock som en uppenbarelse. Att börja skaffa barn, det är ju liksom något man måste besluta… på egen hand? I mitt sjuka lilla huvud så trodde jag liksom att det skulle komma en vuxen, en riktig vuxen som ba sa “NU är det dags Elinor”. Säger nog mer om min korkade hjärna egentligen. HUR ska jag kunna fatta det beslutet? Jag kan ju inte ens göra semesterplaner. Fyfan vad jag önskar att man kunde få en god man ibland. Och hur länge kan man egentligen vänta? Jag tycker Flora skrev ett jättefint inlägg om detta här om månaden. Finns här. 

Och sen var det ju det här med den geografiska platsen där man ska leva. Hemmet. Vad är det egentligen? Jag har älskat min lägenhet. Så djupt. Men sagt men säkert börjar jag känna att det snart är dags. Att flytta på sig. Att bostadsmarknaden är som det är gör ju att jag kommer behöva sitta i båten ett tag till. Lite längre än planerat. Vilket är frustrerande. Men också bra. Ibland känner jag mig rätt fast i stan. Jag drömmer om hav, ett badrum med fönster och en möjlighet att öppna dörren och inte mötas ängsliga typer som fokuserar mer på naturvin och status än saker som får dem att må bra. Jag älskar ju dessa kvarter. Dom är mitt hem. Men ibland drabbas jag av en känsla av att något annat kanske skulle kunna vara ännu bättre. 

Men det som stör mig mest är väl faktumet att det känns som att en era börjar närma sig ett slut. Last days of dancing. Spontanhäng byts ut mot en full kalender. Onsdagsöl blir istället yinyoga och Mästerkocken. Partyoutfits handlas inte längre i samma utsträckning, istället är fokus på kontorskläder. Saker förändras. Vare sig man vill det eller inte. Och jag är fan ett år från trettio.

Tvåsamheten är mycket.

Tvåsamheten är 

När man helt plötsligt har två laddsladdar i laddningstationen.

När man tittar på solen som går ner över Lilla Essingen och tänker. Nu har vi det så jävla bra.

När man ligger omslingrad i varandras armar och ben. Natt efter natt. 

 Men det är också så mycket annat.

Det är gråt. Det är ett konstant pusslande med att lyssna och att bli lyssnad på. Det är timmar av tänkande. Det är timmar av att klappa varandra på kinden och upprepa frasen ”det kommer bli bra” 

Bra blir det ju allt tillslut. Allt blir bra. 

Det här inlägget är för er äntrat breakup season nyligen eller nått sånt. 

Lovar, det kommer bli bra. 

När jag var 22 blev jag kär i världens bästa kille. Alltså vi snackar goaste och snällaste personen som vandrat lille jorden. Jag hade aldrig haft en kille förut, inte på det där sättet i alla fall. Det här var liksom på en ny nivå. Killar hade kommit men dom hade gått rätt snabbt också. Nils blev en stor kärlek mitt liv. Den bästa första pojkvännen man kunde önska sig.

Efter tre år tillsammans gick vi skilda vägar. Det gjorde pissont, har nog aldrig varit så ledsen. Vi var inte så bra för varandra mot slutet, vi sög på att leva ihop egentligen. Som det kan bli, inget fel med det.

Jag bara grät och grät i början. Det var inte mycket skratt i tillvaron just då. Fysatan vad kämpig det var. Mitt stora breakdown skedde på Värmdöleden en junidag när denna låt började spela på radio. Förlåt mamma, det var inte mening att hulka okontrollerat i 20 min pga en Björn Skifs låt. Nej men ni fattar, man mådde inte kanon.

Det tog rätt långt tid innan jag kände mig hel igen. Det var mycket känslor i cirka nio månader. Det gräts rätt ofta på badrumsgolvet om man säger så. Men sen en dag. Sen blev allt lite lättare, precis som alla sa att det skulle bli. 

Här kommer fem göttiga tips som gör tillvaron lite mer ok efter uppbrott/skilsmässa/ofrivilligt dumpad. 

1. THE ONE AND ONLY UNNBUDGETEN

Vid uppbrott: Skapa en unnbudget. En unnbudget ger dig möjligheten att fullkomligt frossa i livets gobitar efter the skilsmässa. A never ending spending pågick under min såkallade skilsmässa(OBS! Vi var 0% gifta). Det unnades så mycket. Det var utemiddagar, Rodebjerplagg som köptes och Foodora direkt till dörren vid gråtiga dagar. Du gör såhär: Sätt dig ner, kolla över dina finanser och räkna ut hur mycket du kan slösa utan att Lyxfällan redaktionen kommer och knackar på dörren. SEN: Unna dig ALLT du kan. 

2. SKAPA EN MINI-KLAN

Det suger att vara ensam vid ett uppbrott. Så se till att skapa din lilla minigrupp som alltid kan backa dig när det känns jobbigt. Dessa människor behöver inte nödvändigtvis känna varandra, det när nästan bättre om dom INTE gört. Minns att t.ex. min kompis Gäddan följde med mig till matbutiken vissa dagar bara för att jag inte skulle känna mig ensam. Medans Berka bodde längre ner på gatan och var alltid pepp på en AW. Carro svarade alltid på några minuter på messenger. Vänner är det absolut viktigaste du har. Hitta ditt folk helt enkelt. 

3. BE NÅN FORT-KNOXA DINA SOCIALA MEDIER 

Dagen efter mitt uppbrott gav jag Gäddan mina lösen för alla sociala medier. Hon ägnade en hel förmiddag med att blocka mitt ex ALLA vänner på diverse digitala kanaler för att sedan även byta lösenord för mig. På så sätt kunde jag inte gå in och snoka när andan föll på. Tror jag fick tillbaka mina sociala medier efter två månad. De flesta av hans vänner är dock fortfarande blockade, VARFÖR ska jag kolla in dom liksom?

4. MÅLA OM – MÅLA RÄTT

Min polare Mackan skrattade åt mig när jag berättade att jag skulle måla hemma. Tydligen gör ALLA det efter ett uppbrott. Inte visste jag att de var en grej. Det blev i alla fall en piggelin grön färg i mitt stora rum och hallen blev helt rosa. VÅGA gör om efter ett uppbrott. Måla om, skaffa en hobby, byt ut din garderob eller klipp håret. Gör allt utom att klippa lugg. Man har ju en tendens att ångra sig gällande just lugg.

5. KONSTGJORD GRÅT

Vi alla är ju bekanta med konstgjord andning. Vid uppbrott är gråt minst lika viktigt som andning. Unna dig själv att bryta ihop ofta. Hulka dig igenom vissa dagar. Det kommer kännas bättre. Om du inte kan gråta naturligt rekommenderar jag starkt konstgjord gråt. Jag brukar sätta igång den här låten eller den här. Eller titta på det här klippet. Funkar varje gång. Tårarna rinner som aldrig förr. 100% sanning

Det var allt för mig. Snart kommer ni hångla, ligga och skratta igen.

På heder och svär.