film, tv & underhållning

DET SÅKALLADE ONE DAY-TRAUMAT

7 mars, 2024

Jag och en kompis tar en AW på Götgatan. Vi babblar om små och stora saker som har hänt på sistone. Inget livsomvälvande direkt. Det är ju februari – ingenting spännande händer i februari. “Har du sett One Day på Netflix?” hör jag mig själv säga. Hon tittar på mig med en allvarlig blick: “Om det på något sätt slutar som boken är jag noll procent intresserad”. Det är så jäkla uppenbart där och då. Hon bär på ett så kallat One Day-trauma.

När jag var 17 år läste jag boken One Day av David Nicholls. Jag hulkade mig igenom slutet. Hur kunde livet vara så orättvist? Spoiler alert: Nån dör. Och det smärtar som tusan. Kort därefter släpptes filmatiseringen med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Om jag grät mig igenom boken så lämnade inte direkt filmen mig med en lindrigare reaktion. Det var en tsunami av tårar. Det slutade inte.

När jag fick reda på att Netflix skulle släppa en nytolkning av bästsäljaren fick jag en klump i magen. Det räckte alltså inte med nästan två timmar av hjärtesorg, mörker och total smärta. Nej låt oss göra en 14 avsnitt lång djupdykning och totalt grotta ner oss i hur jobbigt det är att vara människa. Men bra är det, det måste man fan ge dem. För där sitter jag ännu en gång. Redo att bli helt förstörd. 100% frivilligt. Historien om Emma & Dexter håller än idag. Den är nästan bättre. Vi kommer närmre karaktärerna. Vi lär känna dem på ett annat sätt. Vi ska inte ens tala om hur karismatisk Ambika Mod är i rollen som Emma Morley. En stjärna är absolut född.

Jag blir alltför investerad i den här typen av serier, nästan på ett ohälsosamt sätt. Sådana här “right person, wrong time”-scenarion fångar mig varje gång: jag blev fullkomligt rasande på Marianne när hon gjorde slut med Connell i slutet av Normal People. De var perfekta för varandra, eller åtminstone nästan. Fast det var lite rörigt, måste jag erkänna. Ändå fanns det något där. Och när Hot Priest säger ”This shall pass” i sista scenen av Fleabag, fick jag verkligen hög puls. Blodet pulserade i mina tinningar. Vad var poängen med två säsonger kärleks-berg-och-dalbana om han ändå skulle välja Gud till slut? Jag var tvungen att ta en Atarax för att lugna ner mig. Det kändes som ett svek mot mänskligheten, åtminstone mot seriens fanbase. Jag mår verkligen dåligt av den här typen av serier, men ändå fastnar jag i dem. Varje gång. Alltid redo att klicka på play. Vad är det för fel på mig?

Jag tror att kraftfullt berättande, det som verkligen berör oss djupt, till stor del handlar om att kunna spegla sig i karaktärerna. När vi kan relatera till deras resor och utmaningar, känns det som om vi själva går igenom det. När det går åt pipsvängen är det nästan som att man själv också har misslyckats. I en värld full av artificiellt och opersonligt innehåll vill vi ha något vi kan knyta an till. Även om det smärtar. Det är ju en del av livet.

Jag läste en artikel där David Nicholls svarade sina fans kring vad han trodde att Dexter skulle pyssla med idag. “I think he’s fine, a good father, steady and successful, sometimes a flirt and a fool, but definitely happy.” Svaret var så betryggande. Det kanske inte precis blev som vi hade hoppats. Men det blev ändå helt ok. Typ i alla fall. Ungefär som det mesta i livet. Jag skulle vilja påstå att One Day-traumat är någorlunda läkt nu.

18

No Comments

Leave a Reply