film, tv & underhållning Vardagsbabbel

Att läsa klart en bok och se en dålig film

17 januari, 2024

Tisdagar är väl egentligen den tråkigaste dagen av dem alla. Man vill bara dra ett täcke över sig. Boka av precis allt. Och sätta på ett out-of-office meddelande som varar forever and ever. 

Igår vaknade jag med ett jäkla gott humör. Solen sken .Jag hade massa roliga skrivgrejer som skulle in. Jag hade ett flow. Ville inte trycka på paus. Bara köra. Jag gosade ner mig i soffan och rev av det mesta under förmiddagen. Har förövrigt börjat med en ny musli. Den är så påver på många plan. Inget gott. Bara nyttigheter. Usch vad deppigt.

Tog en paus vid tio för att läsa de sista sidorna av Hur fan gör man slut av Emma Arpstrand. Gud vad bra den blev. Jag kunde inte släppa taget. En mer detaljerad recension kommer inom kort. På tal om läsning så satte jag 24 böcker som läsmål i år på min Goodreads (här kan ni självfallet följa mig). Absolut lite tvångstanke pga att det är 2024. Men jag tyckte det kändes roligt och ambitiöst. Jag vill byta ut skärmtid på läsning. Är det så fel?

Jag traskade ner mot gymmet. Det är sån otrolig nystartskraft bland maskinerna. Folk som tar sats inför det nya året. Jag försöker att inte övergöra det. Att hitta en balans är svårt. Jag har så lätt att gå all-in vid en ny period. Sen kraschar man lagom till februari. Har för övrigt inte haft några pinsamma möten på gymmet sen sist. Tack gode gud för det.

Tog en promenad över ön efter mitt gympass. Bytte några ord med min urmoder öven luren. Vi diskuterade många saker. Men framför allt Farmen. Är ni investerade? Jag är det. Jag känner sånt otroligt blä för samtiden. Folk är så elaka. Blir på riktigt på dåligt humör. Känner ett mörker. Ett tv-program som inte ger mig mörker. Ett program som ger mig glädje. Min far och jag på SVTplay.

Kom hem och skickade iväg de sista texterna. Firade med att dricka ett glas oboy. Sen hoppade jag in i duschen för att göra mig redo för kvällens bravader. Nämligen premiären för Stockholm Bloodbath. Jag var pepp. Kände livet i mig. Även om det historiska fenomenet har skapat ett stort trauma i mig. Ja, när jag var 4 år så var min klass på utflykt i Gamla Stan. Vi inspekterade den stora skildringen av blodbadet i Storkyrkan. Ett konstverk på 10 meter som visade på blod, död och total misär. Jag började gråta på ett sätt och sen dess har jag inte satt min fot i den kyrkan.  Min kille var absolut lagom orolig för hur jag skulle reagera.

Filmen var det absolut sämsta jag har sett. Övervägde at lämna ett flertal gånger. 2,5 timme av mitt liv som aldrig kommer tillbaks. Ni vet när man ser någonting och ba vill vråla ”VEM TÄNKTE ATT DET HÄR VAR EN BRA IDÈ”. Jag föreställde mig att man skulle få se något kvalitativt drama, men skön cast och vackra miljöer. Om vi säger såhär, det var inget av det där. Filmen har premiär på fredag om ni för allt förmodan vill se den. Gör det inte. Snälla. För er egen skull. Sen gick vi hem och åt parisare. Det var höjdpunkten på min kväll och kanske hela dagen.

10

No Comments

Leave a Reply