Vardagsbabbel

I februarimörkret | PMS och en rosa tavla

8 februari, 2024

I februarimörkret dansar frostens fingrar över naturens tysta vidd. En månad av förnyelse och nystart, där de knappa dagarna smyger sig mot vårens försiktiga ljus. I denna tid av vemod omfamnar vi förändringens  vindar och vi låter dem vagga våra själar till nya horisonter. Likt en oskriven dikt sträcker vi oss mot det okända, ivriga att låta våra hjärtan diktera nästa kapitel i livets bok. Februari bär med sig ett löfte om möjligheter, där varje steg är ett penseldrag på den vita duken av det nya årets saga. Med andra ord. Januari är någonting vi bara försöker att glömma.

Jag tar promenader så fort solen visar sig. Min bästa sträcka är längs Norra Hammarbyhamnen, ner mot Årstaviken och upp mot Zinkensdamms.  Vi är flera som mig, flera som fullkomligt jagar d-vitaminen. Jag längtar så himla mycket till fågelkvitter och nya knoppar på träden. Saker jag längtar mindre efter: två månader av att käka diverse allergitabletter.

Jag har köpt en ny tavla. Den har rest hela vägen från Texas. Och jag älskar den på ett sätt. I höstas sa jag till en kompis att jag ville bli en cowboy. Och den önskan har inte blivit mindre om man säger så. Det här är en påminnelse. Eller en manifestation. Den är fin i alla fall. Här hittar ni till konstnärens shop.

Här om dagen var jag hemma hos min kompis Steph på Ringvägen. Vi åt vodkapasta, drack rödpang som var billigt och gott(!!!!) och snackade massa gojja. Timmarna gick och vi avhandlade precis allt som var tungt. S och jag jobbade ihop när jag var nyexad. Gud vad den eran formade en. Att vara ny på jobbet liksom. De känns så långt borta nu dock. Jag var så ivrig under dom åren, ville att allt skulle gå så fort. Nu vill jag bara stanna tiden.

Karma is the guy on the street coming home straight to me. Ja, jag gjorde precis min egen Taylor Swift text. Låt mig. På riktigt. Dom senaste dagarna har varit ett rent helvete. En PMS utan dess like, en bubblade 30årskris och ex antal tråkiga besked. Att vara människa är fasiken horribelt ibland. Fina klappar på kinden, kompisar som skriver fina rader och ett par hot yoga-pass har läkt detta lilla trasiga hjärta. Förresten ni har väl läst den här grymma artikeln om Taylor Swift, Sportkillar och vad vi inspireras av.

På mitt kvartersbageri sitter rika tjänstemän och coola kreatörer. Igår var jag där. Jag åt en lyxig äggmacka. Med varje tugga känns det som om jag bär på en hemlighet som är både pinsam och förlustbringande, varför är det så jobbigt att äta äggmackor bland folk? Jag måste kunna lära mig att njuta av det. Det är ett mål för 2024. Om några timmar ska jag på ett kul möte, tänk vad man får vara med om ändå.

12

No Comments

Leave a Reply