I måndags var det begravning här hemma. Det kändes så iallafall. Julpyntet var nedplockat, det var divorce day (look it up om du ej vet vad det är) och vardagen var tillbaka. Tycker att hemmet är så hiskeligt fult efter julen. Det är så tomt. Vill renovera, riva ut ALLT jag äger och börjar om på nytt. Julen har nu åkt ner i diverse lådor och väntas på att plockas fram om cirka 11 månader igen. Ett av mina mål 2024 är att flytta. Även om jag älskar denna lilla plats. Mitt hem. Så är jag redo för större. Känns läskigt att säga det högt. Men nästa år kanske julen firas på en annan plats. Vem vet, kanske på andra sidan Vitabergsparken.
På kvällskvisten mötte jag upp Caroline Friberg. Hon var nygymmad och jag törstade efter hennes kärlek. Vi tog 1,5h av intensivt babblande. Det var två personer på speed. Två personer som hade cirka två veckor att ta ikapp. Caroline berättade hur hon hade stått på nyårsafton och gråtit av alla gemenskap. Medans jag var gråtig över Cancergalan. Vi avslutade det hela med en semmelfest. Påtal om cancergalan, I år var det extra kämpigt. En familjevän till mig, älskade Nike, kämpar med bröstcancer. Hon är så modig. Och glad. Full av liv. En sann inspiration. Nike delade sin historia med ett flertal andra profiler på galan. Har ni en slant över, donera gärna en slant. Det är så viktigt.
Jag och H har även hunnit med ett biobesök. Vi såg Killers Of The Flower moon. Hade inte den premiär för tre månader sen tänker ni? Absolut svarar jag. Finns den inte på Apple-tv tänker ni? Jo men det gör den såklart. Men ja, min kille sa ”Jag vill se den på bio” och vid något svagt ögonblick råkar jag säga okej. Den var absolut tre timmar och trettio minuter lång. Kämpade jag för mitt liv för att hålla mig vaken? På ett sätt. Jag hade sånna myror i brallan när den där filmen var slut. Men BRA var den. Men sen hände en grej…
Jag är inte rädd för baciller. Inte alls. Borde nog tvätta händerna mer än vad jag gör om man säger så. Är inte speciellt äckelmagade heller. Men det här. Det var liksom för mycket för lilla mig. Efter bion tar jag 3:an hem. Vid Tjärhovsplan gör jag mig redo att kliva av bussen. En familj med barnvagn står framför mig. Precis vid avstigning börjar ett av barnen skrika på ett sätt. Pappan plockar upp sin treåring och liksom – det är en liten vandrande bacill jag har framför mig. Jag ser det. Det är snor som rinner, rosiga feberkinder och gnället från helvetet. Barnet är i ögonhöjd. På sin pappas axeln. Våra blickar möts. Ungen lägger århundradets nysning. Vi snackar splaaaash. Rakt in i mitt ansikte. Jag har ingenstans att fly. Det är bara att kapitulera. Som ni förstår så inväntar jag i detta nu dagisförkylningen från mordor. Kommer jag att överleva? Alla undra men ingen vet.
Jag träffade en kompis igår. Vi pratade väldigt mycket om det svåra i att göra saker och att ta sina drömmar på allvar när självkänsla tryter och samhället mår P. Jag har alltid känt mig som en väldigt kapabel människa. Som att jag kan mycket och besitter en stor kraft inom mig att göra ting. Jag har en kreativ ådra som ständigt pumpar och jag ser ofta möjligheter där folk ser problem. Men jag har väldigt lätt för att vara självkritisk i detta nu och liksom såga dom projekt jag håller på med. ”det kommer ändå aldrig bli nått av det här” tänker jag och stänger ner skrivprogrammet. Att ta sitt skapande på allvar är så himla svårt är det inte finns en beställare. Det är någonting jag verkligen vill bli bättre på under 2024. Att ta mig själv och det jag gör på allvar.
10
No Comments