Elva tankar jag hade under ett pilatespass

Jag inledde det nya året (som startar den 8:e januari för övrigt) genom att utföra det mest självgoda man kan göra — jag deltog i ett pilatespass klockan 09:00. Är det inte det ultimata lyxen? Det känns otroligt L.A.-inspirerat eller som att man är Hannalicous. Jag kan inte riktigt bestämma mig, men något i den stilen. Faktumet var att det var total misär. Jag övervägde att avboka ungefär 10 gånger. Temperaturen var minus tio grader, jag var genomfrusen, och livet kändes hemskt på alla möjliga sätt. Trots det släpade jag på mig mina HM-tights och New York-sweatshirt och vandrade mot platsen som kändes som helvetet på jorden, med andra ord, SATS SOFO. Staden höll på att återvända till vardagen efter jullovet, och det kändes som att jag var på väg att bli den personen jag alltid drömt om att vara. Luften var krispig. Allt var möjligt. Men sen. Ja. Ni får väl läsa Här är nio tankar jag hade under mitt första pilatespass 2024:

1. Okej jag är nummer tre in i lokalen. VÄLJ en bra plats för tusan. Du vill inte sitta längst fram för att du vill ju liksom inte att alla stirrar på dig. Samtidigt. Du vill ju inte heller vara längst bak och göra fel och att instruktören ba ”Du i hörnet. Sträck på bålen” ”Precis så, braaaaaa” ”Perfekt” och langar en tumme. JA, båda har hänt för den som undrar. Jag tar en plats i mitten bakom en pelare. Känns tryggt.
2. Folk börjar trilla in. Jag är praktiskt taget yngst. Det är någon gumma som är 70+ som sätter sig relativt nära mig. Tänker att mina leder kan ju inte vara sämre än hennes. En gubbe kommer in. Och han är ”gammal som gatan”, han tar av sig sina flipflops och slår sig ner bredvid mig. Heter tydligen Krister. Tänker ”Det här måste vara ett lite lugnare pilatespass. Det här kommer gå prima ballerina.”
3. OJ nu kommer liksom järngänget. Dom som alltid går på det här passet. Dom är 4 eller 5 stycken. Dom hälsar på varandra. Nästan lite sektig känsla över det det hela. Är det bara jag som tycker det är obehagligt med folk som blir kompisar på SATS-passen? Vill ha så lite kontakt med omgivningen som möjligt. Vill enbart gå dit och träna. Instruktören P kramar om järngänget. Dom pratar om helgen och all träningsvärk dom har. VÄNTA? Dom här personerna har alltså tränat utanför SATS, någon typ av megaintensiv pilates, vafan har jag gett mig inpå?
4. Instruktören sätter på en singer-songwriter version av Three Litte Birds. Hon säger ”Idag ska vi hitta vårt power house.” Jag vill sjunka genom jorden. Nej men det är så stelt.
5. Två tjejer från järngänget börjar sjunga med. Dom liksom gungar med. Sen övergår gunget till någon typ av kram. Jag pillar på telefonen i ren stress. När jag tittar upp sitter dom panna mot panna och sjunger med. Det är så sjukt. Det är som att dom är Timothee Charlmet och Kylie Jenner på Golden Globe. Vi andra liksom verkligen bara co-existerade i deras universum.
6. Vi börjar lungt. Vi gör en position med ett block. Instruktören säger ”Några studenter här?” Absolut inga. Vi är istället ungefär 40 personer mellan 30 – 88 i lokalen. Alla förmodligen arbetslösa frilansare. Det är så sjuk. Inflationen har verkligen nått Södermalm. Hur annars hinner man träna efter nio? Typisk syssla man gör när man är mellan två jobb så att säga.
7. Passet kommer igång. Bob Marley och hans fåglar är ett minne blott. Mannen, förlåt gubben, bredvid mig, han är igång på ett sätt. Han är så jävla starkt. Och vig. Det är helt sjukt. Jag är så dålig. Fan vad jag är dålig bredvid honom. Jag tittar runt i lokalen. ALLA ser så fucking starka. Jag kämpar. Men dom ser så oberörda ut. Jag är ju på en proffsklass för tusan. Varför har ingen sagt något?
8. Ett beat kommer. Ett starkt beat. Mina ben är så svaga vid det här ögonblicket. Jag klarar inte att hålla dom i luften samtidigt som bålen ska hållas stark och jag typ ska lyfta skötet samtidigt. Det är så mycket muskler och jag fattar ingenting. Krister, bredvid mig, han har inga problem. Jag gör allt för att hålla mig vid liv. Beatet då, nej men instruktörer vrålar ur ”Reggeaton Pilates.” Åh nej. När det inte kunde bli värre. Så blev det d.
9. ”NU SKA VI RULLA IHOP OSS TILL EN BOLL”. Det är så förnedrande. Benen upp i luften. Nu ska vi rulla upp och rulla ner. Komma upp i sittande. För att sedan ligga på mattan igen. Och sådär håller vi på i typ 10 min. Det här hade varit helt socialt acceptabelt om vi gick på dagis, men det är bara konstigt om man har passerat åldern åtta. Är vi på mini-sats? Jag vet inte. Men det är fan fett jobbigt.
10. Krister ler mot mig lite försiktigt. Typ ”We’ve all been there”. Jag blir lite mer förlåtande mot mig själv. Fina fina Krister <3
11. Det är äntligen över. Vi stretchar. Av någon konstig anledning funkar just det väldigt naturligt för mig. Typ det enda på passet. Där och då tänker jag. Kanske kommer tillbaka nästa vecka ändå?

Och DÄR hade vi årets första träningspass. Nu ska jag äta en semla.

17