Fina fina december. I år har jag inte mottagit dig som jag har velat. En skavande känsla av att vara fel och inte riktigt tillräcklig har tagit över. Jag känner inte riktigt att jag förtjänar att ta saker med ro just nu. Jag vill maxa, vill gå all in. Men det känns konstgjort. Som att det är något jag inte gör rätt, men jag kan inte sätta fingret på vad det egentligen är. Jag brukar ju älska den här tiden. Nu känner jag mig mest förvirrad. I fredagspodden här om veckan pratade de om just julen och hur jobbigt det kan kännas när något inte riktigt är rätt. Julen blir en sån måttstock. Allt sätts till sin spets. Och det där som skaver. Ja men det blir ännu större. Större än vad det någonsin har varit och är. Det handlar väl om att se saker för vad det egentligen är. Totalt oviktiga.
Jag vet inte om det är allt prat om romcom-vinter eller romcom-estetik, men jag känner mig just nu otroligt mycket som Bridget Jones. Det började förra veckan med ’massagen’, och sedan har det bara fortsatt i ett. Jag känner mig knasig och konstig, säger fel saker vid fel tillfällen. Det blev inte bättre av att jag fullständigt vurpade ner efter Götgatan på grund av halka – två gånger inom loppet av 200 meter. Dessutom fick jag nyligen ett så jäkla jobbigt besked om ett drömgig som gick till någon annan, i sista steget. Det kändes i hela hjärtat, om jag ska vara ärlig. Och det känns fortfarande i hela hjärtat.
Jag känner för att bara vråla ”ALL BY MYSELF” i min flanellpyjamas, med ett glas rödpang i ena handen och en cookie dough i den andra. Nej, men på riktigt. Saker tar emot just nu. Det är svårt att le stort och tänka att det kommer bli bra, för jag känner mig ganska… olika mig själv. Men är det här en sådan fas där jag borde tänka något i stil med ’Jag är i början av en sådan där sliskig romantisk komedi, och snart kommer det bli bättre’ ? Det får nog bli mitt mindset
Advent firades med en spritsad kaka (jag hade gjort den, om ni undrar) och lite sällskapsspel. Jag har ju lite fobi för spel generellt. Kanske har det att göra med spelregler. Gillar inte tanken på att inte förstå från början. Och alltså, finns det något värre än att spela spel med människor som älskar spel när man själv är semi-intresserad? De kan vara så entusiastiska att man liksom backar undan i ren skräck för att undvika överdriven pepp. Hannes ville iallafall bota min fobi. Vi spelade en omgång Portobello Road. Han var så uppmuntrande. Var och varannan mening var ett ”du är bäst, älskling.” Det var jag absolut inte. Jag hade tårar bakom ögonlocket och sa om och om igen ”Jag är livrädd.” Osäker på om det kommer bli mer spel framöver.
Novellix hade julmarknad och jag kikade in för att se vad som erbjöds. I år har jag verkligen läst på en helt ny nivå. Det har liksom betats av så mycket litteratur som har legat i min bokhylla och dammat. Jag har varit expert på att läsa böcker och not so much faktiskt läst dom. En av mina roligaste instagrampersoner Clara har verkligen inspirerat mig i år. Kalla mig bokmal numera. Inför det nya året vill jag verkligen ta mig an konceptet noveller. Jag har nog tyckt att det har känts lite menlöst tidigare. Korta historier som känts forcerade, där varken storyline eller karaktärer får växa. Eller den andra associationen, snusknovellerna som fanns i typ veckorevyn. Åh herregud. Det var så mycket skevt som skedde i dom där texterna. Förstår varför mamma vägrade att köpa VR till mig. Iallafall, 2024 ska jag köpa en liten box i kvartalet av Novellix. Det är en så himla kul idé och vettig varumärke. Jag började min tradition med julklassiker. Jag ska läsa en varje söndag fram till julafton.
Till råga på mitt skiftande humör så har jag åkt på en infektion i mina ögon. Jag ser bitvis ut som en bulldog. Framför allt morgon och kväll. Jag har nu fått medicin för skiten. Tack gode gud. Jag var två dagar från att bli kallad The Eye här på Södermalm. På en sunkig bar, med många bord och hög ljudvolym, fick jag det dåliga beskedet. Det skavde i hela kroppen. Jag försökte maskera det, men det gick inte. Där och då sa jag det rakt ut. Det sved när jag sa det högt.
”Man får gråta,” sa Carro med en rörande, förstående blick – en blick som kunde rädda allt. Hon lät mig babbla, vara frustrerad och upprepa samma saker om och om igen. Är det så vänskap ser ut? Jag tror det. Senare drack vi gratis drinkar med whisky och gömde oss i det lugnaste rummet på Södra Teatern. Vänner som står ut med dina dåliga dagar – det är de bästa sortens vänner.
Nu är det 13 dagar kvar till julafton. Och jag hoppas på ett mirakel om jag ska vara ärlig. Ge mig någon lite stämning. Den kommande veckan är det så mycket fest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara i the moment, andas och njuta av alla härligheter. Det kommer ett januari också! Vi får inte glömma det – it’s all about the glimmers som min favorit tiktokperson säger.
13
No Comments