Det fanns en tid jag inte var ledig på helger. Jag tog gärna extra pass. Hoppade in en lördag eller söndag. Jag vill minnas att jobba i butik var väldigt härligt. Men det kanske är en efter konstruktion. Jag vet inte. Men just helgerna. Det var fan känsligt. Kunde minnas att det kändes lite som att någonting dog inuti en varje gång någon la upp härliga helg bilder. KUL att ni gillade mina helgtips förresten. Det värmer. Vet vet, det kanske blir mera sånt framöver. Tror inte pga tog hiskeligt lång tid att skriva.
Inledde lördagen med att gå på i ottan och baka frallor. Ottan och ottan, klockan var väl åtta. Min kille låg och snarkade medans jag pillade i köket och lyssnade på ett avsnitt P3 Historia om Rickard Lejonhjärta. Jag är fullkomligt besatt av olika historiepoddar just nu. Undra hur folk kommer se på vår historia om 300 år? Kommer Bianca Ingrosso och Greta Tunberg vara erans profiler? Om man bara visste. När H hade vaknat till åt vi frukost i soffan och tryckte ett avsnitt Huset. David Dencik är som vanligt det bästa vi har.
Jag var ivrig att vi skulle ut och se världen! Det ryktas om solsken men det var nog ändå mestadels moln. Hannes hade en bekant som sålde konst på Konst-ig. Så vi tittade in. Eller vi och vi. Han tittade in. Jag fick total social fobi och valde att stå utanför i den friska luften. Det är något med att man är så sårbar när man ska köpa konst. Man står och kikar på saker, ska känna saker och liksom vara närvarande. Allt detta bland folk. Det är som att det låser sig för mig. Jag blir konstig. Inte mig själv.
Vi tog tuben två stationer, gick av vid Björkhagen och traskade till Söderbysjön. Vattnet var spegelklart och himlen lite blå för en gångs skull. Jag kände lite mening för första gången. Det gråa har liksom nästan tagit över. I både kropp och själ. Allt känns rätt dystert just nu, extra mörkt för att vara November. Jag tror det handlar otroligt mycket om att välja glädjen. Så mycket det går iallafall.
Vid Söderbysjön finns ett göttigt naturbibliotek. Tycker det är så jäkla gulligt. Man får ta och lämna böcker. Mer sånt, framför allt i skogen. Jag tog absolut med mig boken The Bears and I. Har absolut ingen aning om varför. Men jag hoppas innerligt att den ska påminna om den otroliga dokumentären The Grizzly Man. Efter våran lilla promenad hamnade vi på Storstugan vid Hellasgården. Hellasgården är för mig förknippat med iskall idrottsdag med fuktiga strumpor och orientering. Det har tagit mig cirka 10 år att acceptera att det är en rätt schysst plats ändå. Storstugan är en riktigt grym restaurang. Rätt dejtig plats. Flera par som tokhånglade framför brasan eller som höll händer över borden. Dyrt som satan dock. och lite halvkass service. Sprang in i min skrivlärare från förra hösten. Gömde mig snabbt. Snabbt nog att han ej hann fråga ”så hur går det med ditt manus?”. Ville inte direkt säga att jag ej kommit längre än min pilot.
På eftermiddagen skildes min och H’s vägar. Jag skulle nämligen på middag hos Lidingös finest och han skulle göra någon annan aktivitet. När jag stod och väntade på min Uber utanför min port möttes jag av 3-4 par i min ålder. Dom kom med buketter och gå bort-viner. Jag fick nästan lite tryck över bröstet. Det kändes som barn som lekte vuxna. Det var liksom inte naturligt. GUD, jag har verkligen fobi för parmiddagar. Vad är det för fel på mig? Kändes helt rätt att gasa i full fart mot en middag som jag visste skulle sluta som ett sjöslag.
Victoria hade styrt upp en LJUVLIG middag. Vi snackar generöst. När vi var 25 (och Steph 26) jobbade vi alla på samma filmstudio. Vi var unga och lovande. Och också dom enda under typ 35. Det var en ljuvlig tid. Mycket aw’s, skvaller och typ span på kändisar på kontoret. Vi blev skvallerhaggorna. Det pratas högt och snabbt, skrattas hela tiden och så är det väldigt mycket som händer. Hela tiden. Nu är vi närmare 30, och saker ser lite annorlunda ut. Men kärlek till festen är fan alltid där. I taxin påväg dit så sa jag och S ”inte senare än 23:30”. Jo tjena, vad bra det gick med det. Tror jag stod utanför porten vid 03: 21.
Dagen därpå var jag så OTROLIGT svag. Vi snackar. ”Hej pappa, kan du komma och hämta mig?”. På självaste farsdag. Horribel idé att klunka espresso martinis fram tills taxin var på ingång natten innan. Men så blev det. Jag var svag genom hela dagen. Sov en stund på soffan. Det var så otroligt lyxigt att få panerad fisk med potatis, och sås. Massa sås. Horribel dotter är jag. Kanske den sämsta. Jag hjälpte iallafall till med disken.
På måndagen hade jag en så jäkla kul möte. Ni vet där man känner – är alla stjärnor aligned eller vafan är det frågan om? Såhär kul kan inget vara!!! Jag tänker så otroligt mycket på vad mediet sa till mig i somras. Om allt som skulle hända och inte skulle hända. Kanske just därför jag kan vara så lugn i dessa tider. Kanske någonstans för att jag innerst inne vet. Jag vet att allt kommer bli så jäkla bra.
16
No Comments