Äventyr

Idag var jag hos Sveriges kändaste medium. Benny fucking Rosenqvist. Min kille suckar när jag pratar om detta. Må så vara. Det var fasiken bland det mäktigaste jag varit med om. Och så är det med det. Man får tycka vad man vill om det. Dom allra flesta ser det hela som dårskap. Det andliga liksom. Det gör inte jag. Och det är okej. Jag behöver inte argumentera för min sak. Men när jag satt i det där rummet med Benny då hände något med mig. Något som aldrig har hänt förut. Vad det är. Det vet jag inte. Jag kommer inte att berätta i detalj vad som sas. För ett. det är megapersonligt. Och två. Det går liksom inte att förklara. 

Men låt mig iallafall dela tre fullkomligt SJUKA situationer som uppstod under sessionen. 

Jag bokade denna tid för rätt länge sedan. Jag var helt övertygad att jag hade bokat en tid den 19:e juni. När jag förra veckan skulle kolla i kalender såg jag att min session var dagen därpå. Jag gick runt hela helgen med en skavande känsla att jag skrivit fel tid i min kalender och att jag skulle missa min tid. Pga att B är rätt svår att få tag i kunde jag ej ringa för att få min tid bekräftad så fick jag mest ba hoppas att jag hade skrivit rätt i kalendern. Benny kommer och hämtar mig vid porten. Han tittar på mig och skrattar “och på rätt dag kom du ändå… Är det inte helt otroligt?”. Det var som att han hade hört mina tankar de senaste dagarna. RYS på den. 

B plockade upp en gammal avskavd SAS-kortlek som såg ut att vara minst 30 år gammal. Jag fick dra några kort. Vi avverkade snabbt ämnen som mitt självhat, han yttrade saker jag aldrig sagt högt. Sånt som gör ont. Och sånt som känns. Jag fick också en utskällning gällande det här att jag sniffat lite väl mycket på väggen den senaste halvåret. Han fick mig att lova att jag skulle börja ta hand om mig själv. Sen började vi prata om kärlekar. Hur skadad jag blivit av det som varit. Men också om det som är, och att det inte alltid varit så självklart. En kamp. Men att vi landat i något fint, något vi inte vill leva utan. Sen säger han det. “Men din kille. Han är ganska mycket äldre än dig va?”Jag börjar stamma och ett svagt mmmande kommer ur min mun. Hur fan kan han veta det?

Han pratade om min framtid. Vad han såg och vad jag skulle tänka på. Det går inte att återberätta. Det är för mycket, för personligt och för nära. Jag ville gråta hela tiden. Mest för att det kändes så verkligt. Jag kände det han sa. Det blev så verkligt det han beskrev. Han sa att jag var en ledare, en röst att lyssna på. Att min kreativitet är min styrka. Det konstnärliga måste få komma ut. Att jag har varit ute på en de-tour. Men att jag skulle lyssna på min intuition. Det är sann. Den är verklig. Lita på den. Sen var det ju det här med familjen. Han beskrev ofödda barn, hus jag skulle vara glad i och äventyr som var runt hörnet. Det är så flummigt. Men jag kände att det var mitt liv han pratade om. Det går inte att förklara det på något annat sätt. 

Mot slutet drog jag ett kort som förändrade allt. Det spirituella kortet.

”Elinor, du besitter liknande egenskaper som jag gör, men det kanske du redan vet.”

Och DÄR avslutar vi detta inlägg. 

“Nej men jag tvättar alltid mina kristaller när det är fullmåne, och sen dricker jag vattnet” sa jag på en jobblunch när jag var 24 år gammal. Jag får en rysning i kroppen när jag tänker på det. Pinsamt. Ja, det färgglada stenarna låg på mitt sängbord och affirmationer för framgång låg sparade någonstans i en pintrestmapp. Det spirituella var en del av vem jag var. Kanske var det den outvecklade hjärnan. Nu har det gått snart fem år och jag tror inte längre att kraften inom mig är beroende på om jag äger en rosenkvart eller en ametist. Jag tycker däremot fortfarande att det är kul att sätta på mig goop glajjorna med jämna mellanrum. Att prova saker som kanske saknar vetenskapliga studier och moderna ramar. Jag klickar mer gärna på artiklar om ockulta fenomen eller alternativa lösningar. Varför vet jag inte. Jag skulle kanske vilja säga att det är på grund av att jag är en nyfiken själ. Eller är det min krisande personlighet? Det är oklart . Vardagen är så allvarlig, nått måste ju för tusan hända mellan innehållsmöten, kampanjbreifar och SATS-pass. Livet blir för jäkla tråkigt annars. 

Det hela började när min enda kompis Carro (skoja, har minst tre vänner till, men Carro är den enda jag känner mig gränslöst okej med att hänga ut pga det är som att prata om sig själv) hade varit på lymfmassage. Hur hon hamnade där? Oklart. Tror hennes mamma hade bokat in henne. Men Carro pitchade in det bra om man säger så. Ungefär som att all den där skit du bär på i kroppen kommer att försvinna och du kommer känna dig mindre svullen + en typ magisk massage. Det var det som krävdes för att jag skulle bli såld. Första gången jag gick på lymfmassage var i en källare på Hagagatan. Dagarna innan hade jag käkat middag med en bekant, Dr K. Dr K som är en vetenskapligt lagd person försäkrade mig om att hon var mycket skeptisk till att “skit skulle försvinna” från kroppen via en massage, men att det fortfarande kunde vara en trevlig upplevelse. Upp till bevis tänkte jag. Massage gjorde P I S S O N T. Med hårda tag tog Vasco i varje kroppsdel. Drog och drog. Men sen händer det något. Ur fingrar och tår…ja… typ varenda lem. Känns det typ som att det droppar vätska ur min kropp. Alltså typ som ett duggregn en sommarnatt. Det är så jäkla knasigt. Går inte ens att förklara. Bara små små små droppar. Sjukt vare. Jag lämnade Hagagatan så mycket lättare i kroppen. Fullkomligt studsade ut i ett Vasastan i snöstorm. Inget kändes svårt. Har inte varit så lätt i kroppen sen jag var typ tonåring.  Har gått på tre behandlingar sen dess. I’m hooked. 

Yinyoga

Finns det någon träningsfom som känns mer övre medelklass i innerstan än Yinyoga? Tror inte det. Första gången jag upptäckte Yinyoga var när jag var 19år och bodde i Kalifornien. Faktumet att det fanns filtar på ett gym förvirrade mig en del. Var inte gym en plats där man skulle svettas? Och jag var en person som knappt hade svettats en dag i mitt liv. Är det såhär man tränar i Södra Kalifornien? Helt plötsligt befann jag mig i en träningssal med vackra människor som hade solbrända kroppar och lululemon leggings i beiga nyanser som andades högt i grupp och jag ÄLSKADE det. Att yinyoga kändes inte lika självklart i Stockholm när jag kom hem – så den vanan försvann. Men sen hände nått… Sen första veckan i Januari har jag gått på minst ett pass i veckan. Att det har funnits på mitt lokala SATS har jag noterat. Men att ta sig dit har varit en transportsträcka. Nu är det på fullaste allvar en av mina bästa stunder på veckan. Att få ligga på en yogamatta, med en filt och ett fucking bolster i 75 minuter en tisdagkväll och inte göra ett skit, bara andas i grupp med ett gäng typ främlingar är allt för mig. Man gör liksom inte så mycket, sträcker mest på kroppen. AMAZING. Det är så nära kuddrummet på dagis man kan komma. Med andra ord – 100% livskvalitet.

Healingmassage

Återigen var det då Carro som hade bokat en tid hos en healingmassör och då ville jag inte vara sämre på något sätt. Så förra veckan besökte jag Marianne på Dalagatan för en healingmassage. En enklare massage där hon skulle heala mig. Att hon skulle ha “ett team” på plats var jag medveten om innan, men när jag väl la mig på britsen hade jag svårt att få luft och andas normalt pga att rummet kändes fullt med människor. Trots att det bara var jag och Marianne i lokalen. Vad som sades i denna session var faktiskt rätt tungt bitvis.  I mina höften och ben satt trauman från unga tonåren. Jag började gråta på ena sidan av ögat efter “ett besök” av en gammal vän. Och min mage, den sa Marianne att jag måste vara försiktig med. Att jag skulle passa mig för gluten var ett faktum. Men vemfan kan inte lista ut det? Men det sjukaste var väl kanske när hon läkte min fot som har varit fullkomligt fucked sen prideparaden 2022. Jag kan inte gå in på detaljer pga känner absolut obehag. Men den trasiga foten som har varit fucked ett bra tag är nu easy peasy. Ja, alltså jag kan inte förneka det. Marianne hade läkande krafter.

Dessvärre är jag lite besviken att Marianne inte hade kunna läkt mig från den anafylaktisk chocken som jag drabbades av cirka 40 minuter efter mitt besök hos henne. Spenderade cirka 8 timmar på SÖS. Vad var andarna då? Marianne, jag kommer tillbaks. Det kan du lita på. Vi har mer som måste lösas upp. 

Kommer jag bli canclad av detta inlägg? Kanske. Hade jag kul när jag skrev det? Absolut. 

Jag tror att det började lite som en livskris. Nått måste hända liksom – den ständiga känslan. Så för två veckor sedan bokade vi en resa till ”Lilla Köpenhamn” som vi har valt att kalla det. Nämligen till Malmö. Kallas det ”Lilla Köpenhamn” eller är det bara nått jag har fått för mig? Billigt hotell och helt OK billiga tågbiljetter fick vi. Som taget liksom.

I fredags vi 17:04 hoppade vi på ett tåg från centralen till Malmö. Det babblades i ungefär konstant i fyra timmar. HUR kan man ha så mycket att prata om undrar jag? Vi hade det otroligt trevligt. Resten av vagnen tyckte vi var SKITstöriga. Alltså det var absolut en och annan blick. Av en slump befann sig Carros polare på tåget och vi möttes upp i bistron. Pga cirka en timmes förseningar så blev det en och annan flarra Rosé. Och det var ungefär där de började gå snett. Planer för kvällen började utformas och vi entrade hotellet med x-antal enheter innanför västen och möttes av en receptionist som säger ”Tur att bistrovagnen var öppen”.

Vi mötte där efter upp Carros vänner från tåget. Det dracks Limoncello Spritz i kanna och vi var på en bar – efter klockan 23 (!!!!). Nej men det var så mysig. Jag har ju kallat detta Freedom weekend pga restriktioner som släppts och att jag har återfått lite pepp. Men stan pumpade verkligen. Energin var go. Vid två svajade vi hem – glada och fnittriga. Det var ren lycka. Tror meningen ”JAG ÄLSKAR MALMÖ” yttrades ungefär en gång i minuten. Mitt i denna dimma bokades det även en weekend till Köpenhamn sista veckan i Augusti. Vad som hände är fortfarande oklart…

Dagen där på var de två svaga själar som skulle göra Malmö. Carro hade en önskan. Att besöka Malmö reptilcenter. Hennes önskan blev min lag. Malmö Reptilcenter var kanske det värsta platsen jag har varit med om. Alltså horribelt. Kanske var det bakfyllan som påverkade min känslor men det var tortyr. Om vi säger såhär – ALLA mådde p. Djuren, personalen och vi. Hemskaste var ändå när papegojan härmade vårt skratt. Ville dö. Med andra ord, besök ej. Önskar ej min värsta fienden detta trauma.

Efter detta behövdes en öl. Vi hade fått svinmycket tips om Mikeller i Folkets park(kan detta stämma !?!) – så det blev det. Även om jag är traumatiserad efter att tagit ett iq-test förra vecka. OBS! Vill att alla ska ta det. Så kommer jag säga det – det togs en återställare och det kändes fasiken lite lättare efter det. Vi åt go mat och MÅDDE. Förlåt men miljön i denna stad , den är liksom SÅ MYCKET mer levande. Det är liksom jag vet inte, riktiga människor som lever riktiga liv. Vi sittrade på folk i timmar. Allt pga 1. Dom var så mycket mer snyggare. 2. Hade så mycket liv i lille själen. Med vänliga hälsningar två bakfulla individer.

Efter detta svassade vi om inför middag. Vi hade fått massa fina tips från Instagram. PS. Följ mig här. Vi började med en drink på hotellbaren. Det var absolut lite av ett trauma. Caroline beställde en hotshot – fick en shot som bestod av kallt kaffe och nån typ av konjak. Sen gav vi oss ut på stan. Vi hamnade på ett ställe som hette Osteria Qui. Det dracks Limoncello Spritz (IGEN!!!!), jag åt en otrolig pasta och Carro förälskade sig i bartendern. Tråkigt att jag förstörde alla chanser för eventuell romans. Sen hamnade vi på en annan bar – drack ett glas. Och dansade hem igen.

Dagen där på var det två slagna hjältar som gjorde dom sista timmarna. Nån hade sagt till mig att man MÅSTE besöka & other stories i Malmö, att den är mycket bättre liksom. På så sätt blev det. Fyndade otrolig saker och sen blev det en lurre på stan. Vid 17 tiden hoppade vi ett tåg hem till stan. Det var sorgligt. En sak kom vi fram till – MALMÖ VI KOMMER TILLBAKS.

Det är otroligt att få spendera 48h med en bästis på ett sånt här sätt. Man hinner liksom avsluta samtal på, skratta så man gråter och liksom MÅ SKIT ihop. Man kommer liksom så mycket mer närmre. Otroligt var det. Saknar henne reda så att hjärtat håller på att gå sönder.